(t.v.) Naturlig fodermark och betesdjur – två symboler för jordbrukslandskapets biologiska mångfald. Ogödslad betesmark är en av de artrikaste och mest hotade biotoperna i landet. (t.h) Fältgentianan, Gentianella campestris, är en art som drabbats hårt när de ogödslade gräsmarkerna minskat. Den är också känslig för förändrad skötsel, exempelvis från slåtter till bete.
Foto: Tommy Lennartsson
TEMA: BRUKAD MÅNGFALDI det gamla jordbrukslandskapet fanns väldiga arealer ogödslad slåtter- och betesmark. Dessa naturtyper var ytterst artrika, med många specialiserade växtoch djurarter. Under de senaste 50–100 åren har dessa naturliga fodermarker till stor del försvunnit, främst till följd av konstgödseljordbrukets intåg och dålig lönsamhet i små gårdar.

I takt med att slåtter- och betesmarker minskar, drabbas deras växt- och djurvärld. Naturlig fodermark hyser därför många rödlistade arter som är i behov av olika slags åtgärder för att överleva. När markerna växer igen hotas också landskapets historiska och kulturella värden.

Rätt skötsel viktig

Det gäller att sköta markerna på rätt sätt, något som blir allt viktigare ju mindre naturlig fodermark som finns kvar. I många naturbetesmarker minskar antalet känsliga arter, vilket tyder på att skötseln inte är optimal. En orsak kan vara att många betesmarker har ett förflutet som slåttermark, och att vissa arter kanske inte tål denna förändring.

Lönsamhet stoppar negativ trend

Den viktigaste åtgärden är att stoppa, och vända den negativa trenden för arealen naturlig fodermark i Sverige. Detta kan bara göras genom att skötsel av slåtter- och betesmarker blir lönsam för gårdarna. Betesdjurens tillväxt måste vara tillräcklig och deras hälsa får inte bli lidande. Bland annat behövs betesmetoder som minskar problemet med inälvsparasiter. Visserligen kan betesdjuren avmaskas, men då drabbas också flera rödlistade insekter som lever i dyngan.

Producent av mångfald

Den som sköter en naturbetesmark producerar både kött och biologisk mångfald. Hur kan skötseln förbättras för att samtidigt ge bästa möjliga köttkvalitet och största möjliga biologiska mångfald? Detta kommer vi att studera i ett tvärvetenskapligt projekt där några av de särskilt viktiga frågeställningarna är:

  • Betestrycket måste vara tillräckligt för att gynna gräsmarkernas arter, men får samtidigt inte vara så hårt att djurtillväxt och djurhälsa äventyras. Hur kan det optimeras?
  • Kan man minska problemet med inälvsparasiter genom särskilda skötselmetoder, exempelvis genom att låta marken ligga obetad enstaka år med vissa mellanrum?
  • Kan man gynna biologisk mångfald genom betesmetoder som efterliknar slåtter, exempelvis sent betespåsläpp?
  • Hur viktigt är det för biologisk mångfald att variera betet mellan år?

Test av betesstrategier

I projektet skall vi arbeta med ett försöksområde där vi provar olika skötselmetoder: konventionellt bete, sent bete, betesuppehåll vartannat, vart tredje eller vart fjärde år, samt slåtter med efterbete. Metoderna utvärderas med avseende på djurtillväxt, djurhälsa och biologisk mångfald. Försöksdjuren kommer att vägas regelbundet och prover kommer att tas för parasitanalyser.

Näring, beteende och artrikedom

Gräsprover skall tas för näringsanalys och djurens betesbeteende kommer att studeras. Artrikedomen hos kärlväxter, dyngbaggar och en grupp växtätande insekter kommer att följas i de olika försöksytorna.

Betets effekter på vegetationen skall studeras i relation till växters och växtätande insekters fenologi, dvs. när under säsongen de blommar, förpuppar sig etc. Dessutom skall vi studera populationsdynamiken hos två växtätande fjärilar och deras värdväxter.