Det började för tjugo år sedan med det något chockeran­de faktumet att en stor del av Stockholms träd var döende.

Det här var alltså kring 2001, och en tredjedel av träden i Stock­holms innerstad var döende. Ett stort problem var att de inte hade plats att utveckla sitt rotsystem, och i takt med att stadens ytor hårdgjordes, lades också locket på uppifrån – träden höll på att kvävas. Björn Embrén, trädspecialist vid Stockholms stads trafikkontor, tog på sig uppdraget att försöka rädda träden.

Gasutbytets betydelse

En studieresa till Tyskland och universi­tetet i Hannover blev en ögonöppnare.

– Jag fick ta del av deras forskning om rotsystemens utveckling i marken, och lärde mig mycket om bland annat vikten av att gasutbytet fungerar för rötterna, berättar Björn.

Det är alltså inte bara trädens gröna massa, blad och barr, som behöver ”andas”, det vill säga ta in koldioxid och släppa ut syre. Också rötterna behöver möjlighet till gasutbyte, för att träden ska kunna växa och utvecklas. Vid den här tiden hade en del länder i Europa börjat använda grovt stenmaterial till trädplanteringar i hårdgjorda ytor, som trottoarer, vägar och cykelbanor. Skelettjord kallas det i Sverige och strukturjord i övriga världen, och det ger en möjlighet för rotsystemet att utvecklas fritt. Detta testades nu i Stockholm.

Stockholmsmodellen växer fram

Nu följde en tid av testning av olika slags material i växtbäddarna, som till stor del utgörs av grov makadam eller skärv. Det landade i en blandning av makadam, biokol och kompost, som kallas kolmakadam. Kolmakadam för öppna planteringar för buskar och perenner har samma storlek som det som används till halkbekämpning. För växtbäddar under hårdgjorda ytor används större fraktioner för att klara belastning från trafik och ytbeläggning. Och dessutom utgör alltså makadam en bra grund för trädens och växternas rötter. För att trädens rötter ska kunna andas anläggs också i hårdgjorda ytor en ventilation/infiltrationsbrunn ned till växtbädden. Komposten tillför orga­niskt material och ger en näringsboost för mikrolivet med svampar, bakterier, maskar och insekter under den första tiden. Biokolet är ett jordförbätt­ringsmedel som har förmåga att hålla vatten, näring och syre i jorden. Det kan tillverkas genom pyrolys (syrefri upphettning) av exempelvis trädgårds­ avfall, och har jordrenande förmåga samtidigt som det agerar kolsänka. Kompost och biokol kompletterar varandra när det gäller förmåga att hantera näringsämnen och föroreningar som kan följa med dagvatten.

Träden i Stockholm blev friskare och mådde synbart bättre med denna lösning, som kom att kallas Stockholmsmodellen. Men det var långt ifrån den enda fördelen med denna modell.

– Vi såg hur mycket större upptag av dag­vatten det blev där vi anlade nya växtbäddar med kolmakadam, vilket ledde till mindre överbelastade reningsverk – och därmed mindre föroreningar i Mälaren och andra vat­tendrag. När vi fick fram ett nyckeltal för hur mycket vatten som togs omhand som en sido­effekt av att ge träden bättre växtbäddar, så blev det ett genombrott. Det blev plötsligt intressant även för alla VA-bolag, berättar Björn.

Stockholmsmodellen är utbredd i Sverige, men börjar också komma i andra delar i värl­den. Växtbäddar som är byggda av makadam, biokol och kompost används idag också för busk- och perennplanteringar i städer.

Pilotprojekt på SLU

Stockholmsmodellen har också intresserat forskare inom landskapsarkitektur och markvetenskap, där uthålliga urbana system för mark, vatten och växter har väckt allt större intresse under senare år.

På SLU Campus Ultuna i Uppsala finns sex stycken stora plåtlådor om en kubikmeter vardera, och som ingår i ett pilotprojekt som Petter Åkerblom leder. Han är lektor i landskapsarkitektur vid SLU och projektet heter ”Testbäddar för bio­kolbaserade växtsubstrat för urban miljö”. Det startade under 2021 och handlar om att testa olika biokolbaserade jordblandningar, däribland de växtbäddsmaterial som används i Stock­holmsmodellen.

– Det har gått väldigt bra i Stockholm, och då vill vi som forskare försöka förklara varför och hur, berättar Petter. Testbäddarna på Ultu­na är ett första steg för att skapa förutsättningar för att granska detta vetenskapligt och över en längre tidsserie. I projektet ska skillnader i rot- och vegetationstillväxt, genomsläpplighet, infiltrationsförmåga och lakvatten dokumente­ras i samarbete med institutionen för mark och miljö. Ambitionen är att även beskriva något av det ekologiska samspel som utvecklas i lådorna med tiden.

I förlängningen hoppas Petter och hans kol­legor att de har möjlighet att göra försök över fem till tio år, och i olika typer av växtbäddar i marken både på och utanför campus.

– En stor utmaning med biokolbaserade växtsubstrat är hur vi får hållbarhet i produk­tionen. Det gäller att både få hållbar produk­tion av biokol, kompost och makadam, men också korta transportkedjor.

Ny metod sopar undan fördelarna?

På senare år har en ny teknik för snöröjning av cykelbanor blivit allt vanligare i städer­na – sopsaltning. Det innebär att man borstar vägbanorna och samtidigt sprider ut en salt­lösning. Resultatet blir snöfria vägar som inte fryser igen så lätt, men Björn Embrén är orolig för vad detta ska göra med växtbäddarna – och i förlängningen dagvattenavrinning och läcka­ge av förorenat vatten till vattendragen. Det är inte så lite salt som kommer ut på cykelvägba­norna varje säsong:

– Ett grovt överslag jag gjort är att det kan handla om drygt tre hekto per kvadratmeter varje vinter, säger Björn Embrén.

Saltet blandar sig så småningom med väg­banans vatten och hamnar i marken runt­omkring cykellederna. Det är inte bara de intilliggande träden och växterna som tar stryk av den salthaltiga miljön, utan också själva marken.

– Det blir en kemisk kompaktering, berättar Björn. I lerjordar där det kommer salt bryts jordaggregaten ner, det vill säga den viktiga strukturen som håller jordens luft och vatten, och som utgör livsutrymme för bland annat alla mikroorganismer. Jorden förtätas, och därmed blir det också större avrinning av för­orenat vatten till dagvattensystem och intillig­gande vattendrag. •