I rödlistan bedöms risken att försvinna från Sverige för enskilda arter (och lägre taxa) av djur, växter och svampar. Den nationella rödlistan har sedan år 2000 tagits fram vart femte år. Upplagan från 2015 är den fjärde i ordningen som är baserad på IUCN:s moderna rödlistningssystem. Bedömningarna utförs av Artdatabanken, SLU och dess medarbetare i samverkan med över 100 externa experter i 14 expertkommittéer för olika organismgrupper. Listan fastställs av Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten.
I den senaste rödlistan bedömdes 21 600 arter och 1 300 lägre taxa (apomiktiska arter, underarter och varieteter). Fortsättningsvis behandlar denna text de 21 600 arterna. Av de bedömda klassificerades 4 273 som rödlistade och av dessa 2 029 som hotade (kategorierna CR – Akut hotad, EN – Starkt hotad och VU – Sårbar). Knappt 20 % av de bedömda arterna klassificerades som rödlistade, vilket är ungefär samma värde som 2010 och 2005.
Skogen och jordbrukslandskapet är de artrikaste landskapstyperna. Det är 1 800 respektive 1 400 rödlistade arter som har en stark anknytning dit, och ytterligare flera hundra arter förekommer där mer sporadiskt. Övriga landskapstyper hyser följande antal rödlistade arter med stark anknytning: våtmarker (467), marin miljö (305), urbana miljöer (377), havsstrand (272), sötvatten (241), fjäll (165) och brackvatten (35). Ytterligare rödlistade arter utnyttjar dessa landskapstyper men är inte beroende av dem.
Skogsavverkning och igenväxning är de viktigaste påverkansfaktorerna, vilka utgör hot mot vardera en tredjedel av de rödlistade arterna. Igenväxning orsakas av ett antal faktorer, bland annat upphörande hävd (bete och slåtter), gödsling, förlängd växtsäsong, kvävenedfall, och brist på naturliga störningsregimer som till exempel regelbundna översvämningar kring vattendrag och sjöar. Andra viktiga påverkansfaktorer är fiske, torrläggning av våtmarker, tillbakagång hos värdarter (främst almar och ask som drabbats av invasiva svampsjukdomar), klimatförändringar och konkurrens från invasiva arter.
De främsta åtgärderna för rödlistade arter i svensk naturvård är områdesskydd samt olika typer av direkta åtgärder. De viktigaste är olika former av hävd, som bete och slåtter, för att förhindra igenväxning. Även bränning av biotoper, återställande av naturlig vattenregim, och andra typer av störningar är viktiga för många arter.
IUCN:s rödlisteindex beräknas för ett urval av de bedömda organismgrupperna. Rödlisteindex visar att skillnaderna mellan rödlistorna från 2000, 2005, 2010 och 2015 är små. Trots satsningar på åtgärder och skydd av natur är många arter fortsatt under press. Ett par undantag finns dock. Groddjur och stora däggdjur har fått en förbättrad situation i Sverige sedan 2000. Totalt förefaller det ändå som att trycket mot Sveriges artstock har förblivit relativt konstant under de senaste 15 åren, och att många arter fortsatt minskar.
Nationellt utdöda arter
Till kategorin utdöd från landet (RE) hör 209 arter. Av dessa är drygt 50 skalbaggar medan kärlväxter, fjärilar, tvåvingar och steklar hyser 20-30 arter vardera. Av däggdjuren är vildren och svartråtta utdöda i Sverige. Bland fåglarna är svartbent strandpipare, svart stork, blåkråka, mellanspett, lunnefågel, tofslärka, stortrapp och härfågel utdöda från landet. Anledningarna till utdöendena är delvis mänskliga aktiviteter av olika slag, medan några arter i Sverige befann sig på gränsen av sina utbredningsområden.
Regionala utdöenden
Utöver de drygt 200 arterna som är utdöda i Sverige har många fler försvunnit från delar av landet. Närmare 900 av de rödlistade arterna som fortfarande är bofasta bedöms ha försvunnit från minst ett län. Förändrad markanvändning som modernt skogs-och jordbruk är främsta orsakerna till detta. Exempelvis brushane och dubbelbeckasin har försvunnit som häckfåglar från 11 respektive 18 län.
Sverige är ett relativt stort land med flera klimatzoner men den svenska rödlistan är nationell. Detta innebär att arter som har god status i en landsdel och sämre i en annan ofta inte rödlistas eller klassas i kategorin Nära hotad (NT), även om de regionalt går starkt tillbaka. Vanligtvis är det i dessa fall fråga om arter som har god status i Norrland, till exempel i våtmarker samt i fjällområden. Flera arter har minskat kraftigt i Götaland men är ändå klassade som Livskraftig (LC) på grund av populationerna i norr; till exempel flera skogshöns och vadarfåglar, växterna brudsporre och kattfot, och mossor som piprensarmossa, gyllenmossa och långhalsmossa. Även Öland och Gotland är viktiga kärnområden för många arter. Ett flertal arter har stabila populationer där men minskar på fastlandet. Hur mycket resurser som skall läggas på arter som är nationellt livskraftiga men som uppvisar stora regionala minskningar är en mycket intressant fråga som borde diskuteras mer.