Oreglerade sjöar och vattendrag skapar förutsättningar för höga naturvärden. Naturliga flöden och variation i tid skapar en variation i själva vattendragen genom en omsortering och omplacering av grus, stenar och block som utgör lek-, uppväxt- och födosöksområden för många arter.
Stränder är artrika miljöer, och vattenreglering har listats som en av de mest påtagliga påverkansfaktorerna för rödlistade strandarter (rödlista 2010) – av ca 270 rödlistade arter längs sötvattensstränder anses omkring 120 påverkas negativt.
Arter och naturtyper av internationellt intresse
I art- och habitatdirektivet listas ett 30-tal arter med stark koppling till vattendrag där syftet är att dessa ska bevaras inte bara ur ett nationellt utan utifrån ett gemensamt EU-perspektiv. Det är främst åtta av dessa som är särskilt beroende av naturliknande flöden och vattenståndsvariationer samt fria vandringsvägar; dessa arter är ävjepilört, tjockskalig målarmussla, flodpärlmussla, asp, lax, hårklomossa, käppkrokmossa och småsvalting.
Dessutom utgör en ansenlig andel av svenska vattendrag någon av de tre vattendragsnaturtyper som tas upp i direktivet, nämligen större, mindre samt alpina vattendrag. För de två första finns problem just med vattenreglering och annan fysisk påverkan vilken gör att de inte i dag bedöms uppnå gynnsam bevarandestatus. I och med den lag för som för närvarande diskuteras inom EU angående restaurering av naturtyper ingår att förbättra situationen för de naturtyper som inte uppnår målen.
Svämlövskog.Foto: Katarina Rydh
Svämlövskogar – biologiska hotspots
Direktivet omfattar också närliggande naturtyper som är högst beroende av vattenståndsvariationer. Exempel är svämlövskogar, som anses tillhöra några av de mest hotade ekosystemen. Svämlövskogar är viktiga biologiska ”hotspots” i dagens påverkade landskap, de hyser en stor mångfald av livsmiljöer för ett brett spektrum av arter och är en viktig biotop för paraplyarten vitryggig hackspett. Dessutom fungerar de som skogsklädda spridningskorridorer för andra djur och växter, de buffrar för översvämningar och är viktiga för grundvattenbildning.
Den i särklass viktigaste faktorn för svämlövskogar är att vattendragen har naturliga eller naturliknande flöden och vattenståndsvariationer med återkommande översvämningar. Många av lövträdarterna gynnas av pålagring av näringsrikt sediment men kräver eller tolererar störningar vilket gör dem konkurrenskraftiga jämfört med trädarter som inte tål översvämning i samma grad, främst barrträd.
Ca 90 procent av den ursprungliga arealen svämlövskog och svämädellövskog beräknas ha försvunnit i Europa. Båda dessa naturtyper var vanliga i Europa innan stora delar omvandlades till exempelvis jordbruksmark. Svämlövskogar har också minskat kraftigt genom att den naturliga flödesregimen med periodiska översvämningar satts ur spel till följd av dämningar och regleringar, exempelvis vattenkraftsutbyggnad samt, särskilt i Sverige, rätning och kanalisering av vattendrag under flottningsepoken.
Svämlövskogstyperna är otillräckligt undersökta och det är svårt att få ett grepp om deras exakta utbredning. Idag finns i Sverige ca sex tusen hektar svämlövskog spridd över hela landet. Svämskogar av ädellöv har en än mer begränsad och osäker förekomst; sannolikt handlar det om några hundratals hektar i södra Sverige och nedre Dalälven. I och med förslaget till restaureringslagstiftning kommer arealen att behöva ökas och situationen förbättras. Vattenreglering är där en nyckelfråga.
Åtgärder som behövs omgående
Om reglering påverkat vattendrag över längre tid eller i större omfattning behövs andra biotopförstärkande och vårdande insatser, exempelvis tillförsel av grus, sten, block och död ved, att vattendrag får kontakt med strandmiljöer och svämplan, att det finns trädridåer som funktionella kantzoner, samt att öppna upp för fria vandringsvägar. •
Text: Eddie von Wachenfeldt, SLU Artdatabanken