Foto: Tommy Lennartsson

Vad är bäst för klimatet – att låta skogen vara ifred med sitt kollager i träd och mark eller att avverka och ständigt lagra mer kol i hus, möbler och papper? Mitt svar är ingetdera av de alternativen.

Lagret av kol i form av hus, möbler och sopor kanske ökar för närvarande, åtminstone globalt, men innehåller ändå totalt sett mycket lite kol, bara en bråkdel av mängden i skogen. Orörd skog innehåller antagligen mer kol än skött skog plus produkter i samhället. Men, den orörda skogen hjälper oss inte att minska utsläppen från fossila bränslen. Ja, ibland kommer nyheter om att naturskogar tillväxer, och det kanske de gör på sina håll till följd av brandskydd, koldioxidgödsling, ändrade temperatur- och nederbördsmönster och kvävenedfall. Men det kommer inte att hålla i sig i längden. Någonstans finns gränsen. Och det är inte osannolikt att klimatförändringarna kommer att verka i andra riktningen vad det lider – se på bränderna i Australien i februari år.

Nej, den största klimatnyttan skogen för närvarande kan ge oss är genom leveranser av biobränslen, som hjälper oss att ersätta fossila bränslen på marginalen, och av material som kräver mindre energi för sin framställning än konkurrerande material.

Skogsbruk minskar kollagret

När man använder svensk skog som idag, med trakthyggesbruk och markberedning, blir kollagren i både mark och biomassa lägre än i naturskogen i de flesta fall. Det är svårt att säga exakt hur mycket kollagret sänks som genomsnitt över omloppstiden, framförallt eftersom det är svårt att veta hur ansatt en genomsnittlig naturskog skulle vara av brand utan dagens brandskydd. I storleksordning bedömer jag att kolförrådet i genomsnitt ligger något tiotal ton kol lägre per hektar i skött skog än i icke brandskyddad naturskog på vanlig mark (ej torvmark). För att kompensera den skillnaden räcker det med att drygt hundra MWh olja ersätts en gång, vilket kräver 25 ton torr biomassa (ca 60 m3sk).

De förluster av kol vi orsakar genom brukandet av skogen är dessutom reversibla. Om vi i framtiden har gott om förnybara energialternativ som är bättre än biobränslen till rimliga priser, eller om vi förbättrar vår energieffektivitet och materialåtervinning, kan vi minska utnyttjandet av skogen och låta virkes- och humuslagren växa till igen, förutsatt att klimatet tillåter det.

Torv mineraliseras

Men det finns förstås gränser för hur stora kolförlusterna får vara i skogen, även om de är av engångskaraktär och reversibla. Om vi först dikar torvmark för att öka produktionen, kommer stora mängder torv att mineraliseras. Det tar flera hundra år innan leveransen av biobränslen och material har kompenserat för kolemissionerna från torven. Ersättningsvinsten måste kompensera för engångsförlusten i skogen snabbare än så – förslagsvis inom fyrtio–femtio år. För övrigt är det självklart att brukandet måste ske på ett hållbart sätt, utan att hota bevarandet av skogens biologiska mångfald och andra värden på landskapsnivå. För att klara det krävs fortsatt kunskapsutveckling och utökad satsning från samhällets sida.