Tänk på skogen! Du som läser detta har förmodligen en inre bild av skogen. En åldrig granskog i Norrland med hänglavar och surdråg? En knastrande uppländsk tallhed? En neongrön bokskog om våren med vitsippor på marken? En knagglig ekskog i Bohuslän? Eller rent utav en granplantering på en åker, trång och tät med bruna grenar? Skogen dominerar Sverige – varje tågresa eller flygresa visar det tydligt. Om vi inte röjde, plöjde, slog och gallrade skulle skogen på någon generation få övertaget igen, krypa ut över ängarna, ner över vägrenarna och bryta upp asfalten.
En komplex relation
Vår kultur är starkt knuten till skogen, hur den nu ser ut. Att försöka fånga detta i en kort text är naturligtvis en omöjlighet. Storslagna böcker har skrivits i ämnet: essäistiska och litterära av Kerstin Ekman och Johannes Ekman under senare år, men även forskare som Lars Kardell, Per Eliasson, Sverker Sörlin, Ella Johansson, Lars Östlund, Anders Öckerlund och jag själv, har i avhandlingar och artiklar undersökt denna komplexa relation i en rad vetenskapliga perspektiv.
I samhällets ögon innehåller skogen olika värden. Eller kan man säga att en skog innehåller värden? Snarare består av. Idag dominerar skogens ekonomiska värden diskussionen. Skogsbruket har länge varit en av våra viktigaste näringar. På 1950-talet, när skogsbruket mekaniserades och kalhyggesbruket blev dominerande, började effekterna av detta synsätt bli påtagliga i landskapet. Fram till dess hade avverkningarna varit mindre till ytorna, men framförallt mindre genomgripande – man högg mest grövre träd. I den framväxande miljörörelsen började protesterna mot kalhyggesbruket bli mer högljudda i slutet av 1960-talet, för att övergå till direkta konflikter under 1970-talet.
Skenbar enighet
De som protesterade menade att skogens värden inte kunde reduceras till timmer och massaved. Skogen var något annat, något större. Debattörer trevade efter begrepp till värn för skogen. Problemet var just detta ogreppbara. ”Skogens mångfald av värden”, skrev någon. ”Det rörliga friluftslivets värden” kunde skogsbruket gå med på. Till sist införde amerikanska naturskyddsbiologer begreppet biological diversity, på svenska biologisk mångfald. Det visade sig vara ett begrepp som var tillräckligt förankrat i naturvetenskapen för att vara rumsrent i politiska förhandlingar. Alla kunde enas om hur bra det var med biologisk mångfald och begreppet blev en del av skogslagstiftningen.
Idag ser vi att skogsbruket och miljörörelsen ändå inte var riktigt överens. Skogar med höga naturvärden fortsätter att avverkas. Allt färre har upplevt en för-kalhyggisk-skog och vet hur rik och varierad den kan vara. Allt fler bor i staden, så upplevelsen av skogens nyttor som bärplockning, jakt och vedhämtning blir efter hand en exklusiv erfarenhet. Kanske skogens värden i framtiden framstår som alltmer abstrakta. Många kommer att tycka att de finns där – men inte känna dofterna och smakerna. Kanske kommer vi att leva som främmande grannar till en alltmer folktom, rationellt skött, men mytomspunnen skog. Eller?