Samverkan med samhället utanför akademin är ett tydligt uttalat mål för alla universitet och högskolor i Sverige, förankrat i högskolelagen. I dåvarande Högskoleverkets utvärdering av hur uppdraget genomförts, sägs att fokus gått från snäv informationsspridning till en bredare syn på att ”samverka”. Samverkan är idag högskolornas så kallade tredje uppgift vid sidan av forskning och undervisning. Samma utvärdering lade dock fram en lång lista på förbättringar som behövs för att nå målen fullt ut. Sveriges innovationsmyndighet Vinnova utvecklar för närvarande ett prestationssystem för samverkan. Vikten av att samverkan är en integrerad del i högskolornas kärnverksamheter betonas särskilt. Hittills har prestation i relation till enbart forskning och undervisning premierats.

Syftet med samverkan sammanfattas i tre punkter av samma utredning – folkbildning och demokratiutveckling, kunskapsutveckling och tillväxt samt bättre utbildning. Vad samverkan dock tolkas som, i teori och praktik, varierar dock mellan universitet, fakulteter, discipliner och forskare. Ska samhället utanför akademin konsulteras eller integreras? Vem vinner mest på samarbetet? Det finns bland vissa forskare en rädsla att forskningens kvalitet och kritiska öga minskar med samverkan. Nytta i marknadstermer och kommersialisering har varit ett stort fokus under senare tid och innovationscentra har knutits till universiteten. Idag finns även en allt starkare diskussion om behovet av att politiken behöver bli mer ”evidensbaserad”.

Kopplad till diskussionen om samverkan är den om så kallad transdisciplinär kunskapsproduktion och som påbörjades mycket aktivt redan 1994. Med det menas tvärvetenskaplig forskning med inslag av kunskap från aktörer utanför akademin. Den bakomliggande tanken är att forskningen ska bli samhälleligt relevant och av hög vetenskaplig kvalitet för att kunna lösa komplexa samhällsproblem. Forskning baserad på snäva disciplinära perspektiv utan insikter i den breda och sammansatta verklighet som politik och samhällsaktörer har att hantera är idag inte alltid av sådan kvalitet som krävs för att lösa nutida stora samhällsproblem som till exempel förlust av biologisk mångfald.

Målet och diskussionen om samverkan sätter således ljus på grundläggande frågor om vad universitetens roll i samhället kan och bör vara och vad som utgör viktiga kvaliteter i forskningen. CBM inrättades med ett tydligt samhällsinriktat uppdrag. Resultatet av långa och goda relationer och samverkan med olika aktörer utanför akademin samt CBM:s kunskapsproduktion har resulterat i värdefull ny kunskap och konkreta nya råd inom naturvården, till exempel i form av faktablad och råd på olika nationella myndigheters hemsidor, påverkan på internationella förhandlingar och resultat från dessa (CBD, IPBES), skrivningar och förslag i offentliga utredningar. Utveckling av samverkan och former för transdisciplinär kunskapsproduktion måste dock ske kontinuerligt och utgör en central del av CBM:s fortsatta verksamhet, där fokus är på biologisk mångfald som komplex samhällsfråga.