Miljöpolitiken framställs ofta som ett forskningsdrivet politikområde. Den vetenskapliga forskningen har, alltsedan miljöfrågorna på allvar började uppmärksammas under 1960-talet, varit viktig både för att identifiera nya miljöproblem, förutsäga deras konsekvenser och föreslå olika åtgärder för att motverka dessa. Hur miljöforskningen ska organiseras och hur relationen mellan det politiska beslutsfattandet, kunskapsproduktionen och dess tillämpningar och ska se ut är emellertid inte givet. Förväntningarna på miljöforskningens bidrag för att hantera samhällets miljöproblem har dock varit ständigt växande och det har utvecklats en rad olika former för samverkan mellan vetenskap och politiska riktlinjer och handlingsprogram. Samtidigt som detta inneburit ökad uppmärksamhet för miljöforskningen, har det också medfört nya utmaningar för forskarsamhället. Den traditionella gränsen mellan vetenskap och politik framstår nämligen som alltmer otydlig och oskarp och de roller som forskningen kan inta blir allt fler: från en akademiskt avgränsad forskning till en verksamhet som bedrivs i nära samverkan med olika avnämare och samhällsintressen. I synnerhet i det senare fallet uppkommer vad man inom den samhällsvetenskapliga forskningen har kallat för hybridorganisationer, det vill säga forskningsorganisationer där vetenskap och politiska inslag kombineras på olika sätt.

CBM som hybridorgansiation

Gemensamt för sådana hybridorganisationer är att man måste kunna hantera de olika och ibland svårförenliga förväntningar och målsättningar som ställs från vetenskapliga respektive politiska utgångspunkter. Det kan beskrivas som att det finns olika policykulturer inom forskningen som var och en präglas av olika normer och värderingar. Inom den traditionella akademiska policykulturen dominerar värden som akademisk frihet och oberoende och föreställningar om en objektiv, nyfikenhetsstyrd forskning, medan den forskning som är inriktad mot genomförandet av politiska målsättningar (den byråkratiska policykulturen) styrs av mer instrumentella värden kopplade till praktisk tillämpning, nytta och samhällsrelevans. Hur väl man lyckas balansera dessa olika krav är avgörande för hybridorganisationens legitimitet och möjlighet att fortleva. Centrum för biologisk mångfald, CBM, kan beskrivas som en hybridorganisation som allt ifrån dess grundade har haft uppdraget att länka den vetenskapliga forskningen om biologisk mångfald till dess miljöpolitiska kontext och praktiska til�- lämpningar inom exempelvis jord- och skogsbruket. Denna inriktning framträdde tydligt redan i samband med CBM:s grundande. Det skedde inom ramen för den strategi som den svenska riksdagen antog 1993 (prop. 1993/94:30) för att uppfylla den internationella konventionen om biologisk mångfald (CBD) som hade antagits vid FN:s möte i Rio föregående år. I strategin betonades forskningens betydelse för att genomföra konventionens målsättningar, och man föreslog därför bildandet av CBM.

Deltagare vid FN:s Rio-konferens 1992 (United Nations Conference on Environment and Development, UNCED) undertecknar en ”utfästelse för jorden” i vilket de lovar att ”hjälpa till att göra jorden ett säkert och gästvänligt hem för nuvarande och kommande generationer”. CBM bildades i enlighet med en strategi som den svenska riksdagen antog 1993 för att uppfylla den internationella konventionen om biologisk mångfald (CBD) som hade antagits vid denna konferens.

Foto: UN Photo/Tom Prendergast

kunskapsöverföring viktig del

Utöver de traditionella akademiska uppgifterna som forskning, utbildning och informationsspridning betonades att CBM även skulle planera och samordna forskning samt överföra kunskap till myndigheter och andra avnämare. Syftet var att ”producera övergripande handlingsprogram i ett samhällsperspektiv”. Det förutsatte i sin tur ett brett, tvärvetenskapligt angreppssätt. Utöver själva forskningsuppdraget fick CBM ytterligare en uppgift, nämligen att fungera som en sammanhållande nod i ett nationellt nätverk av institutioner som arbetade med biologisk mångfald. CBM:s uppdrag var således omfattande och innehöll inslag från såväl en akademisk som en byråkratisk policykultur. Det låg dock helt i linje med den dåvarande uppfattningen om hur miljöforskningen skulle bedrivas. Där betonades behovet av såväl tvärvetenskap som centrumbildningar och ett nätverksbaserat arbetssätt. Dessutom skulle forskningen inte bara inriktas på att identifiera och kartlägga olika miljöproblem utan också bidra med förslag till hur dessa problem skulle lösas, samt främja de politiska besluten om en hållbar utveckling. Hur försökte CBM då förverkliga sitt mångsidiga uppdrag? Enligt en inledande programförklaring i det första numret av Biodiverse var CBM:s uppgift ”… att vara spindeln i ett nät av forskare, praktiker och administratörer, vilka på ett eller annat sätt sysslar med biologisk mångfald. Vi ska se till att forskningsresultat uppmärksammas och används i praktiskt arbete, t.ex. inom skogsoch jordbruket eller i kommunernas arbete med planfrågor. Vi ska komma med förslag till förbättringar av exempelvis olika regelverk så att den biologiska mångfalden säkras på sikt. Vi ska också hjälpa forskarna att ta tag i sådana frågor som administratörerna och praktikerna har uppmärksammat.” Denna vision kom i första hand att konkretiseras i de större forskningsprogram som CBM initierade och sökte finansiering för. Dessa program hade en tvärvetenskaplig ambition och involverade forskare från olika discipliner och lärosäten. De innefattade ett aktivt utbyte mellan forskare, organisationer och myndigheter för att säkerställa att forskningen arbetade med praktiskt relevanta frågeställningar och att forskningsresultaten uppmärksammades utanför forskarsamhället. Det senare skedde inte minst genom att CBM tog på sig att utarbeta synteser av de forskningsresultat som genererades inom programmen. I dessa synteser integrerades de vetenskapliga resultaten med praktiska och naturvårdande synpunkter och presenterades på ett sätt så att de blev tillgängliga för olika slags användare. Synteserna blev en viktig del av CBM:s kunskapsförmedlande uppdrag. CBM:s roll i forskningsprogrammen kom annars att i första hand handla om att koordinera och administrera arbetet, medan själva forskningen utfördes av forskare som var verksamma vid andra institutioner. Förutom forskningsprogrammen bedrevs en viss undervisning och CBM hade även vissa uppdrag från regeringen och centrala myndigheter i form av utredningar, utvärderingar och rådgivning. De samordnande och integrerande funktionerna framstår som en viktig del av den speciella roll inom biodiversitetsforskningen som CBM fick då det bildades. CBM:s ambition var inte att bli en traditionell forskningsinstitution. Istället betonade man det nationella uppdraget att länka den akademiska forskningen till såväl praktisk som policyinriktad verksamhet. Till den akademiska sidan av uppdraget hörde att forskningen inom programmen skulle generera vetenskapliga uppsatser och avhandlingar, medan den byråkratiska policykulturens förväntningar var att forskningen skulle ske i nära dialog med olika intressenter utanför akademin och resultera i konkret användbar kunskap. Att förena dessa krav var inte utan problem, varken vad gällde inriktning eller arbetssätt.

balansgång

En annan aspekt av rollen som hybridorganisation var att utforma sitt uppdrag i förhållande till andra närliggande organisationer och myndigheter. Från CBM:s sida har det exempelvis alltid varit viktigt att betona att man inte är någon myndighet. Genom att lyfta fram den akademiska tillhörigheten och den akademiska friheten som ger rätten att utmana och ifrågasätta olika ståndpunkter försöker man avgränsa sig från myndighetssfären och samtidigt stärka den akademiska legitimiteten. Man har också betonat vikten av att förhålla sig saklig för att kunna avgränsa sig från olika miljöorganisationer och deras ideologiska agendor. En överordnad uppfattning har man dock inte gjort avkall på, nämligen att påverka samhället i en riktning som tar hänsyn till den biologiska mångfalden. Genom denna typ av positioneringar försöker CBM balansera förväntningarna att producera samhällsrelevanta kunskapsunderlag med den akademiska kulturens normer om intellektuell självständighet och oberoende.

två utvärderingar

Att hitta den rätta avvägningen mellan olika slags målsättningar och därmed säkerställa sin legitimitet är, som inledningsvis framhölls, en utmaning för varje hybridorganisation. Verksamheten riskerar alltid att bedömas på olika sätt beroende på vad man fokuserar på. Detta fick CBM erfara då man i slutet av 2000-talet utvärderas i två skilda sammanhang. SLU:s internationella utvärdering Evaluation of Quality and Impact at SLU (Kvalitet och Nytta, 2009) framhöll CBM:s styrka vad gällde att identifiera samhällsrelevanta forskningsfrågor, koordinera forskning om biodiversitet och bedriva kunskapsförmedling till stöd för utvecklingen av ett hållbart samhälle. Utredningen valde med andra ord att lyfta fram den del av CBM:s uppdrag som anknöt till den byråkratiska policykulturens normer och betonade att denna inriktning borde stödjas. Den SLU-interna utredningen av CBM:s verksamhet som hade gjorts året innan hade också framhållit betydelsen av det kunskapsförmedlande uppdraget, men betonade på ett helt annat sätt behovet av att inordna CBM i den mer ordinarie verksamheten vid SLU. CBM borde enligt denna utvärdering ”akademiseras” för att på sikt kunna överleva inom universitetssystemet. I denna utredning var det således det akademiska normsystemets krav som poängterades. Båda utvärderingarna menade dock att det fanns ett behov av att stärka forskningskompetensen inom CBM – forskningskoordinering och avancerade kunskapssammanställningar krävde i det långa loppet en bas i forskningen för att kunna bedrivas på ett framgångsrikt sätt. Sammantaget illustrerar utvärderingarna dilemmat för en hybridorganisation av CBM:s slag. Förankringen i den akademiska miljön framstår som central för CBM:s verksamhet och identitet, samtidigt som man riskerade att uppfattas som en främmande fågel inom det akademiska systemet. Forskningssamordning, samverkan med externa aktörer och avancerade kunskapssammanställningar ligger utanför de traditionella akademiska uppgifterna och förutsätter en delvis annan kompetens än den som är meriterande inom akademin. De har också legat utanför de kvalitetskriterier i form av internationell vetenskaplig publicering och genomströmning av studenter som blev allt mer centrala i det akademiska sammanhanget under 2000-talet. Det paradoxala är därför att trots att det under senare tid har funnits ökade förväntningar inom såväl forsknings- som miljöpolitiken att länka den akademiska kunskapsproduktionen till dess tillämpningar så har det saknats relevanta kriterier för att utvärdera och bedöma denna typ av verksamhet. En utmaning inför framtiden är hur uppdrag liknande det som CBM har ska utformas och utvärderas så att legitimiteten kan säkras inom både den akademiska och den politisk/praktiska sfären. En sak torde nämligen vara säker: behovet av kvalificerad kommunikation och kunskapsförmedling mellan akademin och det omgivande samhället kommer inte att vara mindre i framtiden.

Anna Tunlid är forskare vid avdelningen för idé- och lärdomshistoria, instituionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet. Artikeln är baserad på hennes uppsats ”Centrum för biologisk mångfald: utmaningar för en hybridorganisation” som ingår i en antologi om de areella näringarnas vetenskapshistoria, som kommer att publiceras 2016.