Som grupp betraktat är fåglar mera beroende av strukturer och sammanhang än detaljer. Fåglar som häckar i stora risbon är beroende av träd som är tillräckligt stora och starka och med ett lämpligt grenverk. Däremot spelar inte trädslaget så stor roll, men på grund av skillnader i växtsätt mellan olika trädslag är det inte alla som blir aktuella. Fåglar som föredrar att häcka i klippor kan slå sig ner på vattentorn, bropelare eller höga hus. Ljungpipare som vill ha stora öppna områden är inte så kinkiga med om det är myrar, fjällhedar eller alvarmarker.
Men deras häckningsmiljöer måste finnas i rätt sammanhang. Det räcker inte med att det finns lämpliga boplatser, det är en massa andra krav som också måste uppfyllas. Det ska finnas lämpliga födosöksområden i närheten, predatortätheterna får inte vara för höga, det ska finnas skyddade uppväxtmiljöer för ungarna, påverkan från mänsklig störning får inte vara för stor, och så vidare.
För flyttande arter är kraven på häckningsområdet i stort sett begränsade till vad de behöver för att föda upp en ungkull. De stöter naturligtvis på andra faror och problem under flyttningen och övervintringen, så det är en komplex historia att få hela livscykeln att fungera.
Lavskrika lever i både barr- och lövträdsmiljöer, främst i skogar som inte påverkats av kraftig störning. Foto: Julian Klein
En grupp som sticker ut lite från det här är året-runt-stationära skogslevande arter, (med beaktande av att naturen sällan är helt rigid och att enskilda individer är mer eller mindre flexibla i sina beteenden och gör vad de behöver för att överleva). Här hittar vi många rödlistade arter och arter som har eller har haft kraftigt vikande populationer under lång tid: vitryggig hackspett, tretåig hackspett, lavskrika, tjäder, talltita, entita och tofsmes för att nämna några. Dessa arter är beroende av tillgång på territorier som uppfyller samtliga deras krav under hela året. En viktig skillnad är att territoriet ska vara tillräckligt stort för att fåglarna ska klara sig under perioder med dålig födotillgång, i värsta fall kombinerat med låga temperaturer och korta dagar. Av denna anledning är tätheterna (antalet par per kvadratkilometer) ofta relativt lågt.
Vitryggig hackspett är i stort sett utrotad från landet så den skapar sällan problem i relation till skogsbruket, däremot måste skogsbruket förändras rejält om vi ska få tillbaka livskraftiga bestånd av arten. Däremot har lavskrika och tjäder figurerat i pressen och i domstolarna vid åtskilliga tillfällen under de senaste åren. Oenighet kring dessa arter, vilket lagligt skydd deras häckningsmiljöer ska ha och vilken hänsyn som behöver tas för att arterna ska kunna upprätthålla gynnsam bevarandestatus på lokal, regional och nationell nivå, sammanfattas ofta i uttrycket ”överimplementering av fågeldirektivet”. Rent juridisk är det knappast möjligt att överimplementera ett minimidirektiv.
Två andra aspekter är däremot värda att diskutera lite mera: hur gör man skyddet av dessa arter mera rättvist (rättssäkert) och hur ökar man förutsägbarheten för den enskilde skogsägaren? För att förstå problematiken behöver man gå tillbaka och se på hur skyddet fungerat i praktiken. Två av de mest kända domstolsfallen är lavskrikan i Hälsingland (Arbrå) och tjädern i Bollebygd. I båda dessa fall handlar det om områden som tidigare hyst betydligt större bestånd av respektive art. Inledningsvis får en enskild avverkning inte särskilt stor effekt på det lokala beståndet av arterna. Men efterhand som arealen lämplig livsmiljö minskar och de kvarvarande bestånden blir allt mer isolerade blir det svårare och svårare för dessa fågelarter att upprätthålla funktionella territorier och efter hand faller territorierna bort. Detta innebär att man närmar sig och till slut överskrider gränsen för gynnsam bevarandestatus på lokal, och i vissa fall regional nivå.
Den skogsägare som avverkar först behöver därför sällan ta särskilt stor hänsyn till arterna, men ju mindre beståndet blir desto mer hänsyn krävs. Till slut uppnår man tröskelvärdet och den markägare som är långsammast med att avverka riskerar att drabbas av ett förbud.
För att lösa skyddet av dessa arter behöver man förändra skogsbruket i grunden så att det alltid finns tillräckligt med lämplig livsmiljö även för de mest kräsna arterna. Ett steg på vägen är regionala landskapsplaner som fördelar ansvaret mellan markägarna och inte som nu låter de som kommer sist bära hela kostnaden för artskyddet.