TEMA: FRÄMMANDE ARTERVad det är som kommer att hända ekologiskt när en främmande organism dyker upp i den svenska naturen är svårt att förutsäga. Hur kommer ekologin att påverkas? Hur restriktiv med introduktioner bör man vara?

Grundstenen i arbetet med främmande arter och gener är att undvika att en ohållbar situation uppkommer. Det är bättre att hindra en potentiellt farlig art från att nå landet, än att försöka utrota de arter som väl här visar sig vara ett problem. Kostnaden för att reparera skadan, och genomföra kontrollåtgärder, är oftast väsentligt högre än kostnaden för ett preventivt skydd. Ett nödvändigt verktyg för att förebygga negativa effekter av främmande arter och genotyper är en formaliserad riskbedömningsmodell. I majoriteten av de välkända exemplen med allvarliga ekologiska och ekonomiska konsekvenser av främmande arter har ingen som helst riskbedömning gjorts, och de flesta hade kunnat undvikas.

Att göra en riskbedömning

I första stadiet av en riskbedömning uppskattas risken för att arten eller genotypen når landet (om det inte handlar om en avsiktlig introduktion). Denna risk beror på artens spridningsbiologi, geografiskt avstånd till spridningskällan, närvaro av naturliga spridningsbarriärer eller –korridorer, och framför allt på vilka människorelaterade transportmöjligheter som erbjuds.

I nästa steg bedöms risken för ett frisläppande. För en främmande art som hålls i fångenskap eller odling finns alltid en risk för rymning. Hur stor den risken är beror på vilket sätt organismen hålls, men även artens egenskaper, som kroppsstorlek, flygförmåga, och spridningsmekanismer för frön och pollen.

I tredje steget bedöms risken för att införda och frisläppta organismer eller gener etablerar sig i landet. Detta beror på abiotiska faktorer som direkt påverkar artens förmåga att överleva och reproducera sig (t.ex. klimat), möjliga interaktioner med inhemska organismer (finns konkurrenter, predatorer, bytesdjur, värddjur?), och den främmande organismens egenskaper. Därefter bedöms risken för att en etablerad population sprider sig inom landet, och invaderar nya miljöer.

Ett viktigt steg är att sedan bedöma huruvida en etablerad population av den främmande arten skulle kunna orsaka ekologisk eller ekonomisk skada. För detta krävs kunskap om artens ekologi, och inhemska arters sårbarhet.

Slutligen måste man också göra en bedömning av vår möjlighet att bekämpa eller utrota en etablerad population. Det är mycket möjligt att en främmande art som uppnått en viss numerär blir omöjlig att bekämpa, medan insatser på ett tidigt stadium skulle ha kunnat vara effektiva.

Faktorer som påverkar

En lång rad studier av främmande arter har visat på generella mönster som går att utnyttja för en samlad riskbedömning. Avsaknad av inhemska rovdjur, växtätare eller konkurrenter som skulle kunna reglera populationen av den främmande arten är en viktig faktor. Det har också visat sig att störda miljöer är känsligare för invasion. Den främmande artens egenskaper också viktiga. Bland ryggradsdjur är en skadlig främmande art ofta storvuxen jämfört med sina närmaste släktingar, den har stor genetisk variation, bred födonisch, kort generationstid och en nära relation till människan. Bland växter ska man se upp med arter som har vegetativ förökning, tidig blomning, lättspridda och lättgrodda frön, snabb tillväxt och en människoassociation.

Trots sådana generella mönster är det i grund och botten svårt att göra en tillförlitlig riskbedömning. Mycket av den information som finns om de främmande arternas egenskaper och interaktioner med andra arter är av låg kvalitet. Det största problemet är dock att den kunskap vi har om en främmande art ska tillämpas i en ny situation, där den kan anta helt nya och oväntade egenskaper. Ett vanligt fenomen är också att en främmande art uppvisar signifikanta ekologiska effekter först efter en mycket lång latensperiod, ibland flera decennier.

Råttan på repet…

En annan svårighet är att främmande arter kan ge ekologiska effekter i flera led. Ett känt exempel är införandet av Myxoma-virus i England, som enligt planen reducerade antalet kaniner. Även kaninernas effekt på vegetationen minskade, vilket ändrade förhållandena för myran Myrmica sabuleti, som dog ut lokalt. Myran och dess bon är nödvändiga för blåvingen Maculinea arion, som således försvann från England. Denna effekt i fjärde led var troligen omöjlig att prediktera i förväg med då tillgänglig kunskap.