I början av sommaren 1867 sammanfattar Anders Ersson i Matsesgården, Dalarna, i sin dagbok vårens svåra väderlek:
”Rågarne tvingas ut af den kala blåsiga väderlek Magi har vare tår blåsig ock kal alt igenom vårsåningen borias 25 maii män tiälan sat i gorden alla stans i lägdorna…”
Den ovanligt kalla våren gjorde att tjälen var kvar i jorden ända fram i slutet av maj. Träden fick löv först den 10 juni. Till följd av den kalla och regniga sommaren hann inte vårgrödorna mogna och det blev missväxt, inte bara i Dalarna. Regnet gynnade däremot höskörden som blev bra detta år, utom på sjöängarna längs Dalälven, som till följd av den sena vårfloden stod översvämmade till slutet av augusti.
Det kalla och regniga året följdes av ett år med en torr och varm sommar 1868, som även den drog ner spannmålsskördarna. Mer problematiskt var att höskörden blev exceptionellt klen. Även 1869 var väderförhållanden svåra. Åren 1867-1869 har i historieskrivningen kallats ”de sista svältåren”, då många svenskar emigrerade till Amerika för att undslippa svält och sjukdomar.
Genom att studera bondedagböcker från gårdar i Folkare härad, södra Dalarna, och Torstuna härad mellan Västmanland och Uppland, under dessa år försöker vi förstå vilka problem som missväxten orsakade på gårdsnivå och vilka naturliga och sociala faktorer som påverkade hur hushållen klarade sig igenom missväxten. Bondedagböckerna och flera andra källor analyseras tvärvetenskapligt så att hushållens ekonomiska och sociala situation kopplas ihop med de ekosystem som gården använde för sin försörjning. På så sätt kan man bättre förstå det social-ekologiska system människorna levde i.
Exemplet Folkare härad
Strandängarna vid Matsesgården idag.Foto: Tommy Lennartsson
Gårdarna Matses, Hyttbäcken och Backåkers befann sig i ett gemensamt socioekonomiskt och ekologiskt sammanhang i Folkare härad i Bergslagen. Deras försörjning baserades på en kombination av spannmålsodling, boskapsskötsel, kolning, transporter av malm och diverse förtroendeuppdrag. De tre skilde sig dock med avseende på storlek, sociala och ekonomiska förutsättningar, vilket blev tydligt under krisåren 1867-1869.
Att hantera extremt väder
1860-talets missväxtår var inte de första som gårdarna upplevt. Bönderna visste naturligtvis att avkastningen varierade med vädret och hade sannolikt beredskap för det. Men flera år av missväxt i följd satte anpassningsförmågan på svåra prov.
Alla tre gårdar drabbades av sjunkande inkomster. På Hyttbäckens sjönk inkomsterna från spannmålen från 330 till 55 Riksdaler (Rd) efter 1867 års skörd. Smör och mjölk gav i genomsnitt 250 Rd men året efter missväxten av hö uteblev inkomsten helt. Husbonden Anders Jansson och hans familj hade god ekonomi och hög social status. De kompletterade med inkomster från förtroendeuppdrag och skogsavverkning. Hyttbäcken kunde trots lägre inkomster behålla sin stora arbetskraft av drängar, pigor och daglönare som kostade i lön.
Anders Ersson på Matsesgården skriver utförligt i sin dagbok om hur vädret slår mot spannmål och hö. Men familjen var betydligt mindre beroende av kontanter än Hyttbäcken för att hålla igång jordbruket. Det mesta av arbetet utfördes av Anders, hans hustru och föräldrarna. Pigans redan låga lön täcktes av inkomsterna från kolningen under dessa år.
Situationen för Backåkers Erik Johansson var betydligt svårare. Familjen hade liten åkerareal och behövde alltid köpa till spannmål, vilket blev en extra stor utgift efter 1867 års missväxt. Man gjorde sig också av med flera kor under dessa år. Efter sommaren 1868 anställdes ingen ny dräng och allt mer av arbetet måste skötas av Erik, den egna familjen, släkt och grannar. Det blev en negativ spiral där minskande inkomster gjorde att man inte hade råd med samma arbetsstyrka, samtidigt som allt färre personer inte räckte till för alla sysslor på gården. Ett försök att öka träkolningen täckte inte bortfallet på grund av fallande kolpriser. Resultatet blev att han i mars 1870 ansökte om konkurs.
Gårdarna använde sålunda en kombination av åtgärder för att hantera missväxt: komplettera dåliga höskördar med löv och annat foder, minska antalet djur, öka andra inkomstkällor och utnyttja sina sociala nätverk. Dagböckerna visar också att missväxten kunde mildras om man odlade olika grödor och nyttjade olika marktyper. Det är tydligt att Backåkersgården, med en gammal skuld och små åker- och ängsarealer hade sämre förutsättningar att klara flera svåra år.
Klimat och dagens jordbruk
Ny teknik, fossila bränslen och ogräsmedel har gjort dagens skördar betydligt mindre känsliga för dåligt torkväder, översvämningar och skadegörare. Samtidigt är jordbruket idag mer specialiserat, med färre grödor i odling och på mer homogena marker, vilket i vissa avseenden ökar känsligheten. Det är också alltjämt svårt att skydda sig mot för mycket eller för liten nederbörd, vilket leder till avsevärd variation i skörd mellan olika år. Torra somrar med dålig skörd kan förväntas bli vanligare i delar av Sverige när klimatet ändras, och att ha en beredskap för torrår, regnsomrar och vädervariation i allmänhet är en lika aktuell fråga för dagens bonde som under 1800-talet.