Lodjuret hör till de särskilt utpekade arter som inte får dödas avsiktligt i naturen enligt EU:s habitatdirektiv. Undantag får göras för att ”skydda vilda djur”, ”undvika allvarlig skada på boskap”, av hänsyn till ”allmän hälsa och säkerhet” eller av ”tvingande orsaker som har överskuggande allmänintresse”. Förutsättningarna för att medge undantagen är att det ”inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus av de skyddade arterna i deras naturliga utbredningsområden”, och att det ”inte finns någon annan lämplig lösning”.
Villkoren uppfylls inte
Anmälarna hävdar att villkoren för undantagen inte uppfylls eftersom:
- Jakten försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos lobeståndet.
Sveriges legala jakt på denna fredade art är omfattande. Tillsammans med den förmodat lika stora illegala jakten utsätts stammen för kraftiga förluster, sannolikt även i genetiskt avseende. Den statliga Rovdjursutredningens anlitade forskare påpekar att lodjuret är känsligt för överdriven jakt och att den skandinaviska stammen har förlorat genetisk variation vid ett par tidigare tillfällen då den jagats till gränsen för utrotning. Enligt forskarnas kriterier har stammen ännu inte uppnått livskraftig status. Det nödvändiga genetiska utbytet med omvärlden kan enligt fältstudier vara obefintligt. - ”Annan lämplig lösning” finns.
Elstängsel skyddar effektivt tamdjur mot lo. Tamdjursägare får ekonomisk ersättning både för elstängsel och rovdjursskador. Men lodjuret vållar inte någon allvarlig skada på boskap utanför renbetesområdet. - Några vilda djur behöver inte skyddas från lodjuret.
Balansen mellan bytesdjur och rovdjur fungerar självreglerande i ekosystemen. Rådjursstammen i Sverige är mycket stor och lodjuren beräknas döda runt en tiondel av det antal rådjur som jägarna dödar. - Lodjuret hotar inte allmän säkerhet eller något allmänintresse.
Ingen människa har blivit skadad av lo. Det är huvudsakligen jägarna, tre procent av Sveriges befolkning, som vill ha lodjursjakt utanför renskötselområdet. Deras upplevelse av lodjurets trofévärde samt önskan om minskad konkurrens om klövviltet kan knappast anses vara av allmänintresse. Det övervägande allmänintresset har i demokratisk ordning uttryckts i målsättningen att bevara lodjuret inför framtiden.
Fördröjt beslut
Naturvårdsverket dröjde med årets beslut om lojakt utanför renskötselområdet för att undersöka dess rättsliga förutsättningar. Beslutet om fortsatt jakt stöddes huvudsakligen av två argument. Det ena är att det beviljade uttaget är mindre än lodjursstammens beräknade årliga tillväxt (som uppges ligga kring 20 procent), och därför inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus. Det andra är ett åberopande av allmänintresset. Verket anser att en viss jakt på lo skulle upprätthålla en positiv attityd till arten hos allmänheten, och därmed gynna lodjurets överlevnad.
Jurister av annan mening
Naturvårdsverkets jurister anmälde en avvikande mening i samband med beslutet. De bedömer inte att det finns stöd i den svenska lagstiftningen (som i innebörd motsvarar EU-direktivet) för att motivera jakt med hänvisning till att detta påverkar människors attityd till arten. De påpekar att inga allvarliga skador föreligger som skulle ha kunnat motivera jakt, samt att om skador skulle uppstå finns det andra lösningar.