Det är en underbar bok där spännande texter varvas med teckningar, arkivbilder och samtida foto i syfte att illustrera den del av vårt kulturarv och vårt kulturlandskap som framför allt hör det syd- och mellansvenska odlingslandskapet till. De områden där husdjurens mular och människans fodertäkt har skapat en alldeles särskild biologisk mångfald och där det biologiska kulturarvet är rikt. Boken är en rar klenod som fortfarande är gångbar på antikvariaten; nästan lika rar som de landskap som den beskriver.
Nyligen kom så uppföljaren Åter till Mulens marker (2015) av Åke Carlsson och Tore Hagman i vilken de återbesöker många av de miljöer som skildrades i första boken. När den första boken kom var den en del av ett växande momentum att värna och restaurera ängs- och hagmarkerna och visst är intresset fortsatt stort inom naturvården. Men Jordbruksverket redovisar att det år 1927 fanns bortåt 1,3 miljoner hektar ängs- och hagmarker i Sverige, vilket minskade till knappt 0,6 miljoner hektar vid 1992 och idag handlar det om cirka 0,4 miljoner hektar. Takten med vilken betesmarkerna minskar verkar därmed ha ökat under de senaste trettio åren. I Åter till Mulens marker återbesöks plats efter plats i bild och text, vilket ger en likartad bild över utvecklingen. Igenväxningen av det öppna landskapet fortgår sakta men säkert, även om det fortfarande finns välhävdade och rika områden.
Tore Hagmans utmärkta bilder illustrerar förändringen i landskapet. ”Utmarksbetet på Boråsen pågick så länge bonden Sven Johansson höll djur. Vid senaste besöket befann sig dessa marker i varierande grad av igenväxning.”Idén har varit att ta nya bilder från samma position som man använde till boken från 1987, men det har stundtals visat sig svårt eftersom landskapet har förändrats så mycket att man inte har kunnat hitta till referenspunkterna för fotografierna. Därmed konstaterar Åke Carlsson att bilderna i boken kanske är alltför positiva eftersom det främst är de fortfarande öppna landskapen som har kunnat återfotograferas. Tore Hagmans bilder är fantastiska i såväl den gamla som den nya boken och ibland så förleds man av att beundra de vackra bilderna och missar förändringen över tid! Man blir glad för vad som finns – i stället för att sörja det som har försvunnit. I den nya boken ställs således nytagna bilder av landskapet mot de gamla bilderna, vilket i många fall visar just på nyuppkommen lövsly och ungträd och i flera bakgrunder står vindkraftverk. Åter till Mulens marker är en vacker, värdefull och tankeväckande bok. Att använda samma bildvinkel som i de äldre landskapsbilderna är alltid ett snyggt pedagogiskt sätt att visa på tidens gång och landskapets förändring. Vad kommer att ske med kulturlandskapet under de kommande trettio åren och de natur- och kulturvärden som fortfarande minner om äldre tider?