Med ”naturvårdsmyndigheter” avses olika centrala myndigheter, länsstyrelser och kommunala myndigheter. Staten är även en aktör inom naturvården i sin egenskap av ägare till stora arealer mark och vatten, inte minst skogsmark. Det statliga fastighetsinnehavet, inklusive i bolag som Sveaskog, ger stora möjligheter för staten när det gäller naturvård.
Vem gör vad i naturvården?
Målet för miljöpolitiken är fastlagd i sexton miljökvalitetsmål som riksdagen har antagit. Dessa uttrycker var för sig, men även tillsammans, det miljötillstånd som vi ska ha uppnått till år 2025. Under vart och ett av dessa mål har riksdagen även fastställt ett stort antal delmål, samt preciserat när de ska vara uppnådda. De kan sägas utgöra etappmål på vägen mot att nå miljökvalitetsmålet. Flera av dessa mål innefattar biologisk mångfald och är relevanta för naturvården.
Riksdagen beslutar om lagar och om den årliga statsbudgeten, som bland annat innehåller de statliga anslagen till naturvården. Riksdagen lägger också fast naturvårdspolitiken genom att ta ställning till regeringens miljöpropositioner.
Regeringen lägger förslag till riksdagen och styr på olika sätt myndigheternas arbete. Behövs mer kunskap inom ett område, kan regeringen tillsätta en utredning. De olika sektorsmyndigheterna rapporterar till regeringen, som också kommunicerar med EU-kommissionen.
De statliga myndigheterna är regeringens myndigheter, och deras främsta uppgift är att genomföra regeringens politik. Naturvårdsverket är den nationella miljömyndigheten.
Sektorsansvar
Sedan ca 30 år är principen sektorsansvar och sektorsintegrering en hörnsten i den svenska miljöpolitiken. Det innebär att myndigheter, företag och organisationer inom olika samhällssektorer ska ta ansvar för miljö- och naturvårdsfrågor inom sina egna verksamhetsområden (se faktaruta).
Exempel på sektorsansvar är den nödvändiga anpassningen av uttaget av fisk så att fiskbestånden kan fortleva och, om så är nödvändigt, återhämta sig; och så att bifångst minimeras. Dessa åtgärder kan endast uppnås genom fiskesektorn. Ett annat exempel kan vara olika skogliga åtgärders påverkan på vattenmiljöer och livsmiljöer i skogen. Här har skogssektorn ett ansvar att anpassa åtgärder inom skogsbruket så att negativ påverkan på naturmiljön minimeras.
Regionalt – lokalt
På den regionala nivån (länen) har länsstyrelserna ett övergripande ansvar för det regionala natur- och kulturmiljövårdsarbetet, inklusive regionalt mål- och uppföljningsarbete.
Vattenmyndigheterna är fem relativt nya regionala myndigheter, som i sina respektive avrinningsdistrikt ansvarar för vattenförvaltningen, i linje med EU:s ramdirektiv för vatten.
Kommunerna har stora möjligheter att engagera sig i naturvårdsåtgärder genom att bilda kommunalt beslutade naturreservat, genomföra inventeringar, restaurera eller nyanlägga biotoper, eller driva lokala naturvårdsprojekt. Kommunerna har även en viktig roll när det gäller fysisk planering och att integrera kunskap om naturvård och upplevelser av natur i skola och barnomsorg.
Sammanfattningsvis kan man säga att situationen är ojämn när det gäller kommunernas engagemang i naturvård. Naturvård är, med undantag av det ansvar som följer av plan- och bygglagen rörande den fysiska planeringen, i allt väsentligt en frivillig uppgift för kommunerna.
I landet finns uppskattningsvis sju landstingskommunala ”stiftelser” för naturvård och friluftsliv, t.ex. Skärgårds- och Upplandsstiftelsen. Dessas arbete utgör ett ovärderligt bidrag till den offentliga naturvården. Därutöver finns i viss utsträckning landstingsfinansierade miljöfonder som utgör värdefulla finansieringsmöjligheter för naturvårdsåtgärder. Vissa kommuner har även kommunala naturvårdsstiftelser.