Spridningen blev sedan farsotsliknande och idag har man funnit den i nästan alla europeiska länder, i Sverige konstaterades den första gången 1987. Redan vid de första fynden bedömde man att att det fanns anledning att begränsa dess spridning för att förhindra ett scenario liknande det som sågs vid den svenska flodkräftans försvinnande efter invasionen av kräftpest från Amerika.
Kartläggning av utbredning
Man kartlade därför parasitens spridning i flera europeiska länder, även i Sverige. Nästan 10 000 ålar från den svenska kusten, insjöar, rinnande vatten och ålodlingar undersöktes och inledningsvis var endast två lokaler hårt infekterade, nämligen kylvattenrecipienterna utanför kärnkraftverken i Forsmark och Simpevarp. År 1993 var 60% av ålarna infekterade.
Därefter ökade angreppen och parasiten konstaterades allt oftare hos vandrande blankål, framför allt längs den sydöstra kuststräckan.
Därtill gjordes fynd av simblåsemask hos en blankål i Hjälmaren, liksom hos 26% av blankålar från skånska Vombsjön där ål odlas extensivt.
Under 1993 registrerades en anmärkningsvärt hög frekvens (92%) infekterade gulålar i Blekinge skärgård. Flera fynd gjordes också hos gulål från Hallands- och Bohuskusten. Det sistnämnda är noterbart då dessa ålar i hög grad används som sättål vid stödutplanteringar i insjöar och längs kustområden i Östersjön. På detta sätt kan vi alltså omedvetet aktivt ha medverkat till att sprida parasiten. Sommaren 1994 visade sig skånska Ringsjön vara angripen, men ingen av de tre undersökta ålodlingar var drabbade.
Anslag och forskning avtar
Även om antalet undersökningar har minskat på grund av brist på medel, finns det inget som tyder på att ålbeståndet återhämtat sig. Tecknen är snarare de motsatta. Initialt föreföll utbredning i svenska vatten begränsas av klimatologiska förhållanden. Parasiten etablerade sig snabbt i kustområden påverkade av varmvattenutsläpp. Senare fynd visade dock att parasiten även kunde etablera sig i insjöar och kustavsnitt opåverkade av kylvatten.
Vad är det som gör simblåsemasken till en god kolonisatör? Den är inte specifik i valet av värddjur, flera ålarter och även andra fiskarter, t.ex. gärs och svart smörbult, kan infekteras av larverna utan att påverkas. Att den angriper ålar som är långvandrare och även transporteras av oss människor, medför naturligtvis att den kan åka snålskjuts över långa sträckor. Flera milda vintrar sedan slutet av 1980talet kan spela in. Genom naturlig selektion kan simblåsemasken även gradvis anpassa sig till nya miljöer och de förhållanden som råder i svenska vatten. Simblåsemask har visat sig klara stora variationer i temperatur och salthalt.
Simblåsan skadas
Infekterade ålar drabbas av blodbrist. Ju massivare angrepp desto större skada. Vid parasitens födointag skadas simblåseväggens fina nätverk av blodkärl och vävnaden irriteras av larvernas vandring. Den skadade vävnaden infiltreras av inflammatoriska celler och bindväv inlagras varvid simblåseväggen förtjockas och blir oelastisk med nedsatt funktion. Eftersom ålen företar avsevärda djupledsförflyttningar under återvandringen från uppväxtområdena i Europa till lekplatserna i Sargassohavet befaras det att ålar med skadad simblåsa skulle ha svårare att återvända.
Det är fortfarande omtvistat om maskinfektion påverkar ålarnas förmåga till tryck- och nivåomställning. Vid odlingsförsök med europeisk ål i slutet av 1970-talet noterade japanska forskare emellertid flera av dessa förändringar. Andra påtagliga effekter var att infekterade ålar tappade aptiten och blev apatiska. Även motståndskraften mot sekundära bakteriella infektioner nedsattes. Man har även konstaterat att simförmågan hos infekterade ålar reduceras.
Hotas ålbeståndet?
Under senare år har fångsterna av glasål kontinuerligt minskat, vilket har satts i samband med simblåsemaskens spridning i Europa. I Balatonsjön i Ungern orsakade simblåsemask under sommaren 1991 akut massdöd i vilda ålbestånd. Sannolikt har den ännu inte haft lika dramatisk inverkan på det svenska beståndet, men det minskar fortfarande.
Man kan notera att parasiten har passerat över nationsgränser inom Europa trots ett välutvecklat regelverk och myndigheter som ska förhindra sådant. En introduktion av en främmande oönskad djurart kan få mycket allvarliga konsekvenser, speciellt om den kan anpassa sig till vårt förhållandevis bistra klimat.