Elden är en av de allra mest genomgripande störningarna i naturskogen. Forskarna har fått skogsbruket att ta till sig kunskapen att elden är viktig för den biologiska mångfalden i skogslandskapet. Flera arter är helt beroende av elden som störning vad gäller att inducera frögroning eller åstadkomma bränd ved. Skogsbranden startar också lövträdssuccessioner och skapar naturligt mosaikartade bestånd.

Intresset för naturvårdsbränning har varit särskilt stort i norra Dalarna. Flera markägare, däribland Kyrkan, Assi-Domän, Stora Skog och Orsa besparingsskog, har utfört olika typer av naturvårdsbränningar.

– Det är intressant att så många rödlistade arter har reagerat positivt, säger brandforskaren Lars-Ove Wikars, Uppsala universitet. Han studerar brandberoende insekter och har funnit flera ovanliga insektsarter, som i det närmaste varit försvunna från Sverige.

– Orsa Finnmark är unikt i Sverige på så sätt att skogseldskontinuiteten i landskapet inte har brutits som på andra ställen, berättar Lars-Ove. Här har hyggesbränning använts som markberedningsmetod även under senare decennier.

Älvdalens artilleriskjutfält ligger i närheten. De småbränder, som förorsakas av granatkrevader, har förmodligen också bidragit till att några av de mest sällsynta brandinsekterna kunnat hålla sig kvar i denna del av landet.

Renodlad hyggesbränning är emellertid ingen särskilt effektiv metod för att gynna brandarterna.

– Däremot kan det vara lämpligt att i praktisk skogsskötsel kombinera hyggesbränningen med en naturvårdsbränning, menar Lars-Ove.

Det är just de brända trädbestånden med varierad träd- och ålderssammansättning, som ger de bästa förutsättningarna för de brandberoende arterna. Genom att upprepa bränning inom ett område kan också den brända arealen hållas mycket begränsad. Samtidigt har brandarterna nära till nytt substrat.

– Det känns verkligt glädjande att kunna visa att naturvårdsintresserade skogsbrukares insatser ger avsedd effekt i form av ökad biologisk mångfald, avslutar Lars-Ove.