Artskyddsarbetet är en kunskapsintensiv bransch. För att kunna bevara arter behöver vi inte bara kunna identifiera dem (vilket kan vara nog så svårt) utan också förstå hur deras populationer påverkas, positivt eller negativt, av olika åtgärder. Och så måste vi naturligtvis ha någorlunda koll på var arterna förekommer, eller skulle kunna förekomma. Därför har naturvärdesbeskrivningar blivit ett stort och viktigt inslag i varje miljö-
konsekvensbeskrivning i samhällsplanering och samhällsbyggnad. Ju mer vi känner till om arternas förekomst och behov, desto bättre vi kan anpassa den planerade utvecklingen så att den biologiska mångfalden bevaras. Ekologikonsulterna har här en viktig roll att spela.
När det gäller biologisk mångfald i skogen utförs mycket av inventerings- och underlagsarbetet frivilligt. Dels naturligtvis av mark-
ägarna, som ofta är de som känner till områdena allra bäst. Men även andra engagerade privatpersoner bidrar med en hel del kunskap som är nödvändig för att kunna följa gällande regler kring artskyddet. Något som dock inte alltid uppskattas, utan i stället ifrågasätts i ibland mycket skarpa ordalag.
Artskyddsutredningen (SOU 2021:51) konstaterar att ju mindre kunskap vi har, desto större är risken att vi blir onödigt försiktiga och begränsande i vad som tillåts. Att det förhåller sig så beror på att försiktighetsprincipen ska tillämpas. Det är verksamhetsutövarens, inklusive markägarens, ansvar att ta fram den kunskap som behövs. I ljuset av detta borde hen kanske vara glad att få lite draghjälp av frivilliga, så att beslutet inte innebär alltför långtgående försiktighetsmått.
I praktiken råder det dock ofta brist på kunskap om förekomst av skyddade arter. Om det saknas uppgifter om inrapporterade arter på Artportalen verkar den vanliga responsen vara att förutsätta att det inte finns några sådana. Det vill säga man utgår från att den aktuella skogen saknar högt naturvärde. Naturligtvis är det helt fel. Frånvaro av bevis är inte samma som bevis på frånvaro, eller som det elegant heter på engelska, absence of evidence is not evidence of absence.
Öka kunskapskraven
Det är problematiskt att samhället i så hög utsträckning är beroende av entusiastiska naturvårdsintresserade privatpersoner för att se till att lagkraven följs. Det är inte rättssäkert och objektivt. Men det är förekomsten av skyddade arter som styr, och där har verksamhetsutövaren ett kunskapsansvar. Lösningen kan inte vara att fatta beslut som baseras på mindre kunskap, det vill säga att bortse från all den information som dessa frivilliga samlar in. Då skulle risken ju vara stor att vi bryter mot lagens bestämmelser (alternativt, men i dagsläget inte så sannolikt, att alltför långtgående försiktighet iakttas). Den enda lösning som verkar både rättssäker och korrekt är snarast att öka kunskapskraven (eller se till att de som finns faktiskt efterlevs), och inte förutsätta att en viss art inte finns på ett ställe bara för att den inte har rapporterats där.
Det är som sagt verksamhetsutövarens ansvar att samla in den kunskap som behövs för att kunna leva upp till lagstiftningens krav. Men som Artskyddsutredningen konstaterar, så kan det underlättas genom att staten tillhandahåller information. Frivilligas observationer är en viktig del av den informationen, men de skulle behöva kompletteras med andra uppgifter. En totalinventering av skyddsvärda arter är knappast ändamålsenlig, men ett underlag som, exempelvis utifrån landskaps- och skogsparametrar, indikerar vilka områden som borde undersökas lite mer noga, skulle kanske vara en möjlighet. Ett sådant skulle kunna tas fram med hjälp av modellering och valideras genom att titta på artförekomster.
Mångfald av arter – problem eller tillgång?
Värt att fundera på är också hur artskyddet behöver utvecklas så att inte artförekomster ses som ett problem, utan som ett verktyg som guidar oss att nyttja landskapet på ett hållbart sätt. I detta sammanhang behövs det mer kunskap om hur olika arter påverkas av olika åtgärder, så att vi får veta mer om hur en brukad skog kan bidra till att bevara biologisk mångfald. Även möjligheterna till ersättning – vilka former av ersättningar och hur stora de ska vara – kan man titta närmare på. Naturligtvis ska ingen få betalt bara för att man följer lagen, men samtidigt kan det vara rimligt att tänka på fler ekosystemtjänster än massa- och virkesproduktion när man tänker kring skogens ekonomi. Med sådana incitament är det förhoppningsvis fler som ser mångfalden av arter som den tillgång de är.
Läs mer:
Artskyddsförordningen: SOU 2021:51
Text: Mark Marissink, chef för SLU Artdatabanken