I samband med konferensen i Rio de Janeiro 1992 enades man om Konventionen om biologisk mångfald, vilken har som syfte att bevara och hållbart nyttja den biologiska mångfalden. Huvudartikel 8 i konventionen handlar om in situ-bevarande och artikel 8j markerar värdet av traditionell kunskap och vikten av att analysera hållbarheten i de traditionella näringarna samt att utvärdera vilka delar av den traditionella kunskapen som kan vara användbar inom exempelvis naturvården. Detta var ett av de första internationella fördragen som markerade vikten av deltagandet av representanter från ursprungs- och lokalsamhällen och värdet av deras kunskap. Ursprungsbefolkningarna fick en internationell politisk plattform. Detta har också lett till att konventionen har använts för att framföra synpunkter från ursprungsbefolkningarna rörande markrättigheter till sina ursprungsområden och olika historiska politiska oförrätter. Successivt har emellertid diskussionerna tagit mer resonabla vändningar och idag koncentreras dem på frågor av en för konventionen mer rimlig natur.

Alltmer biologisk kunskap

Dagens arbete är visserligen fortfarande inriktat på ursprungs- och lokalsamhällens rätt till sin traditionella kunskap och hela sin världsbild, men det fokuserar på ett helt annat sätt än förr på den kunskap som är relaterad till de biologiska resurserna. Man menar därför med traditionell kunskap ”ursprunglig kunskap och kunskap, innovationer och sedvänjor hos ursprungs- eller lokalsamhällen som är relevant för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald”. Denna kunskap ska kunna användas och spridas för att rädda den biologiska mångfalden och att främja lokalsamhällenas ekonomier genom att leda till uthålligt bruk av de biologiska resurserna.

I samband med det femte partsmötet för konventionen som hölls i Nairobi år 2000 beslutades också om en arbetsplan för implementeringen av artikel 8j. Mötet rekommenderade dessutom att de nationella delegationerna till konventionens möten borde innehålla representanter för ursprungs- och lokalsamhällen med traditionella levnadssätt. Likaså bör de vara en del i beslutsprocessen på alla nivåer när man planerar hanteringen av landskapets resurser. Detta och andra rekommendationer har stärkt dessa samhällens position i beslutsprocessen.

Kunskapers olika värden

Bland de allmänna principerna som inkluderas i arbetsplanen kan omnämnas att traditionell kunskap i de länder som har skrivit på mångfaldskonventionen ska respekteras och ha samma värde som annan kunskap. Detta betyder emellertid inte att traditionell kunskap alltid är korrekt och ofelbar. Det finns massor med exempel som visar att traditionell kunskap inte leder till det man eftersträvar och i många fall kan den till och med motverka den effekt som man önskade.

Man kan inte med säkerhet veta om resultatet av en traditionell insats faktiskt blir det avsedda i varje enskilt fall. Precis som att vetenskaplig kunskap inte accepteras rakt av utan verifierande studier finns det ingen anledning att alltid fullt ut acceptera traditionell kunskap som helt korrekt och allenarådande. I mångfaldskonventionen förespråkas därför en kombination av traditionell kunskap och vetenskaplig kunskap för att bevara biologisk mångfald och hållbart nyttjande.

Etnobiologisk forskning

Man hänvisar ofta till bland annat etnobiologisk forskning som ett sätt för vetenskapen att närma sig den traditionella kunskapen rörande de biologiska resurserna. Etnobiologi är ett forskningsområde som studerar människans traditionella kunskaper om hur man använder naturens innevånare för olika ändamål och människans föreställningar om naturen. Forskning inom området har gått från rena växtlistor över exempelvis vilka medicinalväxter ett visst folkslag har använt till mer ingående arbeten rörande hela naturresursutnyttjandet för olika lokalsamhällen och analyser av hållbarheten i nyttjandet. Man har också gått från kolonialistiska vetenskapsmän som på egna villkor studerade folken till att forskningen idag ska utgå från folkens krav och önskningar. Lokalbefolkningarna har gått från studieobjekt till samarbetspartners. Fortfarande förekommer emellertid omfattande forskning som bedrivs endast utgående från forskarnas synvinklar och intressen och där avsikten främst är att finna patenterbar information som ska gynna västerländska företag eller universitet. Men en förändring är på väg speciellt inom den akademiska forskningen.

Kunskap för vem?

Traditionell kunskap ska enligt konventionen skyddas från missbruk och man ska uppnå ett ömsesidigt godkännande före spridning och användning. Det är ursprungseller lokalsamhället som bestämmer villkoren för tillgång till eller hur man ska kunna använda kunskapen, innovationerna och sedvänjorna för olika nya ändamål. Att ursprungskällorna till kunskapen ska få en rättvis del av eventuella vinster är också en självklar ståndpunkt i diskussionerna, men hur detta ska uppnås är fortfarande något som stöts och blöts.