– Det här är en historisk markanvändning som vi kan ha nytta av i framtiden, säger Urban Emanuelsson, professor vid CBM och en av tjugotalet frivilliga som kommit till Hörjel för den årliga slåttern.

Gården ligger i Sjöbo kommun, precis på gränsen till Tomelilla. Den är både ett pedagogiskt museijordbruk, som kombinerar unika ängstyper med gammal betesmark, och ett levande forskningslabb. Men i dag tynar verksamheten i brist på anslag.

– Vi försöker ”övervintra” med så lite avbräck som möjligt i hopp om att det ska lösa sig med finansieringen, säger Ebba Lisberg Jensen, som är ordförande i stiftelsen Hörjelgården. Hon räfsar där liarna gått fram och lassar upp blomrikt gräs på vagnen.

– Ängen är förvånansvärt produktiv. Det ser magert ut men blir mycket hö ändå.

Förr hade alla en personlig lie, anpassad efter kroppen, berättar Claes Bergendorff som ansvarade för slipningen av liarna. Skaftets längd är viktig, men också att bladet är skarpt och ligger parallellt med marken.

Foto: Mats Hellmark

Ger mer vinterfoder

Förutom bränsle och material till staket så producerade lövängar mer vinterfoder än vanliga ängar.

– Vi är flera som forskat på varför, men det har inte kunnat klarläggas helt än, säger Urban Emanuelsson.

En tänkbar förklaring är att träd och buskar hämtar upp näring med hjälp av sina djupa rotsystem. En annan att rotdelar som multnar och löv som faller till marken frigör näring som kan utnyttjas av gräs och örter. Huggningen ger också skjuts åt tillväxten och löven gynnar daggmask som anlägger gångar med kvävefixerande bakterier.

Ängen är 0,7 hektar stor och indelad i fjorton delytor. Stubbarna i ängen skjuter skott som skördas och gallras regelbundet (en delyta varje år). Ängen risas (lösa kvistar och löv dras ihop) varje år i början av april och slås med lie i slutet av juli.

Den första delytan är nu inne på sin tredje cykel. I mitten av den står en stor ek –  ett av ängens stora träd, överståndarna. Andra vanliga arter är lind, avenbok, sälg och hassel. Askskottsjukan har gått hårt fram, men almar klarar sig bra så länge de inte växer sig för stora.

– I dag ser ängen faktiskt ut som den gjorde på en flygbild över gården från 1937, säger Urban Emanuelsson.

Gården donerades till Naturskyddsföreningen i Skåne 1976 av lantbrukarparet Edith och Sigurd Andersson, till minne av deras naturälskande son som dog ung.

– De hade brukat gården väldigt konservativt, så den biologiska mångfalden var hög.
Bengt Nihlgård som var ordförande i föreningen intresserade Urban och ekologen Claes Bergendorff för stubbskottsängen. De lyckades få forskningspengar från Naturvårdsverket för att studera äldre markanvändning.

– Tittar man på kartor från sent 1800-tal ser man att stubbskottsäng utgjorde en jättestor andel av arealen i Skåne, i vissa socknar säkert 30 procent. Ängarna varvades med halvöppen utmark, så arter med krav på sådana här biotoper hade väldigt gott om plats i landskapet.

För skötselprogrammet inspirerades de bland annat av den brittiske forskaren Oliver Rackham som beskrivit hur den gamla engelska skottskogen höggs i cykler.

Urban intervjuade Edith Andersson om markerna strax innan hon gick bort. Då hade slåttern upphört på stubbskottsängen sedan länge, men djur hade betat där.

Den ursprungliga stubbskottsängen var större, och vi fortsätter in i ett parti med höga träd som inte huggits eller hävdats.

– Så här ser de forna stubbskottsängarna oftast ut i dag. En trevlig liten lövskog, men antalet kärlväxtarter är kanske en tiondel av stubbskottsängens. Ju längre tiden går desto svårare blir det att förstå vad området varit.

Energiskog med hög mångfald

I Rumänien brukas fortfarande ett ängssystem i full skala, och Urban Emanuelsson hoppas att de stora arealerna stubbskottsäng där ska kunna räddas från att bli granplantager. Med lite avkall på total genuinitet kan ängarna användas som energiskog.

– Salixplantager producerar kanske mer kortsiktigt, men stubbskottsängar är en kompromiss som ger hög produktion och biologisk mångfald.

En annan tänkbar användning är för rekreation: som modell för anläggning av parker, särskilt i områden som Skåne där stubbskottsängar förekommit traditionellt.

Strax bortom det lilla skogspartiet öppnar sig marken ned mot ett litet dike som tidigare varit bäck. När vi går över gräset kan man känna små fördjupningar: kanaler som löper över hela den sluttande ytan.

Dämmen och diken

Vi står på en översilningsäng, en marktyp som också var vanlig i Skåne under 1800-talet. Med hjälp av ett system av dämmen och små diken fördes vatten från bäcken över ängen under perioder under våren.

Översilningen hade flera positiva effekter, i Skåne var gödslingseffekten normalt den viktigaste. Torra vårar kunde bevattningseffekten också vara av betydelse. Ytterligare en effekt var förlängning av vegetationsperioden i de fall man påbörjade översilningen tidigt.

– Edith Andersson berättade att ängen vattnades fram till att bäcken djupgrävdes i början av 1900-talet för att kunna dika ut åkrar uppströms.

Ängen restaurerades på 80-talet, men eftersom vattennivån sänkts måste man nu pumpa upp vatten med elektrisk pump.

– I år har vi inte kunnat genomföra någon översilning på grund av resursbrist, ängen har betats i stället.

Nu går korna på betesmarken, på andra sidan vägen som löper genom gården. Vi passerar den och de traditionella flätgärdena som byggts upp huvudsakligen med material som skördats från stubbskottsängen. Bakom en trädrad öppnar sig ett böljande landskap med partier av buskar och träd.
Betesmark har ofta varit uppodlad under någon period, men de här två–tre hektaren har aldrig varit plöjda. Jordtistel, slån, hagtorn och rosor är karaktärsarter, det finns mycket orkidéer och olika fruktträd. En liten grävd damm har en population av lövgrodor som funnits här kontinuerligt.

Högt upp ropar en glada. Arten häckade här även när den var på gränsen till utrotning. Marktypen är mycket artrik, särskilt när det gäller fåglar, berättar Urban. Närmaste jämförelse är Ölands Alvar. Det finns liknande betesmarker i Skåne, men ingenstans i kombination med de unika ängsmarkerna.
Vi fortsätter genom successivt mindre artrika betesmarker, som har varit uppodlade. Även här finns ovanliga orkidéarter och ängssvampar. En bit bort betar korna, i närheten av ett stort runt stenröse – ett aldrig utgrävt fornminne som kan vara en medeltida boskapsfålla. På andra sidan en stenmur breder granngårdens stora åkrar ut sig.

– Rent statistiskt borde förstås marken vi står på se likadan ut, med den här bördigheten. Kanske en stor rapsåker.

Målet med restaureringen av Hörjelgårdens marker är att återskapa ett landskap av den typ som Linné såg under sin skånska resa 1749. I själva verket blandas förstås olika tider. Och uppifrån gården tränger sig nutiden in: pastellfärgade modekläder hänger på tork vid korsvirkeslängorna, disco med orientalisk rytm dunkar från en bergsprängare.

Det är Naturskyddsföreningens projekt Schysst sommar som ger tonårstjejer från Malmöförorten Rosengård möjlighet att komma ut i naturen. Lägerskolor har varit ett stående inslag i gårdens pedagogiska verksamhet, men även de ligger annars nere i år.

– Vi har haft folk här som knappt rört sig utanför sitt eget område i staden, än mindre ut på landet. Att komma hit ut bortom gatlampor och kiosker fascinerar, berättar ekologen Claes Bergendorff som jobbat med markerna och forskningen ända sedan 70-talet.

Men i år har det bara funnits pengar till en kort påhugg i våras för att reparera stängsel och så in de små åkrarna.

Bidragen har trappats ned

Riksantikvarieämbetet har trappat ned sitt bidrag successivt, från 400 000 kronor per år till noll. Motiveringen var att Hörjel inte bedömdes som ett riksobjekt.

– Tyvärr resonerade den andra stora bidragsgivaren Region Skåne tvärtom: när vi inte fick pengar från RAÄ ville de inte heller bidra.

Dagens bidragsgivare vill helst ge till tidsbestämda projekt, inte till löpande verksamhet och löner, menar Claes Bergendorff.

– Problemet är att det är just det vi behöver för att kunna hålla gården och landskapet öppna. Försvinner naturvärdena har vi inget att visa heller.

Det behövs ungefär en miljon kronor per år för att driva Hörjel. Det gick bra med fasta anslag på cirka 700 000, intäkter från biljetter täckte resten.

Urban Emanuelsson hoppas på ökad förståelse för Hörjels värde på riksnivå.

– Visserligen är gården ganska hårt restaurerad, men markkombinationen är unik.
SLU i Alnarp är intresserat och Sjöbo kommun diskuterar ett nytt stöd till gården, både för naturskolan och som inspirationskälla till naturvård för markägare. Men i dagsläget är det alltså ideella insatser som gäller.

– Jag är jätteglad att folk är så hjälpsamma, säger Ebba Lisberg Jensen som håller på och avslutar slåttern.

– Kanske kunde vi fortsatt ett par timmar till men det känns fel att pressa. Det märks att de flesta av oss är akademiker och inte vana vid så här hårt kroppsarbete.