I slutet av augusti brukar min familj ge sig ut i sundet mellan Vestmanna och Vágar för att fånga stormfågel (Fulmarus glacialis), eller havhest som vi kallar den på Färöarna. Det är många hushåll i min hembygd Vest-manna som deltar. Stormfågelfångsten har ökat de senaste åren och under några bråda dagar i slutet av sommaren är sundet fullt med småbåtar. Fångstperioden är kort, endast två eller tre veckor, och sammanfaller med att ungarna är flygfärdiga. För de som har tillgång till båt är det lite festligt att kunna vara med på denna jakt. I första hand är det männen som ger sig ut och fångar fåglarna. Att jag som kvinna deltar får väl tillskrivas det faktum att jag utbildat mig till etnolog.
Upphåvade ungar spyr
De välgödda stormfågelungarna, som just hoppat ur sina bon på klipphyllorna, är fortfarande för tunga för att flyga. Det är därför inga svårigheter att närma sig dem med båten och hiva upp dem med håven. Först håller man ungen ifrån sig – man får se upp för den kan nypas ordentligt – medan den spyr ut magens traniga innehåll. Det är ganska äckligt. Kombinationen av de illaluktande uppkastningarna från de fångade fåglarna och lite sjögång kan vara förödande. Trots att vi är födda vid havet är vi inte immuna mot sjösjuka. Efter att fågeln spytt ut maginnehållet knäcker man halsen på den.
Radikalt minskad fågelfångst
Vilda fåglar har alltid spelat en viktig roll i färingarnas hushållning. Får man tro färingen Svabos topografiska beskrivning av ögruppen från slutet av 1700-talet tycks man ha fångat i stort sett alla fågelarter som då fanns på öarna, inte bara sjöfågel utan också småfåglar. Under 1900-talet har fågelfångsten gått radikalt tillbaka och i dag är det många som aldrig kommer i kontakt med den. Ändå möter man som färing i Sverige ofta föreställningen, att vi är uppvuxna med fågeljakt och äggtäkt. Man tänker sig att vi klänger på klipporna och riskerar våra liv för att säkra vår försörjning.
Äggtäkten på bergsidorna och fångsten av lunnefåglar har alltid varit begränsad till ett fåtal platser på Färöarna. I den mån det fortfarande förekommer, är det snarare en sport mer än något annat, att med hemgjorda rep hissa sig ner för bergssidorna och plocka ägg eller fånga sillgrisslor.
Förr togs många fågelarter
Min far, som är född på 1920-talet, har alltid levt nära havet och han växte upp med fågelfångsten. När han var ung fångade man framför allt sillgrisslor med håv. Lunnefåglar tog man i bona – de ligger i jordhålor – så dem måste man plocka ut med händerna. Toppskarv brukade man ibland skjuta för att äta, men fågeln fridlystes och jakten upphörde. På ön Mykines fångar man fortfarande havssula. Den finns ju bara där och har därför aldrig varit aktuell som byte för min familj.
Ännu på 1940 – 50-talet var det också populärt att fånga ryta, tretåig mås. Den drabbades emellertid av någon sjukdom i slutet av 1950-talet med massdöd som följd och därefter har den fångsten aldrig återupptagits. Den är enligt min far en välsmakande fågel.
Silltrut jagade man tidigare också och den får man fortfarande skjuta. Någon populär matfågel är den knappast. Min far berättar att han hört talas om att man under svårare tider även fångade starar och åt. Han har dock inte upplevt det själv.
En elegant flygare
I dag är stormfågeln en karaktärsfågel på Färöarna och man ser den överallt under dess glidflykt strax ovanför vågorna. Det är en mycket elegant flygare som man gärna följer med blicken. Sannolikt är stormfågeln nu den numerärt vanligaste fågelarten; den är emellertid en relativ nykomling. I Svabos beskrivning uppges att den endast observerats ute till havs. På den tiden återfanns den närmast nere på St Kilda i Hebriderna, där fångstmännen lokalt kallade den fulmair, ett gaeliskt ord av fornnordisk härkomst som betyder ”stinkande jamare”, och på Vestmannaöarna utanför Island där den fortfarande heter fyll.
Stormfågeln började häcka på Su¶uroy 1839, där fågeln av okänd anledning kallas náti, och det är först under vårt sekel som arten blivit vanlig på Färöarna. Arten har för övrigt expanderat över hela Nordatlanten och är nu talrik runt de Brittiska öarna och Island samt på sina håll längs norska kusten.
Fiskets växande betydelse har säkert spelat en stor roll för artens ökning, något som också framhållits av Fischer i en nu klassisk studie av stormfågeln.
Illa omtyckt
Stormfågeln är ingen populär fågel. Tvärtom, färingarna tycker snarast illa om den. Fåglarna spyr upp tran och förstör miljön på fågelbergen. Beståndstillväxten är snabb och den har på sina håll helt tagit över bergen. Några fiender vid sidan av människan förefaller den inte ha. Den tycks konkurrera ut andra fåglar och anses vara orsaken till att exempelvis lunnefågeln minskat radikalt på Färöarna. I dag finns över hundratusen häckande stormfågelpar här och trots en intensifierad fångst minskar beståndet inte alls.
Det finns de som ger sig ut på klipporna och fångar ungarna innan de hoppat ner i havet. Så gör mina släktingar i bygden Gjógv på Eysturoy. Det vanliga är emellertid att man plockar upp ungarna med håv från havsytan. Den är mycket lättfångad och jakten är inte speciellt dramatisk.
Sjukdomsepidemi på 30-talet
Stormfågelfångsten är inte helt problemfri. På 1930-talet utbröt en epidemi på Färöarna som ledde till åtskilliga dödsfall. Över 18 procent av de som fick sjukdomen dog; bland gravida kvinnor var andelen 80 pro-cent. Sjukdomens karaktär var märklig. Den återkom varje höst och förekom i synnerhet på de sydliga öarna. Det var framför allt kvinnfolk som drabbades och bara vuxna personer smittades. Barn fick den över huvud taget inte. Folket kallade den lungaplett, lungapest och septembersjuka.
Läkaren R.K. Rasmussen började misstänka att sjukdomen hängde samman med stormfågeln som togs i fågelbergen sista veckan i augusti och på havet i början av september. På den tiden var det nästan uteslutande kvinnorna som ryckte fjädrarna av fåglarna. Misstanken var riktig. År 1936 kunde man slutligen fastställa att det rörde sig om papegojsjuka (psittakos) och att smittkällan var stormfågelungarna. Till följd av detta förbjöds jakten 1939 och därmed upphörde också epidemin. Först 1956 blev jakten åter tillåten.
Medvetenheten om smittorisken i samband med fångsten och tillvaratagandet av fåglarna har lett till att hygienen numera noga efterföljs. Alla ungar som inte ser friska ut kasseras. Man är dessutom mycket noga med att tvätta händerna när man handhar fåglarna och det är numera ofta männen som plockar fåglarna.
Mest för husbehov
För de flesta är stormfågelfångst en husbehovsjakt. Vi tar de ungar vi behöver för det egna hushållets årsbehov. Det finns dock en del färingar som tar betydligt större mängder. I hamnen inne i Tórshavn kommer exempelvis Nólsoy-båtar in med större fångster och säljer till stadsborna för 25 kronor styck. Dessa fångstmän kan ta upp till tusen ungar under den korta säsongen. Någon betydelse för beståndet tycks fångsten inte ha.
Oskrivna regler
Som vid all fångst på Färöarna följer jakten på stormfågel vissa oskrivna regler. Om man är flera i en båt ska båtägaren ha hälften av fåglarna medan de övriga delar på resten.
Stormfågeln är inte lättplockad. Tvärtom. Det är ett hårt och drygt arbete, men samtidigt kan det vara mycket socialt att tillbringa en hel kväll tillsammans med att rycka fjädrar medan flaskan med brännvin på övligt färöiskt vis bjuds laget runt och deltagarna underhåller varandra med berättelser och skvaller.
Förvaring och tillagning
Ännu för några årtionden sedan saltade man in stormfåglarna för vinterbehovet; idag hamnar de ofta direkt i frysen. Även sättet att tillaga fågeln har förändrats. Tidigare kokade man den, medan man numera gärna steker den i en stekgryta i ugnen. Eftersom stormfågeln är mycket fet tycks många färingar i dag uppskatta att man genom stekproceduren blir av med en hel del fett som samlas i grytans botten. Vanligen serverar man fågeln med kokt potatis och dryl, färöiskt rågbröd.
Miljövård och försörjning
Vi på Färöarna har alltid varit fångstmän, vilket varit en förutsättning för att kunna överleva på ögruppen. Fågelfångsten spelar naturligtvis inte längre någon avgörande roll för oss. Att fångsten av stormfågel de senaste åren ändå tilltagit kan ha flera orsaker. En anledning är det faktum att fågelns numerär ökat och att man vill hålla efter den. Det är alltså en viltvårdande aspekt. En annan orsak är den ekonomiska kris som i början av 1990-talet drabbade ögruppen mycket hårt. Möjligheterna att dryga ut det egna hushållet med den fisk, de fåglar och de grindvalar man själv fångat, har haft en viss betydelse för många familjers försörjning under denna tid. Den viktigaste aspekten är nog den omväxling och samvaro som fångsten erbjuder. Det är helt enkelt trevligt att ge sig ut till havs med den egna båten i ett bestämt syfte. Dessutom får vi inte glömma det faktum att vi tycker stormfågel är gott. Särskilt numera när grisslor och lunnefåglar tillhör sällsyntheterna på det färöiska matbordet.