Klimatavtalet som kom till stånd i Paris förra året har förhandlats i många år. Tusentals människor världen över har arbetat, och arbetar fortfarande med detta. Mycket sker mellan de direkta förhandlingarna som har sitt största möte, partsmötet (Conference of the Parties, förkortat COP) en gång om året i december. Det finns otaliga undergrupper och många olika ”spår” i konventionsarbetet. Man kan likna det vid en bikupa. Tjänstemännen och politikerna arbetar idogt i en struktur som i viss mån är pyramiformad men också iterativ, det vill säga frågorna stöts och blöts och skickas upp och ner i pyramiden.
Jag har arbetat med ett specifikt område under klimatkonventionen som kan komma att ha inflytande på biodiversitet, nämligen REDD. Där har jag varit med och förhandlat om ett system för att utvecklingsländer ska kunna få betalt för att minska sin avskogning och därmed utsläppen av koldixid.
I början av förhandlingarna av REDD för 8-9 år sedan ansåg många att man kunde nöja sig med att helt enkelt ge utvecklingsländerna i uppgift att minska sin avskogning och redovisa hur de lyckats. Ersättning skulle sedan utgå genom fonder eller marknadsmekanismer. Många röster höjdes då, främst från det civila samhället men också ifrån en del förhandlare, om att frågan nog inte var så enkel. Avskogning har man försökt minska i årtionden utan att lyckas speciellt bra. Man kom fram till att om REDD skall kunna genomföras så måste också riktlinjer som anger hur det skall genomföras införas i beslutstexterna.
Efterhand utvecklades ett antal skyddsåtgärder, så kallade Safeguards, för att beskriva hur REDD skall genomföras (se faktaruta).
Verklig framgång i arbetet för dessa Safeguards kom först när man lyckades svänga den stora förhandlingsskutan: de Safeguards som utarbetats är inte något slags villkor eller problem för genomförandet av utsläppsminskningar, utan i själva verket utgör de en förutsättning för att man skall nå långsiktig hållbarhet i utsläppsminskningar. Om man inte följer dessa Safeguards så kommer man inte att lyckas på lång sikt.
Det finns skrivningar om att bevara biologisk mångfald och naturskogar i samband med att man utför REDD-aktiviteter. Hur man tar hänsyn till bevarande av biodiversitet i de olika länderna skall rapporteras i så kallade Safeguard Information Systems.
Är man engagerad och kunnig i frågor om biodiversitet kan det tyckas som att man inte har tillräckligt starka skrivningar om detta i avtalet. Många av oss som arbetat med frågan kanske hade velat gå längre i instruktionerna om hur biologisk mångfald skall främjas, men vi är ändå nöjda med utfallet. Det främsta motståndet har legat hos utvecklingsländerna som inte vill ha för stor inskränkning i sin suveränitet. Visst motstånd fanns också i förhandlargrupperna eftersom man anser att biodiversitet har sin alldeles egna konvention och inte bör behandlas under UNFCCC.
Under de kommande åren kommer således de länder som deltar i REDD att redovisa vad de gjort i relation till biodiversitet. Eftersom det även står inskrivet i texten att denna process skall vara transparent så hoppas vi att det kommer att finnas stora möjligheter för civilsamhället nationellt och globalt att syna vad som gjorts och värdera om det är tillräckligt och av god kvalitet. Några länder, till exempel Brasilien, har redan lämnat in sin information om Safeguards och från det civila samhället har mottagandet inte varit så positivt. I konventionen pågår fortsatt en diskussion där många utvecklade länder vill fortsätta att ge vägledning till utvecklingsländerna om vad systement med Safeguards skall innehålla, men många av de stora skogsländerna i syd håller emot och motiverar detta med att man inte vill ha intrång i landets integritet eller ökad byråkrati. Rapporteringen av hur Safeguards efterlevs är själva kärnan i möjligheterna till efterlevnad av konventionen som leder till bevarad mångfald, så en fortsatt utveckling av vägledningen för detta är mycket viktigt.