Lake Erie är världens elfte största sjö och en av de Stora sjöarna i Nordamerika. Den ligger ”där rostbältet möter vattnet” som en journalist på New York Times skrev en gång, och har sitt utlopp genom det mäktiga Niagarafallet. På 60-talet var sjön så förorenad att den allmänna uppfattningen var att Lake Erie var död. Ett av dess tillflöden, Cuyahogafloden, fattade eld vid flera tillfällen. Sjön var mer ett avlopp än en sjö, och när själva sjön också brann 1969 fattade även allmänheten eld, med högljudda protester över utsläpp av avlopp från industrier och samhällen. 1972 kom Clean Water Act, en av de första miljölagarna i USA. Den medförde att tillståndet i sjön förbättrades genom stora investeringar i avloppsrening. Men bristen på kretslopp, det systemfel som ledde till Lake Eries tillstånd, var kvar. Och det industriella jordbruket runt sjön intensifierades. Nu, 50 år senare, förvandlas sjön regelbundet till en grön stinkande soppa av giftig algblomning. Lake Erie håller på att kvävas.
Ett antal människor i staden Toledo har fått nog. Deras erfarenheter av att miljölagarna inte skyddar naturen, eller deras egna mest grundläggande behov, är för påtagliga för att ignorera. Toledoans for Safe Water har tagit saken i egna händer för att utveckla nya regelverk för naturen, och presenterade i höstas Lake Erie Bill of Rights, en rättighetsdeklaration för sjön.
Deklaration för sjöns rättigheter
Rättighetsdeklarationen åberopar skrivningar i konstitutionen om att all makt utgår från folket, samt människors rättigheter att åtnjuta och försvara liv och frihet. Deklarationen etablerar rättigheter för Lake Erie att existera, blomstra och utvecklas samt rättigheter för Toledos innevånare till en hälsosam miljö.
Vi, folket i staden Toledo, konstaterar att Lake Erie med dess avrinningsområde utgör ett ekosystem vilket miljoner människor och oräkneliga arter är beroende av för sin hälsa, dricksvatten och överlevnad. Vi konstaterar vidare att detta ekosystem, som i över ett sekel drabbats av kontinuerlig förstörelse från industrialisering, är i omedelbar fara för irreversibel skada från fortsatt missbruk från människor och företag, vilket möjliggjorts av hänsynslösa politiska beslut som tillåtit verksamheter som orsakar kumulativ skada, samt brist på ingripande för att hejda denna. ( …)
Vi, folket i staden Toledo finner att denna nödsituation kräver ett skifte i förvaltning från styrmedel som yrkar på frivilliga åtgärder, eller som enbart reglerar vilken skada som lagen tillåter under en given tidsperiod, till antagandet av lagar som förbjuder aktiviteter som kränker de grundläggande rättigheter vilka, fram till nu, har varit oskyddade av samhället.
Vi, folket i staden Toledo finner att lagar som skenbart stadgats för att skydda oss och gynna vår hälsa, välstånd och fundamentala rättigheter, inte åstadkommer detta; och att själva luften, marken, och vattnet – som våra liv och lycka är beroende av – är hotade. Det har därför blivit nödvändigt att återta och ånyo bekräfta och hävda våra inneboende, omistliga rättigheter, samt att utsträcka juridiska rättigheter till miljön för att säkerställa att naturen, jämte våra värderingar, intressen, och rättigheter, inte längre underordnas ackumuleringen av överflödig rikedom och politisk makt som inte kan ställas till svars.
Jag tar med ett långt stycke av texten för att visa hur deklarationen betonar människans beroende av naturen, och behovet av förändring från dagens lagstiftning som prioriterar företagens rättigheter över samhällets och naturens.
Absoluta gränser en realitet
Det är inte bara Lake Erie som utsätts för kontinuerlig förstörelse. Som läsare av denna publikation vet, så befinner sig naturen över hela världen under hot om exploatering. Under senare delen av 1900- talet levde idén om att det nog kunde vara möjligt att, med teknikens hjälp, hantera miljöpåverkan från industrier och samhällen. Som vid Lake Erie. Idag börjar vi förstå att det finns absoluta gränser för vad mänskligheten kan ta sig för, utan att riskera förstörelse så stor att vår egen hälsa och fortlevnad är hotad. Och det är inte bara i Toledo som människor höjer sina röster för naturens rättigheter. I Ecuador och Bolivia finns numera nationell lagstiftning som fastslår rättigheter för naturen. De senaste åren har över hela världen beslut fattats som erkänner framförallt floders rättigheter att existera i ekologisk balans. I flera fall var det domstolar som inte såg någon annan utväg för att värna om flodernas liv och hälsa, än att floderna själva har rätt att försvaras i domstol. Senast i raden är floden Turag i Bangladesh, som i slutet av januari i år fick rättigheter som juridiskt subjekt efter ett beslut i landets Högsta domstol. Tidigare har domstolar i Indien och Colombia gett juridiska rättigheter till floder som ett sätt att skydda dem. Högsta förvaltningsdomstolen i Colombia skrev i sitt domslut att i ljuset av den växande miljökrisen är det nödvändigt att skydda naturens rättigheter ”innan det är försent”.
Thomas Linzey är en av juristerna som grundat den amerikanska organisationen Community Environmental Legal Defense Fund (CELDF), rådgivare åt Toledoans for Safe Water och många andra grupper i samma situation. Han har länge arbetat med juridiska medel för att hjälpa lokalbefolkningar att hindra miljöfarlig exploatering.
– När jag började som miljöjurist tänkte jag att det behövdes fler som gjorde det här jobbet, och vi startade CELDF för att erbjuda gratis rådgivning till lokalsamhällen. Men när vi såg att systemet, även när det fungerade perfekt, reglerade fram miljöförstöring… då brast det till slut för mig. Vi kunde inte hindra något. Vi bara bromsade utvecklingen.
Thomas Linzey menar att systemet är utformat på ett sätt som innebär att de som verkar för att skydda naturen ständigt misslyckas. Att hans och andras arbete idag innebär att arbeta mot lagen. Han beskriver det som att miljöjuridiken agerar inom en låda av möjliga åtgärder.
– Vi brukar kalla det för lådan för tillåten aktivism. Vi tillåts leka innanför den, men det går inte att skapa social eller miljömässig hållbarhet inom dess väggar. Därför har vi börjat ifrågasätta lådan istället för att jobba mot enskilda företeelser som fracking, industriellt jordbruk eller etablering av köpcentra.
Med stöd av CELDF har många av de lokalsamhällen som antagit rättighetsförklaringar gått ihop i nätverk för att påverka på delstatsnivå. I Ohio, Pennsylvania, Oregon, New Hampshire och Colorado finns nu initiativ för att införa tillägg om rättigheter för lokalsamhällen och naturen i konstitutionerna i respektive stat. Flera kommentatorer har kallat dessa initiativ ”skandalösa”, ”ogenomförbara” och ”grundlagsstridiga”. Och det ligger mycket i de uttalandena; om initiativen har avsedd effekt kommer de att ändra samhället i grunden.
Första ekosystemet med rättigheter
Lake Erie Bill of Rights fick enormt mycket uppmärksamhet i media, även internationell press som CNN, the Guardian och New York Times. Den 26 februari i år röstade Toledo, med det överväldigande resultatet 61 % för och 39 % emot. Lake Erie blev därmed det första ekosystemet i USA med juridiska rättigheter. Detta trots en annonskampanj i sista minuten innan omröstningen som varnade för hur ekonomin skulle påverkas av deklarationen. Och inom två dagar hade resultatet av folkomröstningen överklagats. Naturens rättigheter hotar starka intressen.
– Vi har använt samma lagar i decennier för att försöka skydda Lake Erie. Det är helt uppenbart att de inte fungerar. Från och med idag, med denna historiska omröstning, har folket i Toledo och våra allierade introducerat en ny era genom att säkra Lake Eries rättigheter, säger Markie Miller från Toledoans for Safe Water.
– Folk vi arbetar med säger så här: det handlar inte om att vi inte vill ha miljöförstöring på vår bakgård, säger Mari Margil, en annan av CELDF:s jurister. Vi vill inte att det ska finnas på någons bakgård, och någonstans måste man börja säga nej. Någonstans måste detta paradigmskifte börja. Det handlar inte bara om att stoppa dåliga saker; vi behöver röra oss mot hållbara mönster för hur vi använder energi, producerar mat och så vidare, och vi är mycket långt från hållbarhet idag. Om vi inte kan hejda ohållbar verksamhet, då kommer vi aldrig att kunna skapa utrymme för alternativ.
Mari MargilFoto: Hardy Wilson
Mari Margil är även delaktig som rådgivare för naturens rättigheter i andra länder. Hon var med och utvecklade Ecuadors nya konstitution 2008 och hon är inblandad i initiativ i Indien, Nepal, Australien och även här i Sverige.
– Vår förändringsmodell bygger i hög grad på lärdomar från tidigare folkrörelser, säger Mari. Tidigare rörelser som strävat efter rättigheter för rättslösa, som medborgarrättsrörelsen, motståndet mot slaveriet och för kvinnlig rösträtt bygger alla på tre pelare: utbildning och medvetandehöjning, organisering, och utveckling av nya lagar.
Just ny lagstiftning är mycket viktig i social förändring. Lagar är de tydligaste gemensamma överenskommelserna ett samhälle har. Nya lagar innebär möjligheter att avslöja och förändra de ibland förlegade värderingar som ligger bakom det etablerade juridiska systemet. Detta hände exempelvis på 1800-talet då domstolar testade nya lagar som erkände slavars mänskliga rättigheter. Då domstolarna till en början avvisade slavarnas lagliga krav på att erkännas som mänskliga individer – inte endast ägodelar – framstod systemets absurditet med all önskvärd tydlighet. Domstolarna är alltså ett slags experimentverkstäder för att testa om vissa lagar kränker rättigheter för människor och natur. Mari beskriver hur de lokala deklarationerna i USA nu befinner sig i en slags testfas, då de utmanas av företag som tar dem till domstol. Det är en förväntad del av arbetet.
– Du vill aldrig gå till domstol, men du behöver vara beredd på det och välkomna processen som en del av arbetet. Vi behöver inte bara förändra lagarna, utan också hur människor tänker om lagstiftning. Dessa domslut hjälper till med det. När det blir synligt hur lagen, och därmed domstolarna, prioriterar företagens rättigheter före naturens rättigheter, då blir detta skifte möjligt.
Naturens rättigheter innebär mycket mer än juridisk innovation. Denna rörelse uppfattar inte nya lagar som mål i sig själva, utan snarare som redskap för ett kulturellt systemskifte. De petar på en av de mest grundläggande föreställningarna i den västerländska kulturen: den om människans separation från, och rätt att dominera över, allt annat liv. Idén om människan som alltings mått har inneburit att vi ser den levande världen som en
resurs för oss, ett objekt vi kan förstå och kontrollera. Så förvaltar vi naturen för vårt eget välstånd, i bästa fall, men i realiteten främst med kortsiktig ekonomisk vinst som drivkraft. Det finns ingenting som håller emot denna utveckling. All natur är lokal, men i en global ekonomi är trycket på den ofta globalt. Lokalbefolkningar finner att de inte har så mycket att säga till om i den exploatering av råvaror som den globala ekonomin kräver. Initiativ som Toledoans for Safe Water vill ändra på detta.
Naturens rättigheter utgör en bro mellan existerande västerländska institutioner och en annan relation mellan människor och natur än den som varit rådande i vår civilisation åtminstone sedan upplysningstiden. Vårt juridiska system förstår rättighetskonceptet och kan utan problem tillämpa det med naturen som subjekt. Samtidigt utmanar idén samhället i grunden. Det är sådana idéer som behövs för systemskifte.