Den som läste berättelsen i Biodiverse 2/2004 om Craig Venters besök på Galapagos, inser lätt varför många länder vill reglera åtkomsten till sitt biologiska material. Det finns mycket att vinna för det land som kan styra forskares insamling av material och därmed avkräva vinstdelning eller forskningssamarbeten med de gästande forskarna.

CBD skyddar rättigheter

Dessa regleringar får stöd i konventionen om biologisk mångfald (CBD), vars artikel 15 ger varje land rätt att bestämma över tillträdet till sina genetiska resurser. CBD:s skydd av så kallad traditionell kunskap är också viktigt för att säkra ursprungsfolks rättigheter när sådan kunskap får kommersiell användning, till exempel inom medicinsk forskning. Dessa delar av CBD motsägs dock delvis av överenskommelser rörande immaterialrätt inom bland annat WTO. Någon enhetlig global regim för tillträde och vinstdelning finns ännu inte.

Motverkar ibland syftet

Liksom många andra förhandlingslösningar har regleringen av tillträdet till genetiska resurser såväl goda som mindre lyckade effekter. Där det finns ett kontinuerligt ekonomiskt intresse av biologisk mångfald, finns också ett starkt incitament för att bevara ekosystem för framtida kommersiellt intressanta upptäckter. De flesta länder som har lagstiftat om tillträdet till landets biologiska resurser tar dock ingen hänsyn till insamlarens motiv, utan normalt krävs det tillstånd för att föra ut material ur landet även för forskning som saknar kommersiell anknytning. Även om tillstånd beviljas så kan proceduren många gånger vara så obekväm och kostsam att även forskningsprojekt som hade kunnat bidra till bevarandet av biologisk mångfald försvåras*. Många forskare med mer idealistiska motiv än Craig Venter har reagerat med frustration inför dessa, som man anser, irrationella hinder.

Samarbete lösningen

Med ett historiskt perspektiv torde frustrationen minska något. Man bör inse att problemen inte försvinner för att man ignorerar eller motarbetar regleringen – den finns där på grund av en gammal misstro. Det bör stå klart för var och en att det bara är genom samarbete man kan överbrygga motsättningen och förbättra situationen på lång sikt. Forskarsamhället har här en nyckeluppgift, genom att man besitter en kunskap som är värdefull dels för u-ländernas kapacitetsutveckling, dels för bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald.

Sverige omedvetet

I Sverige framstår dock forskarsamhället som slumrande, eller i bästa fall nyvaket, vad gäller medvetenheten om de nya reglerna och deras syfte. Ett tungt ansvar för att informera och engagera forskarna vilar på oss som arbetar internationellt med att förverkliga CBD:s mål. Som ett första steg i detta arbete genomförde Vetenskapliga rådet för biologisk mångfald under förra året en enkät bland svenska universitet och högskolor. Vi skickade en fråga till respektive huvudregistrator, om hur man vid lärosätet arbetar för att uppfylla lagstiftning och konventioner relaterat till genetiska resurser och traditionell kunskap. Sedan väntade vi i drygt ett halvår för att se hur vårt brev skulle hanteras.

Resultatet var nedslående. Svar inkom från 17 av 39 tillskrivna lärosäten. Ungefär hälften av dessa angav att de inte berörs av frågan. Bland de uteblivna svaren märks ett antal högskolor med naturvetenskaplig, teknisk eller medicinsk profil. Svar från dessa vore av särskilt intresse i sammanhanget då deras verksamhet ofta inbegriper biologi – och därmed genetiska resurser – och även kan ha kommersiell anknytning. Det bör även noteras att svaren i stort sett inte berör traditionell kunskap, trots att det förefaller sannolikt att även sådan insamling bedrivs i någon mån.

Låg beredskap

Det kan alltså konstateras att beredskapen att hantera frågan på centralt håll inom svenska lärosäten är mycket låg. I de allra flesta fallen har man enbart remitterat rådets brev till de fakulteter eller institutioner de ansett vara berörda, och sedan sammanställt sitt svar direkt utifrån remissvaren. Å andra sidan fick vi flera exempel på att enskilda forskare och institutioner är högst medvetna om frågan. Många som aktivt samlar in forskningsmaterial i länder med reglerad tillgång har stött på problem, medan de som samlar från länder utan lagstiftning på området, eller enbart erhåller material som andra samlat, är generellt sett mindre medvetna.

Etablera samarbete

En vanlig strategi bland forskare som stöter på regleringar av tillgången till genetiska resurser, är att etablera någon form av kontakt med forskare som är verksamma i landet ifråga. Detta är precis i linje med CBD:s syfte. Genom att agera tillsammans med forskare i utvecklingsländer, underlättar svenska forskare sin egen och andras forskning samtidigt som de stimulerar kunskaps- och teknikutvecklingen i länder med stora behov av detta.

Ett generellt problem är att det är svårt att dra gränser mellan grundforskning och tillämpad forskning. En välment beskrivning av lokalsamhällens användning av till exempel läkeväxter i en akademisk avhandling kan försvåra en framtida patentansökan. Genom att dela med sig av sin kunskap berövas lokalsamhället därmed en framtida inkomstkälla. I riktlinjerna från CBD anges möjligheten till sekretessavtal för att skydda traditionell kunskap tills dess en patentering är möjlig. Eftersom svenska universitet arbetar under offentlighetsprincipen kan dock våra forskare normalt inte teckna några sekretessavtal. Här finns en motsättning som man behöver komma tillrätta med för att Sverige ska kunna leva upp till kraven i CBD.

Reglerna måste implementeras

Vetenskapliga rådet för biologisk mångfald menar att det i framtiden bör ingå som en självklar del av forskarutbildningen att hantera regleringar av genetiska resurser, samtidigt som en medvetenhet måste spridas om reglernas syfte och vilken skada man kan ge upphov till om man bryter mot dem. Detta bör vara en integrerad del av universitetens centrala juridiska och etiska administration. Även forskningsråden har en viktig roll att spela genom att stödja och kontrollera efterlevnaden av nationella och internationella regler. I den situation som nu råder, med avsaknad av en enhetligt internationellt regelverk, är den juridiska situationen alltför komplex för att forskarna med en rimlig insats ska kunna hantera den på egen hand.

Vetenskapliga rådet arbetar nu vidare med frågan och hoppas kunna fortsätta att bidra konstruktivt utifrån vår ställning som expertinstans i CBD-arbetet och vår förankring i universitetsvärlden.