Resultatet av denna oenighet är taxonomisk instabilitet och osäkerhet som kan vara negativ för användarna av taxonomins produkter. Det går till exempel inte att ändra i lagstiftning eller i rödlistor varje gång det görs en taxono­misk ändring, och en sökning i taxonomiska databaser kan ge missvisande resultat.

De senaste decennierna har sett stora för­ändringar i vilka artbegrepp, data och metoder som används för att urskilja och klassificera arter, och mycket ny kunskap har kom­mit fram. Varje år upptäcks nya arter, kända arter delas upp i flera olika arter, och arter slås ihop. Det sker även förändringar i högre taxonomiska kategorier, som släkten, familjer och ordningar, när vi får bättre kunskap om arternas evolutionära släktskap. Det leder ofta till flytt av arter från ett släkte till ett annat eller från en familj till en annan. När förändringen sker mellan olika släkten leder det automatiskt till att artens namn ändras. Artikeln på sidan 28, om taxonomiska förändringar i hundsläktet Canis, ger exempel på sådana förändringar.

För att hålla rätt på förändringar listas för varje art synonymer, namn som tidigare eller av andra taxonomer betraktats som giltiga. Svårare att hantera är det omvända, att samma namn kan ha olika men delvis överlappande taxonomisk innebörd, på grund av föränd­ringar i avgränsningen mellan olika arter, vilket resulterar i olika taxonkoncept.

För däggdjuren har det skett en övergång från ett biologiskt artbegrepp till ett fyloge­netiskt, vilket tillsammans med nyupptäckta arter inneburit att antalet arter har stigit från 4 000 till över 6 000 på trettio år. Om samma artbegrepp skulle tillämpas på fåglarna skulle deras artantal stiga från 11 000 till över 18 000. Sådana förändringar har ofta kritiserats som ”taxonomisk inflation”, som ökar antalet arter utan att tillföra någon ny information. Det har även hävdats att en sådan process har drivits på av naturvårdare som vill lyfta hotade popu­lationers eller underarters status genom att uppgradera dem till artnivån. Det är ett erkänt faktum att arter betraktas som mer skyddsvärda än underarter. Taxonomer som anammar det fylogenetiska artbegreppet, som ofta leder till att fler arter urskiljs, hävdar dock att de förändringar som sker är motiverade av att ny kunskap kommit fram, inte minst tack vare nya taxonomiska metoder och användning av molekylära data. De varnar för den motsatta risken, att vi behåller föråldrad taxonomi, en ”taxonomisk tröghet”, för att slippa besvärliga förändringar.

Kan leda till osäkerhet

För alla olika användningsområden för taxo­nomi och nomenklatur får dock instabiliteten konsekvenser, hur välmotiverade ändringarna än är. En taxonomisk publikation kan ändra förutsättningarna för bevarandeprogram, turistföretag och arbetstillfällen. Inom natur­vården kan taxonomisk instabilitet leda till osäkerhet om vilka arter som lagar, konven­tioner och rödlistor gäller för. Natur­vården blir hårdare belastad när kända arter delas upp i flera arter, med mindre populationsstorlek, eftersom fler arter då kommer att betraktas som hotade. När argalifåret (Ovis ammon) delades upp i nio arter fick Kazakhstan plötsligt fem fårarter som alla var hotade, istället för en, som var nära hotad. Svårigheten att artbestämma ökar när arter delas upp, ofta med minimala skillnader mel­lan dem i morfologi eller genetik. I en domstol som hanterar artskyddsbrott måste artbestämningar vara absolut säkra.

Taxonomiska ändringar kan också skapa kryphål i lagstiftningen, eftersom nya namn inte finns med i listorna. Ett exempel är den afrikanska ele­fanten, som tidigare betraktades som en art, men numera är uppdelad i två: savannelefant (Loxodonta africana) och skogselefant (L. cyclotis). Därmed bytte namnet L. africana betydelse, från att ha betecknat alla afrikanska elefanter, till att enbart avse savannelefanten. Nam­net L. africana har använts i många lagar, konventionsbilagor, rödlistor, natur­vårdsplaner och som referens i litte­raturen, medan L. cyclotis inte använts i sådana sammanhang. Många natur­vårdare var rädda för att ändringen skulle innebära att skogselefanterna inte längre omfattades av skyddet och protesterade högljutt. Taxonomerna hävdade dock att de två arterna är väl separerade både genetiskt, morfologiskt och geografiskt. Om man avstår från att erkänna vad som faktiskt är goda arter, kan man ”gömma” hotade arter, som inte får de bevarandeåtgärder som behövs.

Praktiska lösningar behövs

Artnamn används som etiketter i bioin­formatiken och litteraturen, trots att de ofta är instabila och tvetydiga. Detta har stora negativa effekter på använd­barheten i databaser. Det finns fyra olika globala databaser över världens växter. De har delvis olika innehåll, och integrering av data från alla fyra vore praktiskt, men det är inte helt lätt att få dem att ”prata” med varandra. En orsak är att arter urskilts på olika sätt, och olika namn har använts för helt eller delvis överlappande taxa. Glo­bal Biodiversity Information Facility hyser 140 miljoner artobservationer och GenBank lagrar 100 miljoner DNA-sekvenser länkade till artnamn. I båda databaserna är många artnamn felaktiga eller tvetydiga.

Taxonomin och systematiken är vetenskapsgrenar, inte bara praktiska redskap för en rad avnämare som arbetar med biologisk mångfald. För en forskande taxonom är inte stabili­tet i sig eftersträvansvärt, eftersom det skulle innebära att man inte längre söker ny kunskap, eller använder den kunskap som kommer fram. Detta krockar ofta med avnämarnas behov, men förmodligen också med folktaxo-nomins intuitiva föreställning om vad en art är, en distinkt och oföränderlig enhet.

Det som behövs är praktiska lös­ningar som gör det möjligt för avnä­marna att använda taxonomins resultat, trots den ofrånkomliga instabiliteten. Det har förordats en gemensam stan­dard för hur taxa kan urskiljas som arter. Det kan göras genom beslut om vilket artbegrepp som ska gälla. Det finns svårigheter även med detta förstås. Kritikerna hävdar att taxonomi är en oberoende vetenskap, inte ett serviceorgan för avnämarna, och regler för taxonomi är akademisk censur som hindrar formulering av nya hypoteser. Det skulle dessutom bli både byråkra­tiskt och dyrt. Istället förordas andra vägar, som skulle underlätta för avnä­marna att förstå och använda den taxo-nomiska forskningens produkter, till exempel bättre redskap för artbestäm­ning, databaser som klarar av instabila artnamn, naturvårdslagstiftning som är mer ”resilient” mot taxonomiska förändringar, och standardiserade artlistor.

Text: Torbjörn Ebenhard, forskningsledare, CBM

LÄS MER:

Jacobs, R. L. & Baker, B. W. 2018. The species dilemma and its poten­tial impact on enforcing wildlife trade laws. Evo­lutionary Anthropology 27:261-266.

Thomson, S. A. m.fl. 2018. Taxonomy based on science is necessary for global conservation. PloS Biology 16(3):1-12, e2005075.

Zachos, F. E. 2018. Mammals and meaning­ful taxonomic units: the debate about species concepts and conser­vation. Mammal Review 48:153-159.