TEMA: TRADITION FÖR FRAMTIDHeljesgården vid Hornborgasjön missade jordbrukets modernisering från 60-talet och framåt helt. Men den efter-satta lilla lantgården fick ett nytt värde som levande tidsfönster.

Bolums lider är ett av landets äldsta jordbruksområden och bygden är intensivt brukad. Men på Heljesgården lever det gamla kvar: här finns små åkergärden och betesmarker  med kulturlämningar som stenmurar, rösen, hålväg, järnåldersgravar och en offerkälla.

– Agrarhistorikerna från SLU kommer hit varje år och vandrar i markerna, berättar Mats Rosengren som både arbetar som ”dräng” på gården och naturvägledare i Hornborgasjöns naturreservat, där markerna numera ingår. Han har varit med på gården redan innan tidigare ägaren Lars Eriksson började fundera på att skänka den till Västergötlands museum.

1996 fick museet den ovanliga gåvan: en komplett gård på 25 hektar med byggnader, marker, skog, mader och – inte minst – lösöre. För det är inte bara i landskapet som klockan stannat.

Syskonparet Lars och Elsa hade sparat på allt. Här fanns till exempel tio stapelmeter veckotidningar. Under telefonbordet låg veckotidningar från 1960, året då modern dog. Uthusen var fulla av gamla maskiner. Elsa hade också tagit mängder av foton genom åren som visade hur vegetationen såg ut och hur markerna nyttjades.

– De flesta museigårdar har blivit tömda på saker någon gång. Ett av de stora värdena här är att allt blivit sparat, ned till minsta bussbiljett, säger Mats Rosengren.

Familjens och gårdens historia

Ylva Nilson, som är arkeolog på Västergötlands museum och ansvarig för gården håller med.

– Lars Eriksson bodde kvar här i tio år efter att han skänkt gården till museet. Han kunde berätta hur han arbetat och hur familjen tänkt, vi kunde få med deras och gårdens historia i arbetet. Annars kanske vi fastnat i förment objektiv dokumentation, säger hon.

Vi möts på verandan till den röda mangårdsbyggnaden, som restaurerats med inspirerad snickarglädje efter en hundra år gammal bild. Krolliljor och prästkragar blommar i trädgården nedanför, men annars vill de inte att gården ska kännas för pittoresk. Det blir lätt för städat och putsat på en museigård, tycker Mats, som hellre ser att lite skavanker får finnas kvar. Känslan ska stämma med hur familjen hade det på 20-30-talet.

– Det jag saknar mest i intrycket av gården nu är nötandet av djur och människor som går och rör sig. Men vi kan inte ha djur i lagården på grund av djurskyddslagarna, det är för små bås och för och lågt i tak.

Istället betas markerna enligt skötselplanen för naturreservatet. Gården flyttades hit, till Bolums bys gamla ängsmarker, på 1860-talet i samband med det laga skiftet. Läget nära Hornborga naturum och flera vandringsleder nära gården ger en hög tillgänglighet för besökare. Intresset är särskilt stort de dagar gärdet brukas med häst.

Men än så länge har det varit svårt att fullt ut förverkliga donatorns önskemål att barn ska få ta del av gamla tiders jordbruk. Museet har ett ambitiöst pedagogiskt material och i våras erbjöd man skolklasser fri visning med möjlighet att prova på lieslåtter, hästkörning, vedhuggning och linberedning, men då nappade bara en skola – de andra saknade resurser ens till busstransporten.

– I höst ska vi hålla öppet för barn i vuxens sällskap en dag, vi hoppas att många kommer då, säger Ylva.

Vi tar en runda genom huset: den högtidliga salen som nästan aldrig användes, kammaren med vävstolen och korset över Elsas smala säng, köket där Lars sov och vinden. Här finns ett rum där morbror Axel bodde på somrarna. I övrigt var vindsutrymmet fyllt av gamla saker, ett sisyfosarbete att dokumentera och ordna för museets personal. Här fanns till och med paket från amerikasläktingar med nylonstrumpor och Maxwell House-kaffe. Man hade bara nänts glutta i ena hörnet.

Föremål som inte är alltför värdefulla finns kvar, och är liksom maskinerna och verktygen i uthusen märkta med lappar med prefixet HN, Heljesgården. Det betyder att de får användas och inte bara beskådas.

– Vi vill att de ska ses som delar i en process och inte något statiskt. Men det är förstås svårt att bevara en process, säger Ylva.

Jordbruket är kanske det viktigaste i sammanhanget: gamla grödor odlas i samma sjuåriga växtföljd som familjen använde, på en mindre del av den gamla åkermarken. Sädessorterna kommer från ekonomiska föreningen Wästgötarna (se artikel på nästa sida).

– Fast i år får vi nog kalla det för missväxt, snömängden var för stor, säger Ylva och pekar ut en lågväxt teg: svedjeråg som borde vara två meter hög.

– Vi får ta det mesta innan det går i ax och använda till slöjd. Hoppas vi kan spara till utsäde.

Hanna Biljer Petersén har hållit liv i över 200 olika potatissorter och blivit något av en odlarkändis på kuppen. Ett tjugotal odlas nu på Heljesgården.

Hannas knölar

I köksträdgårdennärmast huset frodas grönskan däremot, bland annat ett tjugotal äldre potatissorter med namn som Gullan från Lerdala och Gusten från Älgarås. De gamla sorterna finns kvar tack vare 84-åriga Hanna Biljer Petersén, som hållit liv i över 200 olika potatissorter och blivit något av en odlarkändis på kuppen.

Hon växte upp på en annan Heljesgård nedanför museigården, där hon fortfarande odlar potatis och grönsaker.

– Hanna har också tillfört mycket kunskap om gården, det gamla språket och händelser, säger Mats Rosengren.

Själv tonar hon dock ned sin insats när hon kommer upp till gården en stund senare.
– I dag har jag inte fler än 50 potatissorter, jag kunde inte hålla reda på allihop. Men det är inte så dumt det heller.

De andra sorterna hålls ändå vid liv tack vare sällskapet Hannas knölar som museet bildade 2007. Medlemmarna träffas på Heljesgården några gånger per år och äter och talar om potatis och odling, samtidigt som man byter och adopterar sorter.

Vilken är då Hannas personliga favorit?

– Jag brukar nämna Amerikor, som var den första tidiga potatisen vi hade när jag var barn. Jag minns hur jag fick pilla upp de första försiktigt nerifrån, innan man fick ta hela ståndet. Gälla kallades det. Det var gött.

– Men det finns många goda sorter. En bra har jag fått av en kille i Eksjö, Kalmar röd. Riktiga bumlingar, och inte mottagliga för bladmögel. Därför är det viktigt att ha dem kvar.

Odling har hon hållit på med ända sedan hon fick börja med ett eget litet land i skolan. Som 14-åring fick hon pris av Hushållningssällskapet för sina bruna bönor. 2005 fick hon utmärkelsen Guldärtan av Programmet för odlad mångfald och länsstyrelsen för sin odlargärning. I boken Vi odlade till husbehov berättar Lena Nygårds om Hannas strimmiga böna, farmorsärten och andra sorter som Hanna har bidragit med till fröuppropet (boken kan beställas från CBM).

– Men i år har ärterna inte behagat komma upp än, det blev så sent innan jorden redde sig på grund av kylan. Men squash och pumpor kan nog bli bra. För ett par år sedan fick landshövdingen en squash av mig som vägde 20 kilo.