HagmarksMistra är ett tvärvetenskapligt forskningsprogram finansierat av MISTRA (Stiftelsen för Miljöstrategisk Forskning) med målsättning att finna bra lösningar för skötsel av ängs- och betesmarker. HagmarksMistra vill: i) bevara och stärka den biologiska mångfalden, ii) ta hänsyn till markanvändningshistoriken, iii) få en stabilitet genom ekologiskt riktig skötsel och iv) få uthållighet genom lönsamma produktions- och företagsmodeller, v) ta hänsyn till lantbrukarnas erfarenheter och behov.
Forskningsprogrammet har pågått under perioden 2001–2003 och har beviljats medel för ytterligare fyra år (2004–2008). Under den första treårsperioden har forskning bedrivits inom tio olika projekt som inkluderat ämnesområdena ekologi, agrarhistoria, ekonomi, animalieproduktion och kulturgeografi. Nedan presenteras några resultat från dessa studier.
Betestryck i historiskt perspektiv
Studier av arkivmaterial tyder på att förändringarna i antalet betesdjur i några undersökta socknar under perioden 1600–1850 inte varit omfattande. Det historiska landskapet var dock intensivt nyttjat, med bete på vidsträckta utägor och slåtter på omfattande inägomarker och det fanns därför små möjligheter att ytterligare öka antalet djur. Trots att antalet betesdjur har varit maximerat flukturerade troligen betestrycket (effekten på vegetationen) mellan olika år på grund av varierad produktion av foder. Denna variation kan ha varit gynnsamt för olika kärlväxters reproduktion och fortlevnad.
Lantbrukarnas situation – betesmarkernas framtid
Intervjuer av lantbrukare som brukar de mest skyddsvärda betesmarkerna har visat att det är en stor risk att hagmarkerna i skogsdominerade bygder kommer att förlora sin traditionella skötsel inom de närmaste tio åren. Det finns inte några brukare som är villiga att fortsätta bedriva jordbruk i dessa bygder. Samtidigt visar studier av ”goda exempel” i landet att det finns företag med god lönsamhet som baseras på skötsel av naturbetesmarker. Därför är det en viktig uppgift att sprida kunskap om praktiska lösningar till både nya och etablerade jordbruk. I intervjuer av lantbrukare har det också påpekats att lösningar behövs både för stora och små företag, t ex behövs effektivare teknik och kostnadsbesparande åtgärder för deltidsbönder. Ytterligare information om dessa ”goda exempel” finns på HagmarksMistras hemsida (http://www-hagmarksmistra.slu.se/).
I de utsatta skogsdominerade regionerna kan företagsmodeller med naturvårdsentreprenörer, som flyttar betesdjur mellan annars ej nyttjade betesmarker eller stora sammanhängande betesfållor med både i skogs- och jordbruksmark, vara en lösning. Många lantbrukare är villiga att ta en mer aktiv del i skötseln av odlingslandskapet genom samverkan och gemensam planering. Genom att lantbrukarna får ta del i planering av skötseln av landskapet blir skötseln troligen bättre anpassad till de regionala och lokala förhållandena. Många lantbrukare välkomnar också allmänhetens intresse för betesmarkerna och stimuleras av besökare och intresse från myndigheter. Intresset för dessa marker och deras biologiska mångfald är en viktig förutsättning för deras bevarande.
Skötselintensitet – ekologiska konsekvenser
Upphörande hävd och igenväxning av ängs- och betesmarker är det största hotet mot de biologiska värdena i dessa marker. Därmed inte sagt att alla betesgynnade växter och djur kräver ett intensivt bete med kort vegetation som följd. Beteshinder som buskar och stenar tycks vara viktiga för många kärlväxter i annars hårt betade hagmarker. Vissa arter (t ex liten blåklocka och smultron) finns oftast nära buskar, där betestrycket är lägre. Vidare är frösättningen för många arter bättre närmare buskar än i den öppna betesmarken. Betesrator (t ex runt ”komockor”) är också viktiga för kärlväxters reproduktion. Fröproduktionen utanför rator hos rödkämpar har exempelvis visat sig vara bara 15–20% av produktionen i rator. Variation av betestryck inom en betesmark tycks alltså vara viktigt för växternas fröproduktion, och ett varierat betestryck har inte heller visat sig vara negativt för etableringen av groddplantor.
Miljöersätttningssystemen har gynnat röjning av busk och en relativt intensiv hävd av den öppna gräsmarken. Detta kan vara negativt inte bara för kärlväxter, utan också för vissa fågelarter. Kornknarren föredrar ohävdade eller nyligen restaurerade ängar framför betade ängsmarker. Slåttermark tycks dock vara relativt bra för arten (se fi gur 1). Vidare tycks områden med en kontinuitet i hävden – och därmed med en lägre vegetation – också undvikas. Det nuvarande miljöersättningssystemet som kräver årlig, relativt intensiv skötsel kan alltså vara negativt för kornknarren, som är en internationellt hotad art.
Inom forskningsprogrammet har effekterna av alternativa betesregimer som sent betespåsläpp (15 juli) och bete vartannat år undersökts i fältexperiment. Kärlväxternas fruktsättning gynnades av det sena betessläppet, och tätheten av pollinerande insekter ökade också med den ökade blomtätheten. Slutsatsen är att skötselregimer som resulterar i fläckar med hög vegetation eller högre vegetation vissa perioder (eller år) kan vara positivt för biodiversiteten.
Djurtillväxt på naturbetesmark
Studier av djurtillväxten vid dessa alternativa betesregimer tyder på att djurens tillväxt var på samma nivå som för de djur som betade på traditionellt kontinuerligt bete. Detta kan vara en acceptabel skötselmetod även ur produktions- synpunkt, men generellt var till växten under betessäsongen ganska låg (medel 0,6 kg tillväxt per dag). Studier av de betande djurens beteende tyder på att de föredrar att beta fläckar med obetad vegetation när sådan finns. Där finns större kvantiteter foder, dock med en lägre kvalitet än i kontinuerligt betade områden. Det är dock viktigt att dessa studier fortgår under år med olika väderbetingelser, eftersom de två år som dessa resultat grundar sig på har varit ganska torra. Man bör också upprepa studierna på andra platser i landet.
Studier av betande kvigor tyder på att ett noggrant val av produktionsmodell (utfodringsintensitet under stallperioden) har stor betydelse för djurens tillväxt och slaktkroppskvalitet, och spelar därmed också en viktig roll för ekonomin. För köttraskvigor skedde 21–67% av tillväxten på bete, beroende på vilken uppfödningsmodell som användes. En möjlighet för att höja djurens vikt och slaktkroppskvalité inför slakten är slutgödning med bra foder. Man måste emellertid planera slutgödningsperiodens längd och intensitet för såväl kvigor som stutar måste vara väl planerad.
Landskapets struktur – bygdesamverkan
Skötseln av en specifik ängs- eller hagmark har givetvis stor betydelse för biodiversiteten, men även skötseln av det omgivande landskapet har visat sig vara en ytterst viktig faktor. Studier av fågelfaunan på restaurerade strandängar tyder på att det omgivande landskapets struktur är lika viktig för fågelfaunans samansättning som skötseln av strandängarna i sig. En studie av restaurerade hagmarker visade att dagens landskap inte hade effekt på florans sammansättning, men att den historiska landskapsstrukturen (50–100 år sedan) hade en effekt. Att dagens landskapsstruktur inte har visat några effekter behöver ändå inte betyda att denna faktor är oviktig i dessa sammanhang.
Samarbete på bygdenivå, planering och lokalt engagemang på en skala större än den enskilda gården är faktorer som ökar möjligheterna att sköta betesmarker på ett uthålligt sätt, eftersom detta troligen gynnar både lantbrukare och bidoiversitet.