Områdesskyddet är en möjlighet för staten att skydda den mest värdefulla naturen i landet. Skyddet kan utformas på olika sätt, men vanligast är genom bildandet av naturreservat. Det är länsstyrelserna som väljer ut områden samt fattar beslut om reservat. Naturvårdsverket bidrar ekonomiskt genom att betala ut ersättning till berörda markägare eller genom att köpa de markområden som ska bli reservat.
Mellan 1990 och 1998 har 1,6 miljarder kronor anslagits för områdesskydd. Anslagen har ökat och kommer att öka ännu mer de närmaste åren. Detta har föranlett en undersökning av hur pengarna används. ”Skyddas de mest värdefulla områdena?” var den huvudfråga som Riksrevisionsverket (RRV) ställde när det granskade hur arbetet med områdesskydd går till på Naturvårdsverket och tre olika länsstyrelser (Södermanland, Kalmar och Västmanland). Granskningen resulterade i en kritisk rapport som pekar på många allvarliga brister i hur arbetet med att skydda värdefull natur fungerar.
Vaga mål
Granskningen visade bl a att tjänstemän och beslutsfattare ofta inte känner till vilken biologisk mångfald som finns i de områden som är skyddade eller föreslås få skydd. Därför är det omöjligt att säga om målet att bevara den biologiska mångfalden uppnås genom skydden. Att mäta eller övervaka den biologiska mångfalden anses inte möjligt av praktiska eller ekonomiska skäl. Istället försöker man bevara förutsättningarna för den biologiska mångfalden genom att skydda olika naturtyper.
Prioriteringar svåra att göra
Målen för vilka naturtyper som ska skyddas är mycket generellt hållna och svåra att använda i det praktiska arbetet med att välja ut de mest värdefulla naturtyperna. Det är oklart vilka naturtyper som ska prioriteras. I måldokumentet Naturvårdsplan för Sverige anges ett tiotal naturtyper som ska prioriteras vid reservatsbildning. RRV:s rapport visar dock att ett fåtal naturtyper har dominerat i myndigheternas arbete med områdesskydd. Tyngdpunkten har legat på barrskog i norra Sverige och på naturtyperna urskog och myrmark. Detta beror på att dessa är de enda naturtyper för vilka nationella inventeringar och planer har funnits under 1990-talet.
Uppföljning och information
När man inte vet vad som har skyddats blir det också svårt att avgöra vilka naturvärden och områden som behöver prioriteras i skyddsarbetet framöver. För att kunna avgöra detta krävs en aktuell översiktsbild över naturvärden i de områden som redan har skyddats. En sådan bild saknas enligt RRV p g a brister i Naturvårdsverkets informationssystem.
Uppföljning av skyddsarbetet förutsätter att det finns preciserade mål och att det finns uppföljnings- och informationssystem som kan ge underlag för att mäta om målen uppfyllts. RRV menar att detta inte fungerar. Det går t ex inte att få en klar bild av vad länsstyrelsernas förslag till nya skyddsobjekt innebär i relation till de övergripande målen. Det centrala Naturvårdsregistret som Naturvårdsverket ansvarar för upphörde under 1997 att fungera p g a att licensen för programmet gått ut. Det gör att officiell statistik saknas.
RRV kritiserar även ineffektiviteten som ibland finns i processen, t ex årslånga fördröjningar mellan markförvärv och reservatsbildning. Det saknas också skötselplaner för en fjärdedel av de befintliga reservaten.
Utvecklingsarbete försummas
En viktig orsak till ovanstående brister är enligt RRV att det kortsiktiga arbetet med att handlägga skyddsärenden har trängt undan det nödvändiga utvecklingsarbetet. Dessutom har en förskjutning skett inom områdesskyddet från länsstyrelserna, som förordnar om reservat, till Naturvårdsverket som kontrollerar processen genom investeringsanslaget.
I och med de kraftigt ökade anslagen för investeringar i områdesskydd behöver myndigheterna ökade resurser för handläggning och utvecklingsarbete. Om inte fler resurser tillkommer kan inte takten i reservatsbildningen ökas samtidigt som kvaliteten i underlag och beslut är god. RRV föreslår bl a att det ska ställas krav på länsstyrelserna att reservatsbeslut ska fattas inom en viss tid och att skötselplaner tas fram för samtliga reservat. Samtidigt bör Naturvårdsverket ge bättre vägledning till länsstyrelserna. Dokumentationen av arbetet bör också förbättras.
Arbete pågår
Naturvårdsverket har under våren utifrån två regeringsuppdrag sett över arbetet med områdesskydd. I rapporteringen har man tagit hänsyn till och försökt bemöta kritiken från RRV. Det första uppdraget behandlade hur arbetet ska organiseras i och med de ökade anslagen. På tio år ska 250 000 ha skog skyddas och för att klara det har Naturvårdsverket föreslagit att länsstyrelserna förstärks med ett 40-tal nya tjänster. I övrigt ska bl a Naturvårdsverkets informationssystem förbättras och Naturvårdsregistret moderniseras.
Det andra uppdraget behandlade kriterier för urval av skyddsvärda områden. Länsstyrelserna har bl a fått pengar för att förbättra underlagsmaterialet till de 450 föreslagna reservaten, vilket ska hjälpa Naturvårdsverket att prioritera. Framöver kommer det mesta arbetet att läggas på att skydda områden i landets sydliga skogar, t ex ädellövskogar, skärgårdsskogar och sumpskogar.