Jakt på stora rovdjur väcker känslor och skapar debatt. Ett tecken på att vi har olika motiv och utgångspunkter i detta sammanhang är att vi ibland använder begrepp för jakten som inte alltid är relevanta. Vad är egentligen grunden för jakt på stora rovdjur och hur bör vi i praktiken tillämpa begrepp som skyddsjakt, avlysningsjakt och nödvärnsrätt?

Människan är en del av naturen. Vi påverkar de vilda djuren och deras livsrum och vi påverkas av dem. Alla naturligt förekommande vilda djurarter har hemortsrätt i landet. Det betyder att vi i möjligaste mån ska sörja för deras långsiktiga överlevnad. På sätt som framgår av jaktlagstiftningen ska vi också främja en ”med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna”.

Många skäl till jakt

Detta är för Svenska Jägareförbundet viktiga utgångspunkter i ett resonemang om den svenska jaktutövningen. Vidare gäller att motivet för jakt är allt annat än enahanda. Vi nyttjar den årliga avkastningen från naturresursen vilt. Vi jagar för köttet och skinnet, vi jagar för upplevelsen, vi jagar för kamratskapet och samspelet mellan hund och jägare, vi jagar för spänningen och rekreationen. Vi jagar också för att reglera vissa viltarters populationsnivå. Kort sagt, motivet varierar för den enskilda jägaren och beroende på den viltart vi jagar.

Ingen allmän jakt på rovdjur

Vad är det då som, förutom det inledningsvis nämnda, karakteriserar jakten på stora rovdjur? För det första måste jakten på stora rovdjur i hög grad grunda sig på biologiska fakta. Med artspecifika kunskaper kan vi styra stammarnas utveckling mot de mål vi sätter upp. Detta konstaterande innebär att allmän jakt (oreglerad jakt) troligtvis aldrig kan bli aktuell för de stora rovdjuren. Lämpligt jaktuttag måste bestämmas i förväg och dessutom måste man kunna jaga inom stora områden. Den avlysningsjakt som tillämpas för björn och lo fyller väl detta krav.

Acceptabla nivåer för alla

Förutom att stammarna av björn, lo, varg och järv ska garanteras en överlevnad, ska deras vidare utveckling balanseras till nivåer som är acceptabla för lokalbefolkningen och de areella näringarna, inklusive jakten. Denna reglering ska dock inte onödigtvis definieras som skyddsjakt. Att balansera rovdjursstammarna är inte konstigare än att det finns ett behov av att balansera den svenska älgstammen mot olika enskilda och allmänna intressen.

Extraordinär åtgärd

Att tvingas åberopa skyddsjakt för att kunna gå runt – för svensk del orimliga – internationella överenskommelser i syfte att kunna bedriva en jakt på konventionella grunder är givetvis helt främmande för den nordiska jakttraditionen. Skyddsjakt är och förblir en extraordinär åtgärd som i förebyggande syfte ska tillämpas när allmän jakt, alternativt reglerad jakt, inte kan lösa aktuella problem. Det kan då bli fråga om att tillämpa jaktmetoder och jakttider som annars inte är tillåtna, eller att kraftigt öka tilldelningen i syfte att sänka populationsnivån. Motivet med skyddsjakt på stora rovdjur kan vara att mildra rovdjurens effekter på tamdjur eller vilda bytesdjur.

Nödvärn viktigt för acceptans

I samband med direkt rovdjursangrepp på tamdjur talar vi mera om en nödvärnsrätt som syftar till att ingripa och döda rovdjuret med målet att rädda tamdjuret. Det ligger djupt i rättsmedvetandet hos många människor att det är legitimt att skydda sin egendom mot angrepp från vilda djur. Grunden för detta är såväl det känslomässiga som ekonomiska värdet av tamdjuret. Trots att få rovdjur skjuts med stöd av denna regel har nödvärnsrätten mycket stor betydelse för acceptansen av aktuella arter vilket ökar möjligheten att nå målet rovdjursstammarnas långsiktiga överlevnad.