Den svenska rödlistan är en lista över arter och deras hotstatus i Sverige. Den baseras på en bedömning av enskilda arters risk att dö ut från landet. Bedömningen görs utifrån internationellt vedertagna kriterier som baseras på flera
olika riskfaktorer.

Visst kan man få en känsla av déjà-vu när man läser detta nummer av Biodiverse, om man har följt det internationella miljöarbetet någon längre tid. Eller för den delen om man har Biodiverse nr 3/2002, och nr 1/2011 färskt i minne. Då, 2002, skrevs det om framsteg i Johannesburg med tre nya mål för biologisk mångfald till 2010 och 2012. Och 2011 handlade hela Biodiverse om ”Efter Nagoya” och behandlade bland annat Aichi-målen i den strategiska planen för biologisk mångfald. Och nu har vi alltså det globala Kunming-Montreal-ramverket för biologisk mångfald. Inget nytt under solen, eller?

Jo, lite nytt är det allt. Visserligen kan man tycka att arbetet går onödigt långsamt. I Biodiverse nr 3/2002 konstaterades att det torde vara möjligt att avlägsna alla arter från rödlistan 2010 om alla insatser som hade identifierats skulle genomföras – så blev det uppenbarligen inte, och även rödlistan 2025 lär dessvärre vara långt ifrån tom. Men varje gång världens länder enas om en ny plan, ett nytt ramverk och nya mål blir det lite skarpare och lite mer konkret. Målen från Johannesburg fungerade bra som underlag för kommunikation om vikten av biologisk mångfald. Det ledde till en hel del funderingar om ekosystemtjänster och värdering, och diverse kampanjer kring biologisk mångfald år 2010. Bland Aichimålen 2011-2020 fanns olika mål som var betydligt mer konkreta än tidigare och som föranledde exempelvis nya etappmål i det svenska miljömålssystemet. Mest uppmärksamhet fick kanske målet om att skydda land- och vattenområden, men även den genetiska mångfalden fick ta större plats än tidigare. Också de statliga anslagen till naturvården ökade starkt. Och i det nya Kunming-Montreal-ramverket är framförallt vissa av åtgärdsmålen ytterligare konkretiserade och skärpta. Dessutom enades världens länder nu om ett ramverk för övervakning och uppföljning som är betydligt mer utvecklat än tidigare.

Indikatorer som verktyg

Uppföljningen baseras på ”ett litet antal” indikatorer (26 headline indicators) som vid behov kan kompletteras med andra indikatorer eller mått. Bland indikatorerna finns sådana som vi redan använder i Sverige, till exempel i miljömålssystemet eller i befintlig rapportering till EU. Rödlisteindex, omfattningen av områ­desskyddet och nationell finansiering av natur­vård är exempel på sådana. Andra indikatorer är sådana där det finns en utvecklad metodik och som redan används i vissa andra länder, men som hittills inte har använts i Sverige. Exempel på sådana är rödlistan för ekosystem samt utbredningen av naturliga ekosystem.

För ett tiotal indikatorer saknas än så länge en utvecklad metodik. En expertgrupp ska inom ramen för Konventionen om biologisk mångfald utveckla dessa indikatorer så att de kan användas för uppföljning av målen. Dessa indikatorer kan exempelvis handla om omfattningen av ekosystemtjänsterna, mone­tär och icke-monetär nytta av användningen av gene­tiska resurser samt privat finansiering av naturvård, men även arealen under restaurering.

Mer övervakning och konkret miljöarbete

Sammantaget kräver Kun­ming-Montreal-ramverket och dess indikatorer en rejäl satsning inte bara på åtgär­der, utan också på övervak­ning och uppföljning även i ett relativt väl undersökt land som Sverige. Det gäller till och med för vissa befintliga indikatorer. Det är ytterst få, om några, arter eller ekosystem där vi har en systematisk övervakning, för att inte tala om heltäckande. Jag tror därför exempelvis att vi i dag skulle ha svårt att sätta en siffra på indika­torn om andelen populationer inom arter med en genetiskt effektiv populationsstorlek över 500. Det behövs också fortsatt konceptuellt ar­bete för att införliva indikatorerna i de svenska systemen och tolka dem i svenskt perspektiv. När det gäller rödlistan för ekosystem kan vi titta på grannländerna Norge och Finland, som redan har tagit fram denna information. Mätning av ekosystemtjänster är något som många har funderat på länge, inte minst inför utvärderingen av biologisk mångfald 2010, och som alltid visar sig vara en mycket komplex och situationsberoende fråga. Det är viktigt att följa arbetet som kommer att genomföras i CBD:s expertgrupp (liknande sker också i den mellanstatliga plattformen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster, IPBES) för att se till att de metoder som tas fram fungerar även i Sverige.

Kommer vi att lyckas?

Under partsmötet i Montreal talade Sveriges miljöminister Romina Pourmokhtari om vikten av finansiering av åtgärder för biolo­gisk mångfald och om behovet av omfattande miljöövervakning. I den svenska statsbudgeten för 2023 är det svårt att se avtryck av detta. Är man välvillig kan man konstatera att statsbud­geten togs fram före partsmötet i CBD och under tidspress. Vi får verkligen hoppas – och arbeta för – att dessa goda intentioner får ett starkt genomslag i kommande budgetar. An­nars är risken överhängande att vi vid utvär­deringen av åtgärdsmålen 2030 återigen kan konstatera att nej, vi fixade det inte. Och det är en déjà-vu som jag verkligen hoppas att vi kan slippa.

TEXT: Mark Marissink, chef för SLU Artdatabanken