1) Krafsa ut märgen ur bambupinnar. 2) Bunta ihop ca 20 pinnar. Se till att de har en tvärvägg. Insekterna vill inte bygga i pinnar där de ser rakt igenom. 3) Häng upp bunten vågrätt på en solig plats med skydd mot regn. Grafik: Oloph Demker
Vildbin (humlor och solitärbin), solitärgetingar och andra liknande steklar använder mer eller mindre färdiga horisontella hål till att bygga bon för sina larver. Det kan vara håligheter i torra växtstjälkar, utgångshål gjorda av vedinsekter i döda trädstammar eller hål i murbruk och tegel. En del arter gräver bogångar i sandig jord.
Larvceller i gångar
En stekelhona börjar med att göra i ordning en cell längst in mot hålets ändvägg. Där samlar hon mat och lägger ett ägg. Sedan murar hon igen och stänger till utrymmet. Denna första cell följs sedan av flera celler efter varandra som alla innehåller larvföda, ett ägg och en murad vägg. Efter 4–8 celler – beroende på gångens längd – avslutar hon med en tom cell ytterst så att den sist murade väggen stänger till gångens ände som ett lock. Den sista tomma cellen är troligen till för att lura olika parasiter som vill ta sig in och lägga sina ägg på stekelns larver eller i deras matförråd.
Variationen mellan material till murbruket är stor mellan olika arter och grupper. Många använder lera, jord eller kogödsel medan andra brukar trägnag (som getingbon är gjorda av), tuggade färska blad eller kåda. Sidenbin (förr slembin) använder ett speciellt sekret som de själva avsöndrar i särskilda körtlar. Ullbina använder det ulliga luddet från blad av kungsljus, lammöra och hästhov. Bladskärarbin (kallas också tapetserarbin) klär in cellerna på alla sidor med bitar av gröna blad eller kronblad av till exempel rosor. Maten till steklarnas larver varierar också. Solitärbin samlar pollen och nektar medan solitärgetingar och andra steklar samlar larver av mätar- och vecklarfjärilar eller bladlöss.
Sätt upp egna stekelholkar
Våra städade och välansade trädgårdar saknar oftast lämpliga färdiga håligheter. Genom att ordna lämpliga boplatser för dessa djur kan man öka deras antal och på så sätt få fler pollinatörer till sina fruktträd, ökad biologisk bekämpning av mätar- och vecklarlarver samt en mer levande och intressant trädgård. Det finns också en rad parasitiska steklar som blir gynnade eftersom de är beroende av de som själva gör sina bon. Dit hör bland annat gökbin, guldsteklar och bisteklar.
Ett enkelt sätt är att sätta upp liggande buntar av kapade ihåliga pinnar av bambu eller vass på soliga platser. Pinnarna måste ha en tvärvägg någonstans. Under fönsternas dropplåt på en södervägg är en idealisk placering. Om man placerar buntarna på en plats som man ofta passerar, kan man lätt se när stekelbona blir besökta eller bebodda.
Om man har möjlighet att göra ett helt vasstak på något uthus så har man gjort mycket för den biologiska mångfalden vad gäller vilda bin och andra steklar.
Liten risk för stick
Nu tror kanske någon att man riskerar att bli stucken av sina solitära bin och getingar. Den risken är emellertid nästan obefintlig, om man inte håller fast honorna med händerna. Solitära steklar kan helt enkelt inte riskera sina liv genom att vara alltför aggressiva, för om de blir dödade kommer de inte att föra sina gener vidare till nästa generation. Arbetare av sociala bin, getingar och myror däremot, är sterila och kommer aldrig att föra sina gener vidare. De kan därför vara nästan obegränsat aggressiva och även offra sina liv utan konsekvenser i nästa generation. Deras gener förs ju vidare av drottningen och hannarna.