I det förindustriella jordbrukslandskapet dominerades landskapet av ogödslade slåtter- och betesmarker. Dessa marker var näringsbasen för jordbruket genom att de gav foder till den boskap som producerade gödsel till åkerbruket. Med dagens mineralgödsel kan både spannmål och djurfoder produceras på åkermark, och av de forna slåtter- och betesmarkerna återstår bara någon enstaka procent. Ogödslade betes- och slåttermarker är oerhört artrika biotoper, och ses som hotspots för biologisk mångfald i Europa.
Jordbruksstöden, ”EU-stöden”, har i viss mån hejdat förlusten av dessa biotoper.
För gräsmarkernas arter är det inte bara arealen som räknas, utan också hur biotoperna sköts, det vill säga hur bete och andra skötselåtgärder utformas. Skötseln styrs i hög grad av miljö- ersättningsreglerna. Ser vi närmare på naturbetesmarken, kräver reglerna årlig avbetning med sådan intensitet att det inte blir skadlig förnaansamling. I praktiken innebär det att de allra flesta betesmarker betas tämligen intensivt från tidig sommar till höst varje år.
Hur stämmer då dagens skötsel överens med de historiska betesregimer som format betesmarkernas biologiska mångfald? Tyvärr ganska dåligt. Tidigt och hårt bete har förekommit även historiskt, i hagar och vissa utmarksbeten. Men en stor andel av dagens betesmarker har en annan beteshistoria, där sent betespåsläpp är en särskilt tydlig gemensam nämnare.
Dåtidens betesregim
Innan laga skiftet under 1800-talet brukades huvuddelen av åkermarken gemensamt av byns bönder. Åkern låg inhägnad i åkergärden till skydd från betande djur. För att spara stängselvirke sattes inte hägnader kring varje åkerflik, utan man hägnade större områden med åkrar. Dessa åkergärden innehöll inte bara åker utan även betesbackar och ofta slåttermark (äng). Det fanns också ängsgärden som på motsvarande sätt innehöll äng och betesbackar. Åker- och ängsgärdena kunde inte öppnas för bete förrän efter att säden eller höet skördats, och betesbackarna fick således sent betespåsläpp. Hur sent det blev berodde på vilken gröda som odlades. Backar i ängsgärden betades i princip sent varje år eftersom ängen slogs årligen. I åkergärden var mellanårsvariationen större. Vissa år trädades åkern mot ogräs och då kunde gärdet betas från tidig sommar. I så kallat tvåsäde trädades hälften av åkergärdena ett år medan den andra hälften bar säd; året därpå bytte träde och sådd plats. I tresäde trädades en tredjedel av åkergärdena. En kombination av växtföljd, gärdessystem och trädessystem utgör ett odlingssystem. Ett odlingssystem skapade en sekvens av olika betesperioder i åkergärdenas betesbackar över en följd av år.
Vi har sammanfattat sekvensen av betesperioder för några av de vanligaste odlingssystemen. Vi ser att sent betessläpp tillämpades minst vartannat år, i många odlingssystem varje år.
Efter laga skiftet försvann de stora samfällda åkergärdena, men nya enskilda tillkom på gårdarna. Åtskilliga betesbackar kom att ingå i dessa nya åkergärden. Samtidigt började den gamla växtföljden ersättas av växelbruk, där några år med spannmål avlöstes av några år med vall (höproduktion på åker). Efterbete i åkergärden efter spannmålsskörd ersattes av efterbete på vallarna. Betesbackar i åkergärden fick därför en ny betesrytm: några år med halvsent bete efter vallskörd, och några år utan bete under sädesåren.
Hävdförändringen från historiskt sent bete till dagens tidiga bete är slående, men spelar den någon roll för biologisk mångfald? Ja, utan tvekan, och förmodligen större roll än vi trott. Sent bete är dåligt studerat, men de studier som finns indikerar att tidigt bete kan vara en orsak till att så många arter av växter och insekter går tillbaka även i hävdade naturbetesmarker. Ett exempel är den rödlistade mnemosynefjärilen, där samtliga kända lokaler i Uppsala län har en historia av sent bete eller slåtter. Ett annat är den rödlistade fältgentianan i Uppsala län. Av de 32 populationerna i naturbetesmark har 27 senbeteshistoria.
Behovet att utforma betesregimer baserat på historia och ekologi är underskattat inom både natur- och kulturmiljövård. Sent bete behöver återinföras i många betesmarker. Det gäller framför allt marker som ännu har kvar arter från senhävdsepoken, bland annat rödlistade växter och insekter som inte tål tidigt bete.
TEXT: Tommy Lennartsson, docent i naturvårds-biologi, forskare vid CBM
Betesperioder och betessläpp: Tabellen visar hur ofta sent betessläpp förekommer i några odlingssysten, samt betesperiodens längd.