”Öregrund riktar blicken mot Gräsö. De äldre källor, som ha något att anföra om detta vidsträckta ölandskap, äro få. En liten avhandling på latin utkom år 1727 under titeln: Dissertatio physica Graes-oeam och har till författare Adam Werner … Främlingar synas ha haft ett måttligt intresse för denna ögrupp, vars isolering nu håller på att brytas. Gräsö får allt flera beundrare, framför allt av de skaror av sommargäster, vilka söka sig till Öregrund.”
Så inleder Mårten Sjöbeck sin skildring av Gräsö i Upplandsvolymen av sina välbekanta landskapsskildringar på uppdrag av dåvarande Järnvägsstyrelsen. Bara några år senare skulle Mats Waern publicera sin klassiska avhandling om algfloran i Öregrunds skärgård med undersökningslokaler i Gräsö–Singöområdet. Han hade därmed riktat uppmärksamheten också till detta områdes arkipelag och i synnerhet dess variationsrika algflora.
Storsamhället tränger sig på
Den grundläggande konflikten står tydlig redan på 1950-talet. Ett samhälle som levt och utvecklat en egen kultur och stolthet utan stort stöd eller inblandning av överheten blir föremål för omvärldens intresse. Stadsbor och myndigheter vill gå in och ta makt över byarnas mark och vatten. Avskildheten är bruten genom färjeförbindelsen. Förändringens tid är inne och Sjöbeck noterar hur barrskog och busk sedan länge börjat krypa in över ängena. Vinterfodret odlas alltmer på åkermark. Sommargästerna nöjer sig inte med att hyra utan vill i allt större utsträckning köpa eget. Att sälja av blir en lockande, men också omstridd väg att få in kontanter i en vikande skärgårdsbygd. Under 1960-talet uppkommer därför en omfattande bebyggelse främst av fritidskaraktär.
Men storsamhället tränger sig snart inpå knutarna också på andra sätt. Det hävdade skärgårdslandskapet skönhet och charm vill samhället ta över och befästa genom att bilda naturreservat. Den grunda och svårseglade Gräsöarkipelagen, som tidigt ”upptäckts” av forskarsamhället, anses också ha betydelse för såväl det rörliga friluftslivet som för ägare av fritidshus på Gräsö. Skärgården behöver skyddas för den naturvetenskapliga naturvårdens och det rörliga friluftslivets behov.
Befolkningen slår bakut
I en konfliktfylld process förordnar länsstyrelsen i dåvarande Stockholms län den 8 november 1967 om interimistiskt naturreservat med byggnadsförbud för ett område inom Norrboda och Söderboda byar med tillhörande skärgård. Ändå ökar utsläppet av avloppsvatten på Gräsön i takt med att vatten och avlopps dras in boningshus och mjölkrum. I oro för den tilltagande vattenföroreningen väcker naturskyddsföreningen förslag om att man i väntan på att ett naturreservat hinner bildas ska använda lagens möjlighet att förbjuda utsläpp av avloppsvatten inom de delar av Gräsön som avvattnas mot det tänkta reservatsområdet.
På många sätt är det förståeligt att berörda markägare slår bakut när representanter för överlantmätaren kallar till möten i april 1970 för att informera om förslaget till reservatets avgränsning. I ett sammandrag av förda anteckningarfrån mötena noteras: ”Markägarna visade en klart negativ inställning till ett reservat av nämnda slag. Man befarade att konsekvenserna för flora och fauna skulle bli allvarliga i skärgårdsdelen … Även beträffande fastlandsdelen uttrycktes farhågor då man anade att en ökad tillströmning av folk skulle medföra nackdelar i form av nedtrampad gröda, förstörda stängsel, öppnade grindar, stört djurliv … Dessutom var man skeptisk beträffande den framtida skötseln av området. Den allmänna meningen hos de församlade var att syftet med reservatet bäst skulle nås om de nuvarande förhållandena fick råda.”
Stämmer till eftertanke
Det har gått över 36 år sedan mötena i Norrboda bygdegård. Det interimistiska naturreservatet upphävdes senare och förslaget med hänvisning till dåvarande § 8 i miljöskyddslagen att skydda vattnet genom förbud mot utsläpp av avloppsvatten realiserades aldrig. Däremot ligger ett skydd för landskapsbilden, som beslutades av Länsstyrelsen i december 1965 alltjämt kvar.
Att läsa i handlingarna från 1960–70-talen stämmer till eftertanke i det nu återupptagna arbetet med ett marint naturreservat i Gräsö skärgård. Vi har från myndigheternas sida ändrat språkbruk och former för det vi kallar ärendets hantering. Men har vi ärligt förändrat synen på dem som på olika sätt kommer i kläm när ett ”allmänt intresse” gör sig gällande över deras mark och vatten?
Hur som helst, i sak är det mycket som känns igen i argumentationen från båda sidor. Det har gått en generation och många av de då berörda fastigheterna har gått vidare i släkten eller sålts. Det blev inte tusentals nya invånare i Östhammars kommun med anledning av att Forsmarks kärnkraftverk byggdes till de numera tre reaktorerna. Den fasta fritidsbebyggelsen har hållits tillbaka till förmån för rörligt friluftsliv, dels genom det skärpta strandskyddet, dels genom naturresurslagens geografiska bestämmelser från 1987, som nu finns i 4 kap miljöbalken. Naturvetenskapens intresse har stärks genom att Gräsön med tillhörande skärgård förklarats vara av riksintresse för naturvården enligt nuvarande 3 kap i miljöbalken. Dessutom medför denna svårnavigerade skärgård med sina ständigt föränderliga grynnor och skär ett naturligt skydd mot alltför omfattande båttrafik, menar bland andra nestorn av markägare, Ludvig af Ugglas, tidigare ägare till Forsmarks bruk. Räcker inte allt detta som skydd för skärgården, har flera av markägarna frågat.
Förändringar och insikter
Vad har då förändrats sedan sist? Befolkningen i storstockholmsområdet har ökat med flera hundra tusen invånare och alltfler bosätter sig permanent eller vistas huvudparten av året i hus som byggdes som fritidshus i kust- och skärgårdsområdena. Markvärdena i skärgården har stigit till nivåer som gör det än mer omöjligt att leva på markens och vattnets avkastning i de traditionella skärgårdsnäringarna, samtidigt som dessa är grunden för bevarandet av stora delar av skärgårdens natur- och kulturvärden. Samhällets ersättning har ökat till dem som genom djurhållning och kustnära fiske ändå upprätthåller denna kulturgärning i ordets vidaste bemärkelse, men ersättningen är ännu inte tillräckligt långsiktig för att unga företagare ska våga ta vid efter den äldre generationen.
Vad vi också hoppas ska ha förändrats är ändå hur vi från myndigheternas sida bemöter dem, som nu åter utsätts för samhällets intresse av deras mark och vatten. På Länsstyrelsen delar vi den bedömning som riksdagen gjort; att skyddet av marin natur längs Sveriges kuster behöver stärkas. Men vi inser också att denna natur, såväl över som under vattenytan, till väsentliga delar är danad av människors långa bruk och hushållning med den avkastning marken och vattnet kan ge.
Riksdagens miljömål om fler marina naturreservat har vi i den regionala tolkningen för Uppsala län gett den något omständliga formuleringen: ”Senast vid utgången av år 2005 ska förutsättningarna vara klarlagda för hur det går att långsiktigt skydda ett marint område öster om Gräsö på ett sätt som samtidigt bidrar till utvecklingen av en livskraftig bygd”. Förutsättningarna blev inte klarlagda till år 2005 och därför kommer delmålet att förses med en röd ledsen gubbe (så kallad smiley) i den utvärdering av miljömålsarbetet som nu pågår. Men samtidigt strävar vi efter att hos berörda mark- och vattenägare kunna skapa ett förtroende för att vi från samhällets sida menar allvar med den andra delen av målet. Vi tror att det går, och även om ansvaret är delat måste vi erkänna att huvudansvaret att skapa och vidmakthålla ett sådant förtroende nu ligger hos oss på Länsstyrelsen.