TEMA: TURISMI mitten av 1950-talet började växtgiftet rotenon användas för att slå ut den inhemska fisken och underlätta inplantering av nya fiskarter för sportfiske. I vissa sjöar har detta haft ett katastrofalt förlopp med avseende på den ursprungliga fiskfaunan.

Inplantering av främmande fiskarter i syfte att skapa ett husbehovsfiske har en lång tradition i Sverige; karp fördes troligen in redan under medeltiden. Införseln av nordamerikanska laxfiskar för att skapa ett attraktivt rekreations- och husbehovsfiske tog sin början ungefär vid förra sekelskiftet. I samband med att sportfisket expanderade under 1950-talet fick införseln av nya fiskarter en stor regional omfattning.

Växtgift slår ut inhemsk fisk

I början var det vanligt att fiskarna sattes ut som yngel för att växa till sig. Utfallet i form av fångstvärdig fisk blev i många fall klent. Detta skylldes på konkurrens och predation från inhemska arter som var bättre anpassade till de lokala förhållandena. För att komma till rätta med detta började man, i mitten av 1950-talet, att slå ut de inhemska arterna med hjälp av växtgiftet rotenon som sedan århundraden varit i bruk för att fånga fisk bland sydamerikanska indianer. Giftet utvanns till en början från ärtväxten Derrisrot, men kom snart att tillverkas på syntetisk väg.

Rotenonet visade sig vara ett synnerligen effektivt hjälpmedel för att utrota fisk, medan till exempel kräftor och annan bottenfauna klarade sig betydligt bättre. Toxinet blockerar ett enzym i cellernas andningskedja och fisken dör av syrebrist. Av de inhemska fiskarterna var det främst rudor som överlevde behandlingen. Fiskfaunan i de behandlade sjöarna kom därför ofta att domineras av en underlig blandning av främmande laxfiskarter och ruda.

Mindre rotenon under 70-talet

Totalt har 2 500–3 000 vattendrag rotenonbehandlats i Sverige. Denna typ av ”fiskevård” stagnerade under 1970-talet, dels för att många vatten då redan behandlats och dels för att man mer och mer gått över till att sätta ut fångstfärdig fisk. Från natur-vårdshåll ansågs ingreppet också tämligen drastiskt. I de fall där hela sjön och dess tillopp behandlats, och där invandring genom utloppet inte var möjlig, kan effekten beskrivas som katastrofal med avseende på naturlig fiskbiodiversitet. Trots påbud om en starkt restriktiv hållning från ansvariga centrala myndigheter har dock verksamheten fortgått in på 1990-talet.

Skadade sjöar i Uppsala

I mitten av 1990-talet hade undertecknade uppdraget att sammanställa data från omfattande inventeringar bl a av skador i sjöar och vattendrag i Uppsala län. De mest omfattande skadorna på sjöarna har orsakats av fysiska ingrepp, främst markavvattningsföretag (sjösänkning), följt av utsläpp av farliga ämnen (kvicksilver och radioaktivt cesium) och därefter utsläpp av växtnäringsämnen (eutrofiering) (se tabell 1). Roten till det onda hör dock i dessa fall oftast till det förgångna.

Skogsjöar behandlade under 90-talet

Rotenonbehandling och introduktion av främmande arter var de enda verksamheter som under senare år hade lett till minskad biodiversitet i vattensystem som tidigare varit obetydligt påverkade. Särskilt tråkigt var det att konstatera, att bland de sjöar som för första gången rotenonbehandlats under 1990-talet, ingick två som i en tidigare utredning (1982) betecknats som de minst påverkade i länet. Dessa båda skogssjöar hade dessförinnan en mycket god framtidsprognos som naturliga system, eftersom ingen annan verksamhet än skogsbruk pågick i tillrinningsområdena. Vid förfrågan uppgav berörda myndighetspersoner att de saknat styrmedel att förhindra rotenonbehandlingen av dessa lokaler, en uppfattning som inte delades av högre chefer på respektive verk.

KORT HISTORIK

I fiskeriförordningen från 1982 finns ett generellt förbud, som fortfarande gäller, mot fiske med dödande ämnen. Undantag beviljades av Fiskeristyrelsen. 1991 tog länsstyrelserna över beviljandet av undantag.

Under perioden 910701–931231 fanns regler för vad länsstyrelserna skulle beakta när de gav tillstånd till användandet av rotenon. I samband med att fiskeförordningen omarbetades slutade dessa att gälla. Sedan 1993 har det inte funnits några regler för tillståndsgivning.

Under 1992–1996 användes mer än 95% av rotenonet inom fiskevård, 4% i kräftodlingar och mindre än 1% inom vetenskapligt fiske.

GÄLLANDE REGLER

Enligt Kemikalieinspektionens beslut från1999 godkänns PW Rotenon t o m 2008-12-31. Medlet får användas endast om länsstyrelsen i det enskilda fallet har gett tillstånd enligt miljöbalken och endast för följande:

Mot fisk och kräftor vid påvisad, allvarlig, smittsam sjukdom

Mot fisk:
• vid återbehandling av tidigare rotenonbehandlade fiskevatten
• vid restaurering eller bevarande av ekologiskt skyddsvärda akvatiska arter eller biotoper
• inom vetenskapligt fiske
• i fisk-och kräftodlingar där det inte finns risk att användningen förorenar omgivande yt- eller grundvatten.

Medlet får alltså inte längre användas för utrotning av fisk i sportfiskesammanhang i tidigare obehandlade sjöar. Ej heller i odlingar utom vid fall av sjukdom.