På 90-talet förhandlades den svenska modellen för ett hållbart skogsbruk fram. I stället för intensivt plantageskogsbruk över större delen av landskapet och strikt skyddade områden som reservat och nationalparker på resten enades man om en modell som inte har så stora arealer skyddad skog, men i stället en lägstanivå av hänsyn inom skogsbruket överallt – så kallad generell hänsyn.

– Modellen är möjlig att applicera här där vi har en skala av mer eller mindre brukat landskap och någon form av skog med naturvärde på många håll, säger Artur Larsson.

I sitt föredrag på Mångfaldskonferensen konstaterade han att modellen haft fördelar, men inte längre förhindrar förlust av biologisk mångfald.

– Vi står vid ett vägskäl där situationen börjar bli sämre i stället för bättre. Ska vi slopa modellen eller höja ribban?

Larsson kan se vissa förbättringar sedan kalhyggesepoken. Utvärderingar som gjorts av Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket visar att medvetenheten har ökat, i många fall tar man rätt hänsyn och mängden död ved ökar på skogsmarken.

Fler värdekärnor avverkas

– Men samtidigt visar utvärderingarna också att allt fler värdekärnor (områden med höga naturvärden) avverkas och att den generella hänsynen är för dålig. På en fjärdedel av alla hyggen når hänsynen inte upp till lagens krav, utan att det väcker någon nämnvärd reaktion, säger Artur Larsson.
Utredningarna bakom miljömålen visade att det behövs 10–30 procent av ursprungsmiljön för att skogsarterna ska leva kvar långsiktigt. En tumregel är 20 procent.

Artur Larssons beräkningar visar att den andelen snabbt sjunker under den kritiska nivån. Om avverkningar av värdekärnor och nyckelbiotoper fortsätter så hjälper det inte med mer död ved eller fler frivilliga avsättningar. Och de skyddade områdena utgör bara en liten del av skogslandskapet.

– All naturvård måste utgå från det vi har i dag. Annars har vi till slut bara hyggen att avsätta.

Ett annat sätt att bedöma situationen är att granska tillståndet art för art. Utan att föregripa 2010 års rödlista flaggar Larsson för att den kan bli längre när det gäller skogslevande arter.

Stubben från en avverkad 350-årig tall med brandljud (stamskada från skogsbrand) på hygget ovan. Ved med brandljud är motståndskraftigt mot röta och kan bli kvar länge i skogen.

Ökad efterfrågan

Ökad efterfrågan på virke och förändrad attityd är ett par orsaker till nedgången enligt Larsson; naturvård står inte lika högt i kurs hos skogsbolag och mark-ägare som det gjorde under 90-talet, produktion är honnörsordet i dag.

– I en stor del av landskapet hugger vi ned naturskog och förvandlar den till planteringar med contortatall, tall och gran.

Han visar en bild från ett bolagshygge i Västerbotten han besökt.

– Många moderna avverkningar i norra Sverige ser ut så här. Jag hittade snabbt typiska naturvårdsträd som avverkats, till exempel en 350-årig tall med brandljud och sälg som det växte lunglav på.

Få hyggen granskas. Bolagen lovar bättring när fel upptäcks, men mycket lite händer och i praktiken är det omöjligt att bli utslängd ur certifieringssystemet FSC, menar Artur Larsson.

– Sen inser förstås jag också att det är svårt att se allt när man avverkar snabbt i mörker och snö. Men det är ju de här riktlinjerna vi bestämt oss för i modellen.

Bygger på frivillighet

Den svenska modellen är konjunkturkänslig och bygger på frivillighet: ansvaret ligger hos brukarna. För att den ska fungera bättre efterlyser Larsson tydligare lagkrav, ett uppföljningssystem och större öppenhet.

– Dessvärre kan vi konstatera att det tog över ett decennium innan samhället fick se var nyckelbiotoperna och de frivilliga avsättningarna finns. Och långsiktigheten i avsättningarna vet vi heller inte mycket om.

En möjlighet kan också vara att återinföra någon form av skogsvårdsavgift (fanns före 1994), där en del av avverkningsvärdet går till naturvård.

Skogslandet Sverige har ett stort ansvar och nationella och internationella åtaganden för att bevara den biologiska mångfalden. Men regeringens åtgärder kan diskuteras, tycker Artur Larsson. Skogsstyrelsens senaste utvärdering för miljömålsrådet (2007) föreslog ökad areal skyddad skog, tydligare mål för hänsyn i skogsbruket och minskad brukning längs vattendrag och sjöar. Så blev det inte och miljömålsrådets ord-förande avgick i affekt.

– Ändå hävdar regeringen att miljömålen ligger fast, trots att ingen utanför regeringen tror att vi kan nå dem i skogen.