Vem ska besluta om vad som är lämplig mängd varg i Sverige? Eller var man ska placera ett vindkraftverk? Är det politiker, medborgare eller speciellt berörda? Hur tacklar man miljökonflikter när de inblandade har så olika utgångspunkter? Och vilken roll har vetenskapen i detta?

”Bygg gärna men inte här”

Det finns gemensamma mål i vårt samhälle, till exempel demokrati, mänskliga rättigheter och god livsmiljö. Dessa omfattas av merparten av medborgarna och finns kodifierade i vår lagstiftning. Men så fort vi går från det abstrakta till det konkreta, från ord till handling, uppstår olika tolkningar och viktningar av dessa abstrakta värden.

– Vi vill alla ha ett samhälle utan arbetslöshet, orättvisor och miljöproblem. Men många gånger, inte minst kortsiktigt, står dessa mål emot varandra, och då prioriterar vi olika beroende på i vilken situation vi befinner oss i, säger Rolf Lidskog.

Rolf Lidskog är professor i sociologi vid Örebro universitet. Han har analyserat många aspekter av miljöpolitik, men alltid med ett speciellt intresse för expertisens och kunskapens betydelse.

Han har uppmärksammat att värderingar och perspektiv ofta vägs in i bedömningar i frågor som rör miljö och samhälle. Exempel på dessa är vargfrågan, vägbyggen, industrilokalisering, natura 2000-områden och gruvbrytning. Vargfrågan ser annorlunda ut för en renägare i Norrland, en jordbrukare i Värmland och en konsult i Stockholm. Detsamma kan sägas om gruvbrytning – en kommun kan välkomna den för att den ger jobb, medan en annan bekymrar sig för den ökade transportmängden som kommer att passera.

Andra exempel där det nationella, regionala och lokala ofta står i förgrunden är vägdragningar och lokalisering av vindkraftverk. Blir det konflikter mobiliserar båda sidor vetenskaplig expertis. Ibland är det naturvetenskaplig expertis, ibland är det ekonomisk eller juridisk expertis som är den viktiga resursen för att få igenom eller stoppa ett beslut. Dessa är klassiska exempel på hur miljökonflikter uppstår; när ekonomiska och politiska intressen i ett samhälle krockar med miljömålen.

Rolf Lidskog konstaterar även att det kan vara riskfyllt att leva i en demokrati om merparten av befolkningen vill prioritera sysselsättning framför miljön. I det läget kan demokrati och vad som är bäst i miljöhänseende stå mot varandra. Det är därför många demokratiforskare idag funderar på vad som är lämpligt demos, det vill säga vilka som bör ha beslutanderätt i vissa frågor.

– Även om de flesta känner till klimathotet och vet vad de bör göra är det inte alltid vi ser till vår miljö. Ibland tänker vi inte ens på den eftersom miljöeffekter i vissa fall är så fördröjda, menar Rolf Lidskog. Och ibland tänker vi också på att just vårt enskilda bidrag inte gör någon skillnad.

Ett samhälle – inte bara natur

Ett sätt att komma närmre en lösning i miljökonflikter är enligt Rolf Lidskog att inte enbart bemöta konflikten med naturvetenskapliga argument. När hållbar utveckling, klimatfrågan och andra miljöproblem står i fokus, diskuteras

samhället i stort – inte bara naturen. Samhällsvetenskapen är en viktig komponent när det gäller att skapa kunskap om miljöfrågorna. Frågor som rör miljön kan inte längre ses som ett område inom vilket enbart naturvetenskapen producerar kunskap.

Under de senaste 20 åren har samhällsutvecklingen gått mot starkare individualisering och delvis förändrade värdemönster. Det betyder att det är andra aspekter som vägs in i olika aktörers bedömningar kring miljöfrågorna än tidigare. Därutöver är all vetenskap behäftad med osäkerhet och forskare kan ge olika svar; de kan till och med vara i öppen konflikt om hur man bäst hanterar ett miljöproblem. Det gäller inte minst den hotade biologiska mångfalden och nyttjande av naturresurser.

För att höja kvaliteten i kunskapsprocesser kring miljöfrågor krävs samarbeten och samtal mellan olika discipliner.

– Ett problem som jag ser som samhällsvetenskaplig miljöforskare, är att vi inbjuds alldeles för sent i kunskapsprocessen. Samhällsvetare kallas ofta in först när den naturvetenskapliga kunskapen inte visat sig tillräcklig, när det är problem att genomföra ett förslag eller när motstånd uppstått, menar Rolf Lidskog.

För att samarbetet ska fungera krävs att forskare från olika discipliner respekterar varandras kompetens och ser den som viktig.

– Tyvärr är det sällan som man ser jämbördiga möten mellan forskare, där naturvetare, samhällsvetare och humanister från början får chans att tillsammans  utveckla kunskap.

En hel del problem kunde undvikas eller åtminstone bli mer hanterbara om samhällsvetare kan komma in lika tidigt i processen som naturvetare.

– När vi talar till exempel om framtida energiförsörjning, då räcker det inte med att i ett laboratorium eller genom modellering bygga nya förslag på energisystem. Vi måste redan från början fundera på hur samhället ser ut och vilka krav ett nytt energislag ställer på samhällets organisering. I annat fall är risken stor att vi står där med ett bra förslag som är ogenomförbart.

Alla konflikter behöver inte lösas

– Först av allt: konflikter är inget negativt! Det är ett vanligt missförstånd att tro att konflikter är av ondo, poängterar Rolf Lidskog.

I ett öppet och pluralistiskt samhälle kommer människor alltid att tycka olika i en mängd frågor och det är många gånger ett sundhetstecken. Däremot får konflikter inte leda till renodlade smutskastningskampanjer eller till att osynliggöra en motståndare. En demokrati kännetecknas bland annat av att den utvecklar en förmåga att fredligt hantera olika ståndpunkter och värderingar.

– Kunskapsintegrering behöver inte leda till att man löser en konflikt, däremot bör den leda till att man undanröjer onödiga konflikter, till exempel konflikter som uppstått ur missförstånd, säger Rolf Lidskog.

Vinster med att kunskapsintegrera

De stora vinsterna med att integrera kunskaper i en miljöprocess är ett mer genomlyst och underbyggt beslutsunderlag. Viktigt är även att skapa ett öppet samtalsklimat genom att låta alla parter i en konflikt komma till tals. Många studier visar att det kan vara förödande att enbart gå ut med information om ett beslut utan att ha involverat alla parter i processen, till exempel en direkt berörd lokalbefolkning.

– Ju mer övertygad en part är att den har rätt, desto sämre är den ofta på att lyssna på andra aktörer i en konflikt. Det kan ibland innebära segdragna beslutsprocesser där motparten kan känna sig överkörd av ett stort företag, en samlad forskarkår, en mediesmart miljögrupp eller en politisk ledning.

Men någonstans måste processen avslutas och ett beslut fattas, givet att den beslutsfattande instansen verkligen har lyssnat på alla parter och har skaffat sig bred kunskap i frågan. Ett sådant beslut är bättre såväl demokratiskt som kunskapsmässigt. Här kan så kallade robusta beslut vara viktigta verktyg.

– Det betyder inte att man anser att beslutet som fattas är det bästa, säger Rolf Lidskog avslutningsvis, men att man kan acceptera det, precis som vi gör med många riksdagsbeslut – vi håller kanske inte med, men anser att vi ändå ska följa dem.