Produktiv och bruknings­värd jordbruksmark explo­ateras i hög grad av våra kommuner när tätorterna växer. I Sverige växer tätor­ter oftast utåt, och alltså inte inåt. Kring detta finns det mycket att ta del av via material från Statistiska Centralbyrån (SCB), Jordbruksverket och vetenskap­liga artiklar. Faktum är att vi har ca fem gånger så mycket hårdgjord yta per capita jämfört med Tyskland, och ca sju gånger så mycket jämfört med Hol­land om vi ser till länderna som helhet. Allt detta kan givetvis inte skyllas på tätorterna. Tillkommer gör exempelvis vägar, järnvägar och flygplatser. I ett så glesbefolkat land som Sverige måste det ju till mycket infrastruktur. Dess­utom har vi generösa utrymmen i våra bostäder, och ofta också sommarstugor eller andra sekundära bostäder. Det rent faktiska utrymmet och befolkningstät­heten i allmänhet spelar givetvis också in. Det hade inte varit möjligt att ha lika mycket hårdgjord yta per capita som till exempel holländarna, eftersom ca tre fjärdedelar av Hollands yta i så fall hade legat under asfalt och betong.

Sverige har samtidigt, särskilt i de sydliga delarna av landet, bland värl­dens mest produktiva jordbruksmarker. Ibland kan produktiviteten vara så mycket som tio gånger högre gällan­de spannmål per hektar jämfört med världsgenomsnittet. Att det är viktigt att bevara denna jordbruksmark i så stor utsträckning som möjligt mot bakgrund av pågående klimatförändringar, krig och ökande befolkningsmängder tycker nog de flesta är självklart.

Mark som läggs under asfalt och betong kommer aldrig mer att gå att odla på. Ändå blir det ofta den allra bästa jordbruksmarken som får stryka på foten när tätorterna växer, eftersom den marken ofta finns kring våra största och kraftigast växande tätorter.

Förtätning avskräcker

Varför är det då ändå så svårt att tänka sig förtätning istället för tätortsutgles-ning i Sverige, trots att det finns så mycket redan ianspråktagen mark att bygga vidare på?

Till att börja med blir vi alla lite hemmablinda med tiden. Vi har helt enkelt vant oss vid vissa parametrar gällande boende, företagsetableringar, parkeringsytor och tillgänglighet för fordonstrafik, och vi vet att även om vi sprider ut oss, så är ju en mycket stor majoritet av Sveriges yta fortfaran­de obebyggd. Sedan hör vi allmänna utsagor om problem med för täta städer, kopplat exempelvis till luftföroreningar, effekter av urbana värmeöar och trånga och asfalterade skolgårdar.

Men vad är egentligen förtätning?

Förtätning som begrepp är också komplicerat. Många blandar till och med ihop det med sin raka motsats, det vill säga tätortsutglesning

Med täthet avses oftast antal invånare per kvadratkilometer bebyggd yta. Att exempelvis ta bort ett naturområde för att bygga villamattor och parkeringsplatser innanför den yttre tätortsgränsen utgör i princip raka motsatsen om andelen bebyggd yta per invånare ökar för tätorten som helhet, men kallas i kommunernas översiktsplaner ändå vanligtvis för förtätning. Ibland jämställs också förtätning med höghus, fastän motsatsen ofta råder. Städer med många höghus i centrum brukar omges av villamattor som gör dessa städer glesa som helhet, medan kompakta, exempelvis sydeuropeiska städer, består mer av traditionella kvartersstäder än av skyskrapor och villamattor. I kommunernas översiktsplaner kan vi under benämningen ”förtätning” faktiskt återfinna allt från faktiska förtätningsprojekt till dess motsats, liksom hybridformer, exempelvis väldigt tät bebyggelse på tidigare icke-exploaterad mark. (Se till exempel examensarbetet av Ellen Wenner-Tångring i listan här intill för en utredning kring hur olika begreppet förtätning kan användas i Uppsala kommun).

Till detta kommer själva instrumenten för utvärdering av konsekvenserna av markex­ploatering. Vi räknar till exempel sällan på långsiktiga samhällsekonomiska konsekven­ser av olika exploateringsscenarier. Dubbelt så mycket väg kostar givetvis ca dubbelt så mycket att bygga och underhålla, liksom att dubbelt så långa VA-system resulterar i såväl dubbla kostnader som dubbla mängden meter där det kan uppstå skador och krävas repa­rationer. Om vi då har uppemot fem gånger så mycket hårdgjord yta per capita som vissa centraleuropeiska länder, så kan vi ju i alla fall anta att vi också behöver lägga betydligt mycket mer av våra skattemedel på utbyggnad och underhåll av allt detta.

Till detta kommer att exempelvis instru­ment som kommunala översiktsplaner och miljöbedömningar är väldigt trubbiga instru­ment, som inte heller alltid samspelar på bästa sätt. Bevarad jordbruksmark kan ställas mot nya arbetstillfällen inom planeringsdiskursen, till exempel när en ny logistikanläggning ska byggas på världens bästa åkermark i Skåne. Miljöbedömningen ska enbart behandla mil­jöaspekter gällande de föreslagna utbyggnads­planerna och inte beröra andelen arbetstillfäl­len. Men det har exempelvis funnits argument om att anläggningar på jordbruksmark endast beräknas ha måttlig negativ påverkan på jordbrukslandskapet, eftersom det finns så mycket annan jordbruksmark i andra delar av kommunen eller grannkommunen. Här kan man gissa att gränsen för miljöbedömningen överskridits på två sätt, det vill säga inte bara geografiskt, utan även mot bakgrund av att tillväxttanken (arbetstillfällen) smugit sig in i argumentationen, antingen medvetet eller omedvetet. Det motsatta argumentet hörs sällan, det vill säga att det är särskilt allvarligt med ännu en sådan anläggning eftersom så mycket av de omkringliggande landskapen redan fått stryka på foten på grund av nyeta­blerade verksamhetsområden.

Lagstiftningen kan ses över

Vad kan vi då göra åt detta? Det skulle givetvis vara möjligt att höja kraven och förbättra utförandet gällande miljöbedömningar, men dessa kommer säkerligen ändå ofta vara öppet för många ”tolkningar”. Om vi vill undvika tvingande åtgärder, så hade det bästa kanske varit att istället för en enda, politiskt godkänd och rekommenderad översiktsplan, låta kom­munerna ta fram flera olika scenarier inklusive en så god kostnadsberäkning och konsekvens-analys av alla dessa scenarier, så att såväl poli­tiker som allmänhet kan göra sig en tydligare bild av alternativen och välja mellan dessa.

Som det är nu, så finns det möjlighet att lämna in synpunkter på ett enda förslag, som ofta är luddigt formulerat, inte kostnadsbe­räknat och konsekventbedömt på ett myck­et översiktligt och fyrkantigt sätt. På så vis blir det knappast några bra diskussioner vid samråd och yttranden. Men samtidigt måste vi överväga en mer tidsenlig nationell lagstift­ning, som alltid när viktiga samhällsintressen står emot enskilda intressen.

Den framtida matförsörjningen borde defi­nitivt utgöra ett av de mer centrala allmänna intressena, men miljöbalkens krav på skydd av brukningsvärd jordbruksmark och utredning av alternativa placeringar efterlevs sällan på ett bra sätt. Så länge konflikter mellan arbetstill­fällen kontra bevarande av jordbrukslandskap ligger öppet för förhandling snarare än under tvingande krav, så blir det nog annars så, precis som många forskare ofta har påpekat, att de ekonomiska intressena väger tyngst.

Läs fler artiklar på temat JORDBRUKSMARK:

Vem ska planera för jordbruksmarken? Intervju med Lisa Reiter på Jordbruksverket.

Återställa jordbruksmark – mer kunskap behövs