Växthus omgivna av villor och flerfamiljshus. Foto
Schuwerts handelsträdgård, anlagd 1898 – ett exempel från Kalmar på stadsodling insprängd i bebyggelse.
Foto: Maj Greger
TEMA: MÅNGFALD I MATLANDSKAPETIdag har stadsodling kommit lite i ropet, och förmedlas som något nytt och innovativt. Men guldåldern för både handelsträdgårdar och fritidsodling i stadsmiljö hade vi för länge sedan, före och under andra världskriget. Att det nu är trendigt igen är ändå en positiv utveckling, för självförsörjning så väl som för biologisk mångfald.

Idag talas ofta om landets livsmedelsförsörjning i händelse av kriser och krig och att självförsörjningsgraden är för låg. I denna artikel är odlingen av trädgårdsprodukter i fokus, där andelen import idag generellt är mycket hög. Så har det inte alltid varit – här ges en historisk tillbakablick.

I det agrara samhället före 1940-talet var självförsörjningsförmågan inom hushållen god. En majoritet av befolkningen bodde på landsbygden och försörjde sig på jordbruket och dess binäringar, vilket inkluderade trädgårdsodling. Agrarhistorikern Karin Hallgren visar i sin avhandling En kåhltäppa eij at räkna: köksväxtodlingen i 1700-talets jordbrukssystem (2016) att odling av köksväxter vid den tiden var mycket vanlig. Vid arkeologiska undersökningar i städer hittas spår av trädgårdsodling från långt tillbaka. Odlingarna vattnades och gödslades med avfall från hushållet, och stadsborna drog nytta av att trädgårdsodling ger mycket skörd på liten yta.

Urbaniseringen skapade specialisering

Under 1800-talets urbanisering blev allt fler människor beroende av att köpa mat och andra förnödenheter till hushållet, vilket även omfattade trädgårdsprodukter. Tiden räckte inte längre till för egen odling. Handeln öppnade upp för en växande skara yrkesodlande trädgårdsmästare. Handelsträdgården blev den vanligaste företagsformen för odling och försäljning av grönsaker, bär, frukt och blommor, och de ökade kraftigt i antal från 1870-talet och långt in på 1900-talet.

Odlingen bedrevs på friland och ”under glas”, i drivbänkar och växthus, vilket innebar att odlingssäsongen förlängdes. En genomsnittlig handels-trädgård under 1900-talets första hälft var på ett till två hektar, med sisådär två hundra drivbänkar och två–tre växthus. Om det fanns tillgång till hästgödsel eller annat organiskt material som utvecklade värme när det bröts ned, anlades varmbänkar, där tidiga primörer skördades från mars månad.

Vid arkeologiska undersökningar i städer hittas spår av trädgårdsodling från långt tillbaka.

Under 1930-talet blev växthusen vanligare än drivbänkarna – de var mindre arbetskrävande att arbeta i och värmdes upp av ved, kol eller koks och senare av olja. Uppskattningsvis fanns enbart i och i närheten av Stockholm mellan sjuhundra och ettusen handelsträdgårdar vid andra världskrigets utbrott, och tillgången till trädgårdsprodukter var därmed god. För att säkra livsmedelsproduktionen efter några år med låga skördar i inledningen av kriget stöttades yrkesodlarna ekonomiskt, vilket fick till följd att odlingsarealerna utökades kraftigt. Odlingen av köksväxter ökade från knappt 4 000 hektar 1937 till nära 11 000 hektar år 1943, framför allt på åkermark. Arealen minskade året därpå när ersättningen togs bort.

I vissa områden där ett stort antal företag etablerade sig, till exempel i Hässelby och Tungelsta i anslutning till Stockholm, eller på Hisingen och i Mölndal i anslutning till Göteborg, var en specialiserad odling på ett fåtal grödor vanlig. Där handelsträdgårdarna låg mer enskilt hade de vanligen en mångfald av olika grödor. Det bidrog till riskspridningen inom företaget och att de kunde förse sina kunder med hela bredden av vad de efterfrågade.

En övergående självförsörjning

Odling till husbehov har genom historien varit ett viktigt komplement till yrkesodlingen av köksväxter. För städernas befolkning innebar koloniträdgårdarna som etablerades från tidigt 1900-tal en möjlighet till ökad självförsörjning, särskilt av potatis. Under andra världskriget odlades potatis på kolonilotter på drygt två tusen hektar. Den som studerar flygfotografier från 1960- och 1970-talen ser att det vid många villor ännu fanns rätt stora odlingar med potatis och det var vanligt med goda förvaringsutrymmen i matkällare, både i villor och flerfamiljshus.

Städerna växte och den mark där handelsträdgårdarna låg behövdes till annat.

Under krigsåren hade yrkesodlarna goda tider då de slapp konkurrensen från importen, men efter andra världskrigets slut ökade den mycket snabbt. Städerna växte och den mark där handelsträdgårdarna låg behövdes till annat, samtidigt som lönsamheten i branschen sjönk. Från att det under 1900-talets första hälft funnits flest handelsträdgårdar kring Stockholm följt av Göteborg och Malmö, med en tydlig koppling till städernas befolkningsstorlek, flyttades odlingscentra till södra Sverige. Det berodde bland annat på allt effektivare transportsystem och att livsmedelskedjornas logistik byggde på transporter söderifrån.

Stadsodling som innovation?

På senare år har stadsodling inte sällan lyfts fram som något nytt och innovativt, bland annat som en följd av bristande historisk kunskap. Nya begrepp har ytterligare ökat avståndet mellan dåtid och nutid, som att benämna trädgårdsmästare i städerna för ”stadsbönder” och den odlingsform som tidigare bedrivits i handelsträdgårdar för ”market gardening”. Men trots detta är väl det viktigaste att odling bedrivs, både yrkesmässig odling och fritidsodling. Att människor vistas i och arbetar aktivt med stadslandskapet fyller det med innehåll, vilket ger så mycket mer än ”bara” livsmedel. Odling i alla former bidrar till kunskapsutbyte mellan odlare i alla åldrar. Kunskapen ökar om var maten kommer ifrån och hur odling går till. Kunskap som kan bli viktig för att säkra framtida livsmedelsproduktion. Förhoppningsvis blir fler uppmärksamma på hur viktigt det är att ha odlingsbar mark i anslutning till städer, och att dessa odlingar relativt enkelt även kan bidra till en ökande biologisk mångfald. Fritidsodlingens riksorganisation (FOR) bedriver som ett exempel folkbildningsprojektet ”Rikare trädgård” för att öka människors medvetenhet om hur den biologiska mångfalden i trädgårdar kan öka.

Inger Olausson, agrarhistoriker på Statens maritima och transport-historiska museer.