Det kan vara svårt att känna igen de biologiska spåren från myrslåtter, men rester av gamla hässjor visar tydligt att marken nyttjats för slåtter.

Foto: Anna Lindhagen

Ända sedan Naturvårdsverket bildades år 1967 har arbete med kulturpräglad natur varit en viktig del av det arbete som görs, även om begreppet inte användes före 2000-talet. Under 1960- och 1970-talet skrevs många rapporter om natur­värdena och värdet av historiskt brukande i ängar och betesmarker. Kulturpräglade natur­miljöer var ända från början en viktig del av de områden som avsattes som naturreservat, även om fokus främst var skydd av miljöer med ett mer direkt exploateringshot. Under 1980-talet fick bevarandet av de försvinnande hävdpräg­lade miljöerna i odlingslandskapet och deras höga naturvärden ökat fokus genom ängs- och hagmarksinventeringen. Naturvårdsverket fördelade också medel till stöden Naturvårds­åtgärder i odlingslandskapet (Nola) och Land­skapsvårdsersättning (Lola), som var ett slags föregångare till dagens miljöersättningar. Även efter att miljömålen införts på 1990-talet, och Jordbruksverket fått ansvaret för miljömålet Ett rikt odlingslandskap, har de kulturpräglade naturmiljöerna fortsatt att vara viktiga i Natur-vårdsverkets arbete – och för de länsstyrelser och andra förvaltarorganisationer som ansvarar för den praktiska skötseln av våra skyddade områden. Omkring 65 procent av de medel som finansierade naturskötsel i skyddade om­råden gick till skötsel av ängs- och betesmar­ker enligt data för åren 2009 till 2017. För de senaste åren har vi inte data som visar i vilken mån restaureringsåtgärder görs i just hävdbero­ende marker, men det är troligt att situationen är likartad nu.

Historiskt nyttjande underskattats

För att vi ska kunna ha kvar naturvärden behöver vi förstå hur de uppkommer, och eftersom i stort sett alla våra landskap blivit formade av människan i mer eller mindre hög grad de senast årtusendena, så behöver vi förstå effekterna av det historiska nyttjandet. Trots den långa period som arbetet pågått med skötsel av kulturpräglad natur har naturvården efterhand insett hur mycket vi inte vet. Det gäller inte minst komplexiteten i det historiska nyttjandet, och hur olika hävdkomponenter format förutsättningarna för den biologiska mångfald vi kan se idag. Att fördjupa förståelsen för hur det traditionella nyttjandet egentligen fungerade, kan hjälpa oss att välja rätt skötsel för framtiden. Även om kunskapsnivån hos många är hög, är det också tydligt att det finns ytterligare behov av att bygga på och fördjupa kunskaperna om hur det biologiska kulturarvet formas och kan förvaltas. Det gäller både de miljöer där det är uppenbart, som i välkända ängar som har en väletablerad hävdrutin, och miljöer där spåren av det historiska nyttjandet kan vara lättare att förbise. För vissa miljöer, som många skogar och trädklädda marker, har den positiva betydelsen för biologisk mångfald av det historiska nyttjandet underskattats, och vi är idag mer medvetna än i tidigare om de negativa konsekvenserna av att många trädklädda miljöer blivit tätare och mörkare.

Kurser bygger kunskap

Den gemensamma satsningen på kunskapsuppbyggnad och kurser om skötsel av kulturpräglad natur är därför något som Naturvårdsverket ser som mycket värdefullt. De som deltagit på kurserna har också i genomsnitt gett kurserna väldigt höga betyg – och framhållit att det breda deltagandet från olika sektorer varit ett särskilt värde. Att ta del av andras kunskaper och historiska beskrivningar är också något vi kan försöka göra för att kompen­sera att vi människor har så hopplöst korta tidsperspektiv, och som bäst ett erfarenhetsspann på kanske sjuttio år (under barnaåren lägger få några hävd­detaljer på minnet). Att lära sig mer om det biologiska kulturarvet, spåren av olika hävd och vad nyttjandeformerna betytt för olika arter gör att vi i alla fall i efterhand kan bli allt bättre på att förstå och läsa av de miljöer vi försöker bevara.

Kursernas breda deltagargrupper, med en blandning av biologer, skogspraktiker, kulturmiljövårdare och lantbruksrådgivare skapar en värdefull dialog mellan olika perspektiv och erfarenheter. Ett stort värde på kurserna har också varit deltagandet av lokala brukare, ofta med stora och djupa kunskaper om de lokala markerna de hävdar efter ett långt liv där de sett samhället och brukandet förändras. Det omfattande bakgrunds- och kunskapsunderlag som tagits fram inom ramen för arbetet, med en grundlig historisk tillbakablick och väl beskrivna exempelmiljöer har också bidragit både till bättre förförståelse hos deltagarna och gemensamma utgångspunkter för diskussionerna, och till att många som inte deltar på kurserna också kan få del av kunskaperna.

Något som visats tydligt på de kurser som hållits om biologiskt kulturarv i skogsbeten, ängar och andra inägomar­ker, är hur mångformigt det historiska nyttjandet var, och hur mycket varia­tioner i hävdpåverkan det fanns även inom ganska små ytor. Detta samtidigt som landskapsskalorna för miljöernas förekomst varit så massivt mycket stör­re än de fragment vi ofta arbetar med idag, eftersom resten av landskapet fått en helt annan markanvändning. Det gör att vi brottas med att både arbeta för småskaligt, och alltför rationellt eller enhetligt när vi försöker bevara miljöer.

Det är samtidigt viktigt att inte glömma att mycket av dåtidens skötsel styrdes av vad vi idag skulle betrakta som nöd och ren fattigdom. Gamla målningar och bilder visar ofta idylliska vyer, men tittar man på djuren ser man inte sällan svältmagar och oproportionerligt stora huvuden. Klimatförändringarna som märks allt tydligare gör också att vi kommer att möta naturvårdsutmaningar som historiens backspegel bara delvis kan hjälpa oss att förutse eller bedöma hur vi ska hantera.

Text: Anna Lindhagen, handläggare, Naturvårdsverket