Många gånger hör man uttrycket ”ekonomiskt skogsbruk” användas som beteckning för enbart det virkesproducerande skogsbruket, underförstått att annat bruk av skogen är något ”icke-ekonomiskt”. Detta är emellertid ett alltför snävt synsätt om man beaktar vad ekonomi egentligen betyder, nämligen ”hushållning med begränsade resurser”. Med denna vetenskapliga definition av ekonomi inser man att även andra skogliga nyttigheter än virke är ekonomiska resurser. Hit hör exempelvis skogen som rekreationsmiljö, eftersom denna resurs är långtifrån obegränsad, särskilt i befolkningstäta områden. Liknande gäller naturligtvis även andra nyttigheter – i skogen, i övriga naturmiljöer, och över huvud taget sådant som människan efterfrågar.
Balans mellan nyttigheter
Produktionen av en nyttighet påverkar ofta produktionen av andra nyttigheter, inte minst i skogen. En hög välfärd kräver därför en god ”balans” mellan olika nyttigheter, vilket bland annat förutsätter kännedom om nyttigheternas välfärdsekonomiska värde. Det är dock bara för vissa nyttigheter, exempelvis virke, som detta värde på ett enkelt sätt avspeglas i marknadspriser. Att skogen som rekreationsmiljö i princip kan nyttjas ”gratis” genom allemansrätten, och därmed är en så kallad icke-marknadsprissatt nyttighet, betyder inte att den saknar välfärdsekonomiskt värde, utan att värdet måste belysas med forskning. Så har också skett, om än hittills i ganska begränsad omfattning.
Forskning om skogliga miljönyttigheters välfärdsekonomiska värde är nämligen en ung forskningsgren. Den fick sitt uppsving först under 1980-talet, att jämföras med den virkesproduktionsinriktade ekonomiforskningen, som startade redan under 1800-talet. Svensk välfärdsekonomisk skogforskning har hittills indikerat exempelvis att i Västerbotten uppgår skogens rekreationsvärde till ungefär hälften av virkesproduktionsvärdet, medan rekreationsvärdet i vissa delar av Skåne, där ju befolkningstätheten är mycket hög i förhållande till arealen skog, kan överstiga virkesproduktionsvärdet flera gånger om. Rekreationsvärdet beror mycket av skogens inre egenskaper. Med andra ord skulle rekreationsvärdet i många områden kunna ökas betydligt genom ett anpassat skogsbruk. Forskningen har även belyst kostnader för skogsbruket till följd av anpassningar till rekreationsintressena. Att exempelvis i Västerbotten anpassa skogsbruket till allmänhetens rekreationspreferenser skulle kräva en cirka 20-procentig reduktion av virkesuttaget.
Närheten viktig
För svenskarna i genomsnitt är avståndet mellan bostaden och närmaste rekreationsskog cirka 2 kilometer, men man skulle föredra snarare 1 kilometer. Motsvarande siffror för skåningarna är 10 respektive 3 kilometer. Betydelsen av rekreationsskogarnas ”tätortsnärhet” är alltså uppenbar. Viktiga forskningsfrågor för framtiden är bland annat huruvida det finns en substituerbarhet mellan rekreationsskogens inre egenskaper och dess avstånd från befolkningscentra. Kan relativt ”triviala” inre egenskaper uppvägas av ett kort avstånd, och vice versa? Denna fråga är naturligtvis relevant för rekreationsområden i allmänhet, inte bara skogliga sådana. En annan fråga är graden av samband mellan ett områdes rekreationsvärde och dess biodiversitet. Hur mycket kan dessa viktiga aspekter samordnas i olika verksamheters hänsynstagande till miljöintressena? Svaren på frågor som dessa kräver i många fall tvärvetenskapliga ansatser, där ekonomer samverkar med planerare, ekologer med flera – svar som är av stor betydelse alltifrån planeringen av objekt av bara några hektars storlek till markanvändningspolitikens utformning.