Det finns oerhört många sätt att beskriva den gröna revolutionen i Sydostasien på 60- och 70-talen, dess betydelse för livsmedelssäkerheten och de sociala konsekvenser vi ser idag. En del röster hävdar att de högavkastande sorter som då började odlas på fälten räddade en halv miljard människor undan svält och sparade enorma regnskogsområden som annars hade blivit jordbruksmark. Andra liknar genmodifierade organismer (GMO) vid en fälla som fångar bönder i ekonomiskt beroende. Många menar att Asien har hamnat i ett odlingssystem som inte är hållbart.
– Jag tror det är globalt problem att trycket på marken från olika håll förändrar jordbruket och gör det svårt att hålla traditionella system vid liv, säger Wilhelmina Pelegrina, chef för organisationen Searice, på sin genomresa i Sverige efter ett möte med ledningen för Svalbard Global Seed Vault.
Förlorad kunskap återuppbyggs
Wilhelmina och Searice har i tio års tid arbetat med att förbättra bönders odlingstekniker i Sydostasien och hon känner igen motsättningen mellan kommersiella GMO och traditionella sorter.
– Vi märkte att när man övergick från enskilda odlingssystem till storskaligare under den gröna revolutionen och en extern öppen sektor öppnades med forskare som utvecklade frön, tappade bönderna kunskapen om sitt eget utsäde. Traditionell kunskap gick förlorad i processen. Bönderna reducerades till arbetare och fanns inte längre med i utvecklingen av utsädet. De förlorade förmågan, och det är den vi försöker återskapa.
Det kan verka paradoxalt att bönderna övergav sitt traditionella odlingssystem där de hade fri tillgång till sitt eget utsäde och full kontroll över förädlingen.
– Det nya systemet var mycket effektivt, konstaterar Wilhelmina. Hon understryker också den offentliga sektorns roll i utvecklingen.
– Regeringen stödde övergången till GMO kraftigt, och bönderna litade på den offentliga sektorn. I början fungerade det bra med en stark offentlig forskning som hjälpte bönderna med gratis rådgivning. Nu har vi bara en liten offentlig forsknings- och rådgivningsfunktion kvar, och bönder har inte råd att köpa rådgivning externt.
Men det är framför allt förädligsföretagens erbjudanden till nya kunder som får hård kritik.
– Bönderna lockas att köpa modernt utsäde med starka incitament. Utsädet är gratis till en början, man kan bli bjuden på en resa till USA, man får en gratis traktor och så vidare. Bönderna köper in sig för att det är en möjlighet. Men sen ökar priset. Vi ser områden där bönderna är krokade och måste köpa utsädet hela tiden fast inkomsterna minskar. Dagens GMO i Sydostasien är utvecklade i ett företagsperspektiv, plus att de pratas upp av regeringen av någon anledning. Så i slutändan har bonden inget val.
Samarbete om förädling
Konflikten mellan traditionellt och GMO-baserat jordbruk får ibland ideologiska undertoner. Wilhelmina tror att konflikten delvis bygger på en missuppfattning.
– Tolkningen är för det mesta att bönder bara använder traditionellt utsäde, men inte utvecklar eller förbättrar det – att det är statiskt. Men det stämmer inte. Bönderna bevarar inte bara diversiteten, de utvecklar också ny variation. När fröet lämnar bondens hand på odlingsfälten är det inte detsamma som förra odlingssäsongen, det är i konstant förvandling.
Wilhelminas mål är att bryta böndernas beroende av extern expertkunskap för att skapa livskraftigt utsäde och föra tillbaka kunskapen till bönderna själva, men också att återupprätta den genetiska mångfalden i odlingen. Det kan till och med vara en nationalekonomisk försäkring.
– I Vietnam får vi statligt stöd, därför att de ser vårt arbete som ett säkerhetsnät innan de avreglerar sin jordbruks- och frösektor. När jordbruket öppnas för investerare kommer utländska fröfirmor in på marknaden, och innan det händer är det bra om bönderna vet hur de ska utveckla eget utsäde, byta och sälja med varandra. Då blir de inte lika utsatta och kan själva tävla om frömarknaden. Vi samarbetar även med förädlingsinstitutioner och försöker få dem att släppa genetiskt material tidigt hellre än en färdig slutprodukt, och ta fram den i samarbete med bönderna. Det har blivit en del av en nationell växtförädlingsstrategi i Laos att involvera bönder i förädlingsprocessen.
Förändrar policy
Wilhelmina tror inte att ren marknadsekonomi ensam kan rädda den genetiska mångfalden på odlingsfälten.
– Marknaden betalar inte för diversitet. Konsumenter i Thailand vill ha långkornigt, brett ris, men det finns många andra former – brunt, rött, violett. Det är en stor utmaning att ändra marknadssystemet så att det gynnar diversitet, men det är samtidigt en nyckel för hållbart nyttjande. Man kan klara diversiteten på kort sikt med stöd till bönderna, men i det långa loppet krävs efterfrågan på mångfald.
En del av Searices förändringsarbete sker på hög förhandlingsnivå, men även små åtgärder i fält kan få genomslag om de blir tillräckligt spridda.
– I Vietnam har vi arbetat igenom flera provinser, och har nu nått en nivå där regeringen måste reagera och antingen stödja eller förbjuda programmet. Det började med små grupper av bönder som vi stödde i policydialoger med beslutsfattare på olika nivåer, och vi fick tjänstemän att komma ut på fälten där de kunde se vad som hände och lyssna på bönderna. Det leder till förändring. De flesta som har arbetat i Vietnam säger att det är omöjligt att förändra policy där, strukturen är stel och det är kommunistpartiet som bestämmer. Men nu finns 300 bondegrupper i Mekongdeltat i Vietnam som sköter sig själva och står utanför det organiserade bondefacket. De har i sin tur utbildat 80 000 andra bönder runtomkring. Det är också en utveckling av det civila samhället.
Processen är i rullning och skapar egna ringar på vattnet. Kommer Searice att behövas i Sydostasien om tio år?
– Det finns många andra länder! skrattar Wilhelmina. Idén med utveckling är att man kan styra några steg i början, men sen måste man lämna över och hitta ett annat ställe att jobba på.
Och det har hon gjort. Nyligen beslöt Searice att utvidga verksamheten till Afrika. Samtidigt fortsätter den internationella diskussionen med regeringar, FAO och inom andra organ. Det är lång väg kvar innan tillträde till genetisk mångfald är en självklarhet i hela världen.