Alla vill ha pengar men helst inte en massa ”onödigt” arbete. I detta ligger den stora utmaningen att samordna ett större forskningsprogram som Naturvårdskedjan. Det ligger ingen automatik i att de forskningsledare som får medel är intresserade av att delta i de administrativa övergripande delarna av ett större projekt. Samtidigt är det givetvis så att vissa typer av forskningsfrågor inte kan lösas med en serie fristående projekt, utan kräver en mer samlad insats.

Goda intentioner

Att lyckas med detta kräver en tydlig strategi som börjar redan vid forskningsprogrammets utlysning. Inom ramen för Naturvårdskedjan har detta fungerat sådär. Det har varit uppenbart att programledningen haft en seriös och ambitiös inställning, men också uppenbart att inte alla forskningsledare delat synen på betydelsen av de övergripande målen. En dragkamp mellan programledningens ambitioner och forskningsledarnas tid och villighet att medverka i olika sammanhang har varit tydlig. Till exempel har idén med regelbundna lägesrapporter dött under resans lopp, vilket nog har sin grund i att det inte är roligt och effektivt att tjata fram produkter som projekten inte haft intresse av att leverera.

Är stora program bra då? Ja, i princip tycker jag det. Inom naturvårdsområdet finns ett stort behov av tvär- och mångvetenskapliga satsningar. Ren ekologisk kunskap är otillräcklig för att lösa problemen. Ekologi och biologi måste sättas in i sina socio-ekonomiska sammanhang. Här blir redan valet av delprojektet en utmaning för en programledning till ett stort program. Ska man utgå från vetenskaplig kvalité i det enskilda projektet, eller ska man snarare välja forskare och forskargrupper som har förmågan att placera sin verksamhet i ett större sammanhang? Vill man styra forskningen, eller ska den vetenskapliga kvalitén få styra? Här kan jag tycka att Naturvårdskedjan har haft problem. I huvudsak komponerades programmet med vetenskaplig kvalité som utgångspunkt, medan ambitionen hos projektledningen snarare låg i de tvärvetenskapliga mötena och synteserna mellan olika forskningsinriktningar.

Den fria forskningens villkor

Forskning ska vara fri i den mening att resultaten som genereras ska representera ny kunskap och inte styras av åsikter och dagordningar hos finansiärer. Däremot kan vi forskare inte begära att vi ska vara fria att bedriva vilken forskning som helst med vilka pengar som helst. Finns det viktiga samhällsproblem som kräver forskningsinsatser så ska medlen styras till frågor och projekt som är relevanta för problemet. Krävs det samordning så ska denna kunna genomdrivas av en programledning, i yttersta fall genom att strypa medelstilldelning om projekten inte bidrar till de överenskomna målen.

Mycket konkret kunde programledningen i Naturvårdskedjan ha reserverat en ännu större del av medlen för de gemensamma forskningsinsatserna i form av synteser och tvärvetenskapliga möten. Inte för egen administration eller för att plocka in externa krafter, utan som ett vänligt påtryckningsmedel, smörjmedel, för att motivera en större inblandning av de enskilda forskningsprojekten. Alla vill ha pengar och jobbar om det är nödvändigt så länge det finns en rimlig ersättning för den tid som läggs ned.