TEMA: ODLINGSLANDSKAPETVilken mångfald skall vi bevara? Vad får det kosta? Vad blir nyttan där ute i det svenska landskapet av de två miljarder kronor som årligen spenderas på bidrag, forskning och markinköp? Uppfattningarna är många och för vissa känsliga – för andra inte. Biodiverse bad Rune Andersson att göra ett – idag tyvärr alltför sällsynt – försök att kritiskt diskutera vad vi gör, och varför.

Vad gör samhället politiskt gör för att bevara och värna hotade ekosystem, djur och växter? Hur uttolkar myndigheterna de politiska besluten och formar de regelverk som styr den enskilde markägarens handlande? Är ambitionerna rimliga och möjliga att leva upp till för lantbrukarna? Vad kan man säga om forskningens insatser och hur dialogen mellan forskarna och beslutsfattarna går till? Nedan delger jag mina personliga reflexioner över prioriteringar och tendenser i svensk naturvård idag.

Ekonomin styr

Med åren har det för mig stått alltmer klart att samhällsbygget är en kompromiss mellan olika individers och gruppers intressen. Ibland kan ett produktionsintresse positivt sammanfalla med miljövårdens intresse, men vanligare är idag att de kortsiktigt står i konflikt med varandra. I de politiska församlingarna görs ständigt avvägningar och i denna process är det viktigt att de olika intressena som skall vägas mot varandra har jämbördiga företrädare, likvärdigt faktaunderlag och står rimligt fria från tillfälliga modeströmningar påhejade i media.

Hur hanteras då naturvårdens intressen? Det torde inte vara någon överdrift att påstå att samhällets utveckling i allt väsentligt styrs av ekonomiska överväganden och teknisk utveckling. De biologiska värdenas företrädare och beskyddare har historiskt haft litet inflytande. Resultatet har blivit en allt längre lista över rödlistade arter, kraftverksutbyggda älvar, försurning av mark och vatten, övergödda vatten för att nu inte nämna den globala uppvärmningen. Man kan med fog säga att risken för överdrivna bevarandeåtgärder till förfång för naturresursens nyttjande har varit närmast obefintlig om man skärskådar årtiondena efter andra världskriget. Under senare år har dock situationen förändrats såväl inom politiken som vad gäller ekonomiska miljöersättningar och resurser till naturvårdsforskningen.

Kritik politiskt självmord

På det politiska planet har miljöpartiets vågmästarroll,  såväl på riksplanet som i landstings- och kommunalpolitiken, förändrat det politiska landskapet. Har detta i alla delar då varit bra kan man undra? Som namnet anger så är miljöpartiet det enda parti som särskilt framhåller en utpekad samhällsfråga. Alla andra partier med inflytande över de politiska besluten gör anspråk på att mer avvägt företräda samhällets alla intressen. Man kan förvisso rada upp många exempel på viktiga och riktiga miljöbeslut som miljöpartiet drivit igenom under sina år i regeringen; satsningar på kollektivtrafiken, trängselskatter i Stockholm, gröna räkenskaper med mera. I flera fall har de drivit frågorna tillsammans med vänsterpartiet. Men kan det finnas en risk för att ett parti som så starkt företräder ett särintresse i en vågmästarroll kan nå större framgång för sina frågor än vad som är optimalt för den samlade samhällsnyttan? Jag tror det. Till detta bidrar det faktum att när en fråga nått en sådan medvind i samhället att det närmast är politiskt självmord att anföra invändningar ligger vi farligt nära att fatta alltför överdrivna beslut om stöd och satsningar.

Jag kan ibland tycka att det går alltför lätt att avhända sig ett produktivt nyttjande av till  exempel ett skogsområde till följd av långtgående inskränkningar i markanvändningen. När stora kommunala skogsinnehav kräver tillskott av kommunala skattepengar för att täcka kostnader, i stället för att generera intäkter, kan det vara ett tecken på att man ansträngt sig otillräckligt för att finna den optimala avvägningen mellan produktionens och naturvårdens intressen. Ett annat exempel kan vara samhällets satsningar på ekologiskt lantbruk där miljöpartiet också haft ett avgörande inflytande. Enligt mitt förmenande är det inte visat, varken vetenskapligt eller praktiskt, att detta är den mest kostnadseffektiva vägen att skapa ett hållbart jordbruk – kanske inte ens ett medel. Att stödja ett helt produktionskoncept är sannolikt mindre ändamålsenligt än att forma och inrikta åtgärder mot enskilda uthållighetsbrister i produktionssystemen. Exempel på sådana problemorienterade åtgärder är odling av fånggrödor för minskat kväveläckage, stöd till vallodling, naturmarksbeten och småbiotoper för den biologiska mångfaldens skull.

Vi är, som så många gånger påpekats, alla beroende av fungerande och produktiva ekosystem. Vi har ett ansvar inför kommande generationer när det gäller att överlämna minst lika goda försörjningsmöjligheter som de vi nu disponerar. Häri ligger att bevara arter oavsett om man idag kan peka på enskilda arters ekonomiska nytta eller ekosystemfunktion. Men bevarandeintresset måste noggrant underbyggas och vägas mot andra lika tunga hållbarhetsfrågor som tillgång till en trygg och bra sjukvård och skola, arbetstillfällen, och socialt ansvar. Att i något särintresse agera för ”ju mer desto bättre” är oansvarigt.

stor-ko

Kan vi säga med säkerhet att den biologiska mångfalden i markerna svarar positivt på dagens styrmedel? Svaret på den frågan bör komma från forskningen och inte från en statlig kontrollapparat. Foto: Urban Emanuelsson

Överdetaljerat regelverk

Det som före EU-inträdet var en nationell miljöpolitik är nu en med Europa gemensam miljö- och jordbrukspolitik. De svenska sektorsmyndigheterna har numera uppgiften att uttolka de gemensamma politiska besluten och regelverken. Den rollen har man gett sig an med stor nit. Jag har många gånger tyckt att detaljeringsgraden varit väl långt gången när det gäller vad lantbrukaren skall göra, och kontrolleras på, för att en miljöersättning skall betalas ut. Mätning av beteshöjden är ett sådant exempel.

Det finns ett par starka skäl för att vara återhållsam med alltför komplicerade  miljöersättningsregler. Ett är att den enskilda gårdens situation varierar inom vida gränser och lantbrukaren har många avvägningar att göra i sin produktion. Inte minst vädret avgör om djuren kan gå på bete eller om stallgödseln kan köras ut vid önskvärd tidpunkt. Ett annat skäl är att miljöersättningsvillkoren skall locka till deltagande, inte avskräcka för att de inverkar menligt på gårdens produktion och tar för mycket tid.

Regler och kontroll måste naturligtvis finnas, men det måste också finnas något utrymme för lantbrukaren att göra sunda egna praktiska anpassningar och åtnjuta ett visat förtroende för att han eller hon faktiskt har en egen vilja att leva upp till vad som förväntas. Hittills har regelverket i hög grad syftat till att skapa och säkerställa förutsättningarna för den biologiska mångfalden; att småbiotoper bevaras, att betesmarkerna betas, att vallar inte slås för tidigt på försommaren. Vi har hittills utgått från att djur och växter svarar positivt. Nu diskuteras huruvida resurser skall läggas på att kontrollera om det verkligen är så. Minskar trycket mot hotade arter? Blir populationerna av enskilda arter starkare? Med andra ord: vad får vi för våra satsade pengar och ansträngningar? Avsevärt större insatser skulle krävas för sådana ”responsstudier” jämfört med att som nu bara kontrollera hur ”fysiska förutsättningar” till skapas och bevaras. Likaså kommer inhämtade data vara utomordentligt svåra att entydigt sammankoppla med de bevarandeåtgärder som vidtas, beroende på det ”brus” som alltid finns i form av platsbundna skillnader och årsmånssvängningar. För mig är detta en fråga för forskningen att ta reda på och inte en utbyggd del av regelverk och kontrollapparat.

Forskningens utmaning och dilemma

Forskningen om ekosystem och om enskilda arters biotopkrav är genuint svåra forskningsfält i jämförelse med till exempel mark- och vattenstudier. Till skillnad från dessa  forskningsdiscipliner har man få möjligheter att genomföra experimentella studier i laboratorium, kärlförsök eller ens parcellförsök i fält (undantaget genetiska studier). Den vilda floran och faunan är så intimt invävd i de ekosystem de lever i, att föga kunskap kan vinnas genom att ta ut en enskild art för studier av effekter av enskilda påverkansfaktorer. I stället är vi hänvisade till fältobservationer med många ingående observationsobjekt, där man antar klimatiskt stabila förhållanden. Detta blir dock alltmer ett tveksamt antagande i takt med den globala uppvärmningen. Att temperatur och nederbördsförhållandena ändras över tiden måste numer beaktas och särhållas vid utvärdering av insamlade fältobservationer.

Hur klimatförändringarna påverkar nu tillämpade bevarandestrategier måste också noga utredas. Klimatzonerna flyttar norrut samtidigt som de enskilda arterna har små möjligheter att ”flytta med”. Ekosystem och arter med smala klimattolleranser kan komma att befinna sig i fel miljö när klimatet blir mildare. Sådana exempel finns redan rapporterade från fjäll och tundramiljöer. Genom att etablera forskningssamarbete med exempelvis Rossby Center på SMHI skulle kunskap om enskilda arters klimatberoende kunna samköras med deras klimatmodeller för att göra prognoser över de förväntade effekterna på floran och faunan.

Forskningen som underlag för politiska beslut

När forskningsresultat blir politik som förs vidare till praktiska åtgärder är det viktigt att resultaten är väl prövade. Idéer och hypoteser om möjligt verksamma åtgärder får inte gå direkt till de politiska församlingarna utan att passera forskarna och den vetenskapliga publiceringsprocessens kvalitetssäkring. Risken finns annars att man går fel i all sin iver att gynna den biologiska mångfalden. Forskaren har också ett ansvar att hålla isär personliga intressen och vad som är den samhälleliga uttolkningen av forskningens landvinningar. Min erfarenhet är att det är förhållandevis vanligt bland forskare inom naturvården att forskningsuppgiften och de egna fritidsintressena flyter samman, jämfört med forskare inom andra discipliner. Detta beskrivs av många som den ideala situationen för ett stimulerande arbete och ett innehållsrikt liv. Situationen ställer dock än större krav på att man inte uttolkar, och kommunicerar till politikerna, de egna intressena som gällande alla samhällsmedborgare.

Utmanande kombination

Konkurrensen om mark kommer med stor sannolikhet att öka med åren. Nuvarande avställning av åkermark är en parantes i historien. Fossil energi behöver ersättas med förnyelsebar biomassa från såväl skogsmark som jordbruksmark. Proteinfoder till djuren kan komma att odlas hemma istället för att importeras från skövlade regnskogar. Till detta kommer sannolikt ett behov av att öka matproduktionen här i Norden i takt med att den globala uppvärmningen stryper jordbruksproduktionen i mer torkutsatta områden på jorden.

I detta perspektiv blir det allt viktigare att finna nyttjandeformer för jord- och skogsbruksmark som effektivt och långsiktigt integrerar uttag av biomassa med en ansvarsfull naturvård och miljöomsorg och ytterst ett långsiktigt hållbart nyttjande av markresurserna. Att helt undanta mark från skördeuttag eller att långtgående inskränka markanvändningen torde framgent bli alltmer svårhävdat. Miljöhänsynen i vardagslandskapets skogs- och jordbruk kan inte nog framhållas som ledstjärna för en hållbar utveckling.

SLU-forskare & MISTRA-ledamot

Rune Anderssons centrala verksamhetsfält har handlat om jordbrukets växtnäringsläckage och hur det kan minskas. Med åren har hans engagemang vidgats till att också inbegripa andra miljöfrågor som tungmetallförorening av mark och gröda, bioenergi och även jordbrukslandskapets biologiska mångfald. Under de senaste fem åren har han varit programchef för MISTRA programmet ”MAT 21 – en uthållig livsmedelskedja”. Sedan något år tillbaka sitter han också i styrelsen för HagmarksMISTRA.