Det vi tänker på som önskad natur är djupt format av idéer om nationalitet och historia. Historia skulle till och med kunna sägas vara ett verktyg som staten använder för att kontrollera naturen inom sina gränser. Den moderna staten – en geografisk enhet bestämd av sin historia – stödjer sig på arternas historia för att övervaka naturen. Det som fanns inom statens nuvarande geografiska gränser på en bestämd tid i det förflutna framställs som om det hör till landet, mer än arter och ekosystem som fanns där vid andra tidpunkter.
Den moderna världen är indelad i territoriellt avgränsade enheter – vi kallar dessa stater eller nationer. Dessa stater är baserade på en föreställning om platsbundenhet där tingen förblir på samma plats. Moderna stater övervakar sina gränser för att försäkra sig om att dessa ting förblir på samma plats. De upprättar kontroller som avgör om folk kan släppas in – ett beslut som ofta är baserat på nationalitet. Även den icke-mänskliga världen kontrolleras på samma sätt som den mänskliga, genom att staterna vidtar åtgärder såsom gränskontroller för att hindra vissa djur, plantor och smittämnen från att komma in i landet. De stödjer också utrotningsprogram för arter som kommit in ”olagligt” in i landet och som är särskilt skadliga, som mårdhunden i Sverige till exempel.
En slags kontrollapparat i statens övervakning av naturen är Rödlistan. Denna utformas både för vart och ett av de många nationerna i EU och för EU som helhet. Rödlistan kan ses som en översikt över arter som ”hör till” ett land, snarare än en lista över hotade arter. Den blir en lista över arter som är ”medborgare” i landet. Artens historia visar sig att vara den viktigaste orsaken till om en den finns med på eller är utesluten från listan. Den antagna platsbundenheten till arten över tid är alltså avgörande för om den hör hemma innanför nationens gränser eller inte.
De historiska kriterierna för rödlistorna har konsekvenser för både politik och naturskydd. Varje suverän nationsstat avgör var de drar den historiska gränsen mellan vilka arter som tillhör listan och vilka som inte gör det. I Europa har detta lett till att denna gräns varierar mellan åren 1500 till 1900 (se faktaruta). Forskarna i Rödliste-kommittéerna har dragit gränsen mellan en art som kan placeras på listan – den hör till – och en som inte hör till på mycket olika sätt. Det finns ingen objektiv metod för detta, och således inget rätt eller fel. Att basera sig på historiska tidslinjer är en subjektiv process.
Myskoxen (Ovibus moschatus) i Sverige är ett typexempel. Myskoxarna fanns i Skandinavien för flera tusen år sedan efter inlandsisen dragit sig tillbaka. De blev återinplanterade från östra Grönland till Dovrefjäll i Norge i en serie translokationer från 1930- till 1950-talen. År 1971 korsade en liten flock den svenska gränsen i fjällen nära Funäsdalen. Observationerna av detta märkliga håriga djur orsakade uppståndelse, men regeringen bestämde att man inte skulle avlägsna myskoxarna från Sverige. Sedan dess har myskoxen blivit adopterat som en symbol för området, och har även figurerat på en nationell serie av frimärken med ”Fjällvärld” som tema i mars 1984. Det finns ett avelscentrum för myskoxar i Tännäs som 2013 släppte ut en myskoxe, född i fångenskap, förr att stärka den fria flocken. Trots allt detta är myskoxen öppet exkluderad från den svenska rödlistan eftersom den räknas som en introduktion efter 1800. Detta ledde till avslag på en planerad handlingsplan för skydd av hotade arter för myskoxen – eftersom en art inte kan skyddas om den inte finns med på Rödlistan, och svenska myndigheter har alltså ingen skyldighet att skydda myskoxen. Djuret är kanske integrerat i Härjedalen på kulturell nivå, men administrativt sett är de oönskade immigranter.
Bäver (Castor fiber)Foto: Urban Emanuelsson
Den europeiska bävern (Castor fiber) i Danmark är ett annat exempel. Naturstyrelsen i Danmark (motsvarigheten till svenska naturvårdsverket) har en djupt paradoxal relation till denna art som de båda vill och inte vill ha i landet. Bävern var utrotad i Danmark länge innan 1850, som var gränsen som drogs för när en art kunde anses höra till landet. År 1999 etablerade Naturstyrelsen ett återinplanteringsprogram för bäver i Klosterheden Plantage och det finns nu fler än 50 bävrar i området. Men när riktlinjerna för den danska Rödlistan blev publicerade i 2003 var bävern specifikt exkluderad som en önskvärd art. Därmed är bävern inte listad som en hotad art i Danmark, även om det låga antalet bävrar kvalificerar till en placering på listan och det finns en förvaltningsplan för bävern sedan 1998.
Användandet av historia är aldrig objektiv, men det görs konstant i bevarandeåtgärder för att rättfärdiga utrotningen eller bevarandet av en djurart. Historiska baslinjer är alltid politiska och har sina konsekvenser. Det är därför viktigt att den historieskrivning som används är ordentligt grundad i båda sociala och ekologiska faktorer.