Många av de miljöproblem som vi brottas med är så kallade ”wicked problems”, kanske kan man kalla dem elakartade problem på svenska. Dessa problem karakteriseras av att det finns en stor vetenskaplig osäkerhet och att det finns stora skillnader i värderingar i samhället kring problemen. Det här gör att olika intressenter har olika världsbilder och därmed olika sätt att förstå problemen, vilket i sin tur gör att förslag till lösningar aldrig är rätt eller fel, bara bättre eller sämre beroende på vilket perspektiv man har. Ett exempel på ett sådant ”wicked problem” är förvaltningen av våra skogar där olika grupper i samhället har olika mål. Det här har inte minst blivit tydligt i den artikelserie som publicerades i Dagens Nyheter våren 2012, och i den serie av radioprogram som har sänts under hösten. Vissa lägger störst vikt vid bevarandet av den biologiska mångfalden, andra fokuserar på att skapa arbetstillfällen, att främja samhällsekonomi eller att dra nytta av att producera biomassa till exempel för bioenergi. Därutöver kan vissa ha starka känslor kring rekreationsvärdena i skogen.

Viktigt att förstå kunskapsprocesser

Det finns ingen enkel lösning på den här typen av problem, och alltså inget vinn-vinnbeslut som gör att alla blir nöjda. Beslut måste trots detta ändå fattas. I den vetenskapliga litteraturen kring ”wicked problems” förordas ofta att besluten måste tas i en demokratisk process där parter med olika åsikter får komma till tals. Tanken är att i den lärandeprocess som uppstår i en dialog kan man komma fram till beslut som är acceptabla eller legitima för stora delar av samhället. Forskningens roll i dessa processer blir då att bidra med kunskap och konsekvensanalyser av olika val man kan göra. Det blir då viktigt att kunna förstå processer och fenomen från många olika sidor, vilket ingen enskild forskningsdisciplin klarar av. Vad som behövs är arbete over disciplingränserna – vi måste arbeta tvärvetenskapligt.

Tvärvetenskap blir mer och mer efterfrågat i samhället. Förra året deltog jag i en konferens som hette ”Planet under pressure” med över 3 000 deltagare från hela världen: forskare, praktiker och beslutsfattare. Konferensens syfte var att diskutera kunskap om, och lösningar för, de globala problem vi står inför. I slutet av konferensen publicerades den första så kallade State of the Planet Declaration. Under rubriken ”New solutions” skrev man bland annat så här (min översättning): ”Utmaningarna vi står inför kräver ett nytt förhållningssätt för forskningen som är mer integrerad, internationell och lösningsinriktad. Vi behöver koppla högkvalitativ forskning med nya policyrelevanta tvärvetenskapliga insatser. Forskningen måste integreras över existerande forskningsprogram och -discipliner, över alla kunskapssystem, över norr och söder, och måste designas i samarbete med beslutsfattare, samhällsintressen, forskningsfinansiärer, och den privata sektorn.”

Under de senaste 15 åren har jag forskat på olika markanvändningskonflikter. Det har rört sig främst om bevarandet av biologisk mångfald, rennäringsfrågor och på senare tid om skogsfrågor. Under hela tiden har jag också jobbat i tvärvetenskapliga sammanhang, och den här artikeln tar sin utgångspunkt i en del av mina personliga reflektioner och upplevelser. Jag diskuterar tre olika myter som baserar sig i påståenden som jag har hört många gånger i olika sammanhang. Jag skulle vilja påstå att de här myterna utgör ett hinder för utvecklingen av policyrelevant forskning inom stora delar av universitetsvärlden och ett hinder för att uppnå den vision som efterfrågades på ”Planet under pressure” konferensen.

Tvärvetenskap på längden och tvären

Vad är då tvärvetenskap, eller interdisciplinaritet som det också heter? Namnet antyder att det är något som går på tvären, eller finns emellan discipliner. Men det lyfter ju bara frågan om vad som är en disciplin. Man kan se detta från åtminstone tre olika håll. Ett epistemologiskt, eller kunskapsteoretiskt, perspektiv skulle betona skillnader i hur kunskap produceras i olika ämnen, det vill säga vilka teorier, metoder och begrepp som är centrala. Ett organisatoriskt perspektiv skulle betona hur universitet är organiserade i olika institutioner som har olika kunskapsproducerande system, medan ett sociologiskt perspektiv skulle beskriva forskningsprocessen som ett uttryck för social kontroll och acceptans med tydliga regler för hur kunskap och forskning ska värderas.

Tvärvetenskap skär över alla dessa skillnader på ett eller annat sätt. Det här är inte helt enkelt att åstadkomma i en ganska konservativ universitetsvärld. Många gånger kan man få en känsla av att man ser sin disciplin som en ”snuttefilt”, en trygg värld där man vet hur man ska bete sig, vilka tidskrifter man ska publicera sig i och vilka forskningsanslag som räknas. Allt annat är konstigt, svårförståeligt och kanske lite skrämmande. En brittisk ekolog, Dave Raffaelli, skrev för några år sedan i British Ecological Societys tidskrift att han hade blivit anklagad av kolleger för att ha ”gått över till den mörka sidan” när han började samarbeta med samhällsvetare om riktiga problem i samhället.

Tvärvetenskap är ett samlingsbegrepp som kan innebära olika grader av integration. I multidisciplinär forskning, även kallad mångvetenskap, sker ofta arbetet inom samma problemområde, men varje disciplin studerar problemet på sitt sätt, och syntesen eller integrationen kommer först i slutet av projektet. I interdisciplinär forskning i strikt mening sker integrationen i alla steg, från problemformulering till analys och syntes. I det som kallas transdisciplinär forskning går man ett steg längre i integrationen av helt olika kunskapssystem. Det kan till exempel vara frågan om deltagande forskning där forskare och praktiker möts. Vilken nivå på integrering man väljer beror på typen av problem, hur mycket resurser man har och vad man vill uppnå. Alla typer har sina fördelar och nackdelar, och det är viktigt att man tänker igenom detta innan man börjar. Det finns många exempel på tvärvetenskapliga projekt som har kört i diket för att man inte har avsatt tillräckligt med resurser för att uppnå det man vill.

Myt 1:

Tvärvetenskap är annorlunda och svårare än ”vanlig” forskning

Många tycks ha en uppfattning om att tvärvetenskap är i grunden något annat än vad de flesta av oss sysslar med till vardags, men egentligen är det ingen skillnad mellan tvärvetenskap och vilket samarbete som helst. Alla samarbeten börjar med att två eller flera personer sätter sig ner och börjar diskutera en fråga, var och en utifrån sin kunskap och erfarenhet. Ju mer lika man är i sin kunskapssyn, desto enklare blir det här samarbetet. Två ekologer har samma grundutbildning, samma bakgrund i viktiga teorier i ämnet och förstår varandra mycket enklare än till exempel en ekolog och en statsvetare, där teoribildningen är helt annorlunda. Ju längre ifrån varandra ämnena står, desto längre tid tar det att förstå varandra, men processen är i grunden densamma. Precis som vid alla samarbeten krävs det dock nyfikenhet på vad den andre vid bordet har att säga, och ett visst mått av ödmjukhet i att förstå att man inte sitter inne med alla svar själv.

I en tvärvetenskaplig situation behöver man diskutera antaganden, utgångspunkter och teorier på ett sätt som man kanske inte är van vid inom sitt eget ämne. Det här är väldigt utvecklande, dels lär man sig oerhört mycket, dels blir man tvingad att granska sina egna utgångspunkter på ett sätt som kan vara mycket nyttigt. Men det är en process som tar tid! Den extra tiden som man behöver avsätta kan återspegla sig i en lägre publiceringstakt – åtminstone när ett samarbete startas. En väl etablerad tvärvetenskaplig grupp har passerat det här stadiet, och bör vara minst lika produktiv som vilken annan forskningsgrupp som helst. Men den initialt lägre publiceringstakten kan vara ett problem i en akademi där medel fördelas mer och mer efter bibliometri och produktion.

Myt 2:

Tvärvetenskap är ytlig

Det här får jag ofta höra. Jag tror att det finns flera orsaker till den här uppfattningen. För det första tror jag det handlar om okunskap och en oförmåga att förstå resultat som ligger utanför det egna ämnet. Men jag tror också att det finns en kärna av sanning i påståendet. Tvärvetenskap är för mig en social process där samarbete och lärande är nyckeln. Varje deltagare bär med sig en djup förståelse för teorier och begrepp inom sitt eget ämne, vilket förhindrar att tvärvetenskapen bara får en ytlig förståelse och analys. Personligen är jag skeptisk till att man kan bedriva tvärvetenskap alldeles ensam. Det här gör också att jag är tveksam till tvärvetenskapliga doktorander eftersom jag tror att man måste stå stadig i sitt eget ämne för att fungera väl i en tvärvetenskaplig miljö. Däremot är jag starkt för att doktorander verkar i en miljö med doktorander från andra discipliner, för att få bra balans mellan inomvetenskapligt djup och tvärvetenskaplig förståelse.

Det finns också en normativ aspekt i påståendet, som andas att det är finare och bättre att gräva djupt än att måla brett. Det här är en följd av den ämnesuppdelning som finns. Många miljö- och samhällsproblem kräver en mer övergripande analys, och det måste finnas kompetens för det också, om vi som forskare vill ha en roll i samhällsutvecklingen. Om inte annat så är huvuddelen av vår forskning betalad av skattemedel, och samhället förväntar sig att få något tillbaka. Hela diskussionen huruvida inom- eller interdisciplinär forskning är bättre eller sämre tycker jag missar själva poängen. Självklart kompletterar de varandra och vi behöver bådadera, men vi är generellt dåliga på att ta vara på detta.

Myt 3:

Tvärvetenskap kräver ett gemensamt språk

Det här tror jag är ett missförstånd. Om vi skulle vänta på att till exempel ekologi, historia, statsvetenskap och kulturgeografi skulle utveckla ett gemensamt språk så skulle vi inte komma någonstans. Nyckeln är istället att utveckla en förståelse för varandras språk. Varje ämne måste få utvecklas i sin egen takt och inom sina egna teoretiska ramar. Det är också denna utveckling man drar nytta av i samarbetet för att åstadkomma både djup och bredd. Att utveckla en förståelse för en annan disciplin kräver dock en insats. Man måste kanske läsa vissa nyckeltexter i de andra disciplinerna och man måste diskutera, diskutera och åter diskutera. Det är här som lärandet kommer in, och det är detta som gör att tvärvetenskap ofta tar längre tid, åtminstone initialt, än andra samarbeten. Men det är också detta som är spännande!

Att se gamla problem med nya ögon

Det är vanligt att framsteg inom en disciplin sker när man ser på problem med nya ögon. Ett välkänt exempel inom ekologin är hur Darwin ändrade sin syn på långa tidsperioder när han läste Charles Lyells arbeten om geologi. Ett annat exempel är ämnet ekologisk ekonomi som är ett sätt att förstå kopplingar mellan ekonomiska system och ekosystem. Det här visar två saker; det ena är att ämnen och discipliner inte är statiska utan att spännande utvecklingar sker i gränslandet mellan dem. Det andra är att vi kanske missar en viktig utvecklingspotential om vi inte bejakar mångfalden i olika forskningsansatser.

Slutligen instämmer jag helhjärtat med Dave Raffaelli (min översättning):

”Någon frågade mig hur jag hade gynnats av ett tvärvetenskapligt angreppssätt. Det enkla svaret är: enormt. Det har varit hårt arbete, utmanande och ibland har jag undrat vilken sorts forskare jag har blivit. En bättre forskare, hoppas jag. Det har i alla fall varit himla kul.”

"Många miljö- och samhällsproblem kräver en mer övergripande analys, och det måste finnas kompetens för det om vi som forskare vill ha en roll i samhällsutvecklingen" menar professor Jon Moen.