Under många år har det pågått en het diskussion om skydd av biodiversitet i skogen. Skogsbruket använde till helt nyligen metoder som inte precis var positiva för natur- och kulturvärdena. En omsvängning har skett och även staten har höjt sin ambition att bättre bidra med bl a reservat. Många frågetecken finns dock kvar, bl a undrar man ängsligt hur det blir med AssiDomäns naturvårdsvärdefulla områden när de säljs till Sveaskog, och hur sköter sig Fastighetsverket i i naturvårdssammanhang?

Men även om vi till slut skulle få en acceptabel situation där staten och de privata skogsägarna tar ett ordentligt ansvar för biodiversiteten i skogen så vet vi trots allt inte riktigt hur vi långsiktigt ska gå till väga. Att bara skydda områden och ge dem alla ”fri utveckling” gör nog inte att vi får en optimal naturvård. Det finns nämligen en mycket komplicerad historisk bakgrund till varför många ”fina” skogar har stor artrikedom och ser ut som dom gör.

Mänsklig påverkan

I stort sett i hela Syd- och Mellansverige har skogarna utsatts för alla möjliga former av mänsklig påverkan genom århundradena och till och med årtusendena. Betesskogar, öppna skogar med hamling, lövängar, skottskogar, detta är bara några exempel på olika typer av kulturpåverkad skog.

Bortser vi från den komplicerade hävdhistorien när vi ska skydda och bevara biodiversiteten riskerar vi att göra om den miss som det tidiga 1900-talets naturvårdare gjorde när de ”totalskyddade” t ex Ängsö och Dalby söderskog. Jag menar inte att fri utveckling inte i många fall är den mest realistiska ”skötselformen”, men jag vill varna för att en hel del av den biologiska mångfalden kan gå förlorad på många platser om bara ”fri utveckling” blir ledstjärnan.

Skogshistoria är nyckeln

Skogshistorisk forskning med ordentlig inriktning på biodiversitet är något som verkligen behövs om våra mer värdefulla skogar sett från naturvårdssynpunkt ska bevaras för framtiden. Kulturvärdena måste man också värna om och detta kan ofta göras i kombination med skydd av naturvärden. Skogshistoria är en nyckel till detta.

Skogshistorisk forskning kopplad till biodiversitetsstudier behövs också för att vi ska kunna restaurera skogar där biodiversiteten är ringa och där skogsbruket ”gått hårt fram”.

Mellan stolarna

Det är också så att många av våra artrikaste marker med en modern terminologi är svåra att passa in i begreppet skog eller i begreppet jordbruksmark. De tillhörde mellanformer som var vanliga före 1900-talet. Det finns risk för att sådana områden inte blir tillräckligt uppmärksammade eller får en bra skötsel då de kan falla mellan stolarna, d v s mellan Jordbruksverkets och Skogsstyrelsens ansvarsområden.