De naturliga gräsmarkerna (betesmarker och slåtterängar) har ändrat roll från att i historien ha varit en nödvändig del av ett jordbrukssystem till att idag huvudsakligen skötas för att bevara natur- och kulturmiljövärden. Dessa värden är till stor del ett arv från tidigare generationers bruk av gräsmarkerna, något som ett framgångsrikt naturvårdsarbete behöver ta hänsyn till. En väsentlig fråga är då vad vi egentligen vet om de svenska ängs- och betesmarkers historiska bakgrund i stort. Denna artikel baseras på en studie av den historiska markanvändningen av över 1000 gräsmarker fördelade på Sveriges alla län (se faktarutan och Figur 2).
Kraftigt minskade arealer
Den brukade arealen gräsmark har gått tillbaka kraftigt sedan 1800-talets mitt. Idag återstår mindre än en procent av 1850-talets gräsmarker. Men det finns stora regionala skillnader. I vissa områden saknas naturliga gräsmarker idag, medan andra fortfarande har över en tiondel av de tidigare ängs- och betesmarkerna i hävd. Gräsmarkerna har dels blivit färre, dels har många av de kvarvarande markerna krympt. Åtminstone två tredjedelar av dagens gräsmarker var tio gånger större eller mer omkring 1850. Mindre än en tiondel täcker idag samma yta som för 150 år sedan.
Arealen slåttermark har minskat mer än den betade gräsmarksarealen. Under 1850-talet bestod tio procent av gräsmarkerna av ängsmark i de områden som studerats. I samma områden hävdas idag tre procent av de naturliga gräsmarkerna med slåtter. Går man tillbaka till 1700-talet utgjorde förmodligen slåtterängarna en ännu större andel av gräsmarkerna eftersom 1800-talets nyodlingar redan 1850 hade orsakat kraftigt minskade ängsarealer. De flesta av 1850-talets slåtterängar som fortfarande hävdas har bytt markanvändning till bete. Med slåttern har vi förlorat en hävdregim som bland annat innehåller en lång försommarfrid.
Kontinuitet eller förändring?
Figur 1. Historisk markanvändning redovisat som andel av den analyserade arealen, och fördelat på dagens markanvändning (slåtteräng respektive betesmark). Baserat på analys av 48 socknar från landets alla län.
Ungefär hälften av dagens betesmarker betades även kring 1850 (figur 1). Bland dagens slåtterängar var 60 procent av arealen slåtteräng även 1850. I de flesta fall då markanvändningen ändrats var slåtterängarna tidigare betesmarker (en fjärdedel) och betesmarkerna tidigare slåtteräng.
Att hälften av gräsmarkerna idag har samma markanvändning som kring 1850 utesluter inte att förändringar kan ha skett däremellan som denna studie inte fångat upp. Ovanstående är alltså en maximinivå på markanvändningskontinuiteten i landets gräsmarker. Omvänt uttryckt kan man konstatera att minst hälften av betesmarkerna och minst 40 procent av slåtterängarna definitivt har genomgått åtminstone ett byte i markanvändning sedan 1850.
Ungefär tio procent av arealen av dagens värdefulla gräsmarker var åkermark kring 1850. Tydligen har de ändå sådana naturvärden att de finns med i Ängs- och betesmarksinventeringen. Ungefär sju procent av betesmarkerna bestod av så kallade gärdesbackar, det vill säga åkerholmar. I områden med trädessystem betades dessa tidigt under trädesår (vartannat eller vart tredje år). Övriga år skördades hö från backarna eller också betades de efter att spannmålsskörden bärgats.
Regionala skillnader
Figur 2. Cirkeldiagrammen illustrerar arealfördelningen av 1850-talets markanvändning för marker i Ängs- och betesmarksinventeringen (både dagens betesmarker och slåtterängar, ej restaurerbara marker) i 48 socknar. Socknar som har markerats med en röd cirkel har få objekt (tio eller färre) i Ängs- och betesmarksinventeringen och därför har inget diagram gjorts för dessa områden.
Det som hittills har framställts i denna artikel är den bild som fås om man lägger samman resultaten från samtliga undersökta områden. Placeras resultaten ut på en Sverigekarta visar det sig att det finns stora skillnader mellan gräsmarkernas historiska bakgrund beroende på var i landet man befinner sig (figur 2). Skillnaderna är stora också mellan områden som ligger nära varandra och det är därför svårt att utskilja typiska regionala särdrag. Några tydliga mönster framträder dock:
De socknar vars gräsmarker har stor andel tidigare inägomarksbete (gärdesbackar) ligger främst i Mälardalen. Området omfattas av östra Sveriges tvåsädesområde, vilket innebär att gärdesbackarna historiskt haft en tvåårig hävdrytm med sen hävdstart vartannat år.
Det tycks också finnas skillnader som har att göra med förhållandet till högsta kustlinjen. Under högsta kustlinjen var de tidigare ängsmarkerna ofta belägna på bördiga lerslätter. I och med förbättrade jordbruksredskap under 1800-talet var det möjligt att omvandla dessa ängsmarker till produktiv åkermark. Ängsmarkerna är därför mindre vanliga bland dagens gräsmarker i områden som ligger under högsta kustlinjen, såsom i Mälardalen och västra Mellansverige (figur 2). I områden som ligger över högsta kustlinjen var uppodlingen av ängsmarkerna inte lika omfattande, vilket kan förklara att det i dessa områden ofta finns en högre representation av tidigare ängsmarker bland dagens gräsmarker såsom i Småland och delar av Värmland och Dalarna.
Undersökningen har visat att det finns vissa historiska trender som gäller för landets gräsmarker i stort, men även att det finns stora regionala skillnader mellan olika områden. Det gör att det inte finns något standardsvar att ta till när man vill veta en gräsmarks historiska bakgrund. Varje område och varje objekt är unikt. För att kunna använda kunskap om den historiska markanvändningen i ett enskilt fall vill vi därför rekommendera att man studerar historiska lantmäterikartor. När det är möjligt, använd gärna fler kartor för att fånga upp historiska förändringar!