Efter Karl XII:s förlustbringande krigföring, som ledde till att det svenska stormaktsväldet fick ett snöpligtslut, gled Sverige in i en helt ny utvecklingsfas. Alltfler i de ledande kretsarna fokuserade på det inre. År1738 tog hattarna makten i den nu allsmäktiga riksdagen.Trots en kvardröjande krigiskhet blev rikets inre förkovran deras mest utmärkande program. De vände sig med ny energi till frågan om rikets välstånd i fråga om handel och näringar. Enligt tidens ekonomiskateorier, som kan sammanfattas under termen merkantilism,gällde det att importera så få produkter som möjligt i så små kvantiteter som kunde komma ifråga och samtidigt exportera så mycket det någonsin gick, och därmed få en starkt positiv handelsbalans. Därför gav de styrande stora subventioner till  företagare som ville starta tillverkning av olika begärliga produkter. Typexemplet på detta är stödet till Jonas Alströmers yllemanufaktur i Alingsås.

Den ekonomiska entusiasmen spred sig till den lärda världen. En ny samlingsplats blev den kungliga vetenskapsakademien i Stockholm, grundad 1739 av den ledande hattpolitikern A. J. von Höpken, den från Holland nyss återvände Linnaeus, nu läkare i huvudstaden, och kaptenmekanikus Mårten Triewald, som hållit populärvetenskapliga föreläsningar på Riddarhuset, en nyhet som markerar hur lärd och lekman nu snabbt närmade sig varandra. Akademins inriktning var från början helt klar: vetenskapen skulle ställas i nyttans tjänst. Allt från astronomiska rön som kunde underlätta navigationen till havs till konstruktionen av tröskverk och sorkskrämmor upptogs med tacksamhet och intresse i akademins förhandlingar, och vidarebefordrades efter vederbörlig granskning till trycket i dess publikationer. Redan 1740 var man i gång med att utge sina Handlingar, som på svenska språket behandlade hela fältet av lärda nyttigheter. Förutom sitt privilegium på almanackor i riket, stod man allmänheten till tjänst också med korta och lättfattliga uppsatser i ämnen som kunde vara denna allmänhet till båtnad och en samhällstillvänd vetenskap till prydnad.

Den ekonomiska entusiasmen stannade inte i Stockholm. Några av de mest aktiva  vetenskapsmännen i akademin var universitetsprofessorer, och Uppsala blev produktivt i den nya andan. Vid sidan av naturvetenskaperna fick ekonomin lärostolar. Man skilde på oeconomia publica, som vi kan jämföra med våra dagars nationalekonomi, och oeconomia privata, som väsentligen innebar lanthushållning på ett nästan helt oteoretiskt plan. I denna miljö verkade från 1741 Carolus Linnaeus som medicinprofessor, en syssla som innefattade naturkunskapen och inte minst botaniken, och som hos en flitig innehavare sträckte sig långt utöver läkekonstens gränser. I det övergripande ekonomiska sammahanget blev hans roll att kanske  mer än någon annan patriot medverka till inventeringen av vår natur ur resurssynpunkt.

Men tiden präglades inte bara av den materiella nyttans evangelium. Religionen stod ännu stark, och långt fram i århundradet härskade en sträng renlärighet med hårt definierade trossatser och en övertygelse om Bibelns fundamentala auktoritet ända in i den minsta bokstav. När den nya naturvetenskapen började besegra den medeltida filosofins grundsatser hade under 1600-talet en rad stridigheter uppstått mellan gamla och nya idéer, där teologerna nästan mangrant ställde sig på den traditionstyngda sidan. De nya vetenskapliga idéerna,  representerade av namn som Copernicus, Galileo och Newton, tycktes på flera punkter strida mot Bibelns ord och mot hårt omfattade dogmer. Men de flesta av de ledande naturvetarna var själva fromma män. Det uppstod i dessa kretsar en speciell typ av tänkande som ofta kom att gå under namnet ”fysiko-teologi” med skrifter som blev några av 1700-talets mest populära. Utgångspunkten var att naturvetenskaperna långt ifrån att vara religionens fiende tvärtom på bästa sätt kunde visas vara dess försvarare. För vad forskningen visade om naturen var att den var utomordentligt konstfullt och ändamålsenligt inrättad. Astronomin hade med stjärnkikarnas hjälp avslöjat himlakropparnas ofantliga antal och rymdernas otroliga dimensioner, och mikroskopet visade att det minsta ben på en obetydlig loppa var konstruerat på det mest utsökta sätt, helt inrättat för att passa djurets rörelser. På samma sätt kunde naturvetenskap efter naturvetenskap granskas och visas uppenbara de största under. Och vad blir den naturliga slutsatsen av detta? Jo, naturligtvis att ingen annan än en allsmäktig, allgod och allvis Skapare kunnat åstakomma dessa otaliga mirakler. I den andan verkade också Linné och de samtida naturalhistorikerna. De ville bidra till den goda mänskliga hushållningen, samtidigt som de röjde alltmer av Den Store Hushållarens välsignelsebringande inrättningar.