Konventionen om biologisk mångfald tillskriver alla länder (eller kontraktslutande parter till konventionen, vilket nästan utan undantag är länder) äganderätten till naturresurser som finns inom landet. Där ingår genetiska resurser som en viktig del, och det var dessa man hade i tankarna när konventionen förhandlades fram.
Detta betyder i praktiken att alla länder har rätt att besluta om ägande av ”sina” genetiska resurser gentemot andra länder. Men det betyder inte att man måste göra det, och det sägs heller inget om hur det ska göras, t.ex. hur ev. vinster från genetiska resurser ska fördelas. Konventionen gäller dessutom bara mellan länder, inte inom dem. Där ger konventionen bara råd, t.ex. att vinster från naturresurser ska fördelas rättvist.
Fritt fram i Sverige
Sverige hör till de länder som beslutat att inte reglera tillträde till genetiska resurser. Det betyder att det är fritt att samla in och nyttja genetiskt material i Sverige inom ramen för annan lagstiftning, t.ex. fridlysning. Frågan är vad som skulle ske om vi misstänkte att det dolde sig värdefulla substanser i vår egen fauna eller flora? Denna fråga ställdes nyligen på sin spets på Island, där man hastigt införde ett moratorium för insamling av genetiska resurser i avvaktan på att hinna utarbeta en täckande lagstiftning. Skälet är att utländska intressenter har undersökt substanser från värmetåliga bakterier som lever i varma källor eller andra geotermiskt aktiva områden. Dessa organismer kan genom att de tål så höga temperaturer tänkas ha nya och användbara (och kanske ekonomiskt värdefulla) egenskaper.
Strid om gurkmeja
Det är dock främst tropiska länder som nyttjat konventionens möjligheter. Filippinerna hör till de länder som har kommit längst. Många länder i Afrika och Syd- och Mellanamerika arbetar på frågan, och även i Indien försöker man hitta bra juridiska lösningar för att få del av vinsterna från nyttiga produkter.
I Indien blev frågan aktuell när användningen av gurkmeja för sårbehandling patenterades av ett amerikanskt bolag. Gurkmeja har i århundraden använts för sårvård i traditionell medicin i Indien, men de amerikanska forskarna hävdade i sin patentansökan att de var de första som vetenskapligt visade på dess effekter. Striden är ännu inte avgjord.
Rätten till kunskap
Urbefolkningar och lokala samhällen som lever traditionellt har en speciell ställning i konventionen om biologisk mångfald. De tillskrivs rätten till sina egna traditioner och kunskaper, och länderna uppmanas att leva upp till konventionen i dessa frågor.
Däremot regleras inte ägande av kunskaper etc av konventionen. Sådant regleras istället enligt internationella regler av WTO (Världshandelsorganisationen) och dess särskilda avtal om denna typ av icke-materiella produkter, TRIPS.
Här kan man se ett motsatsförhållande mellan WTO:s regelverk och konventionens sätt att tillskriva urbefolkningar och lokala samhällen som lever traditionellt rätten till sina egna färdigheter. Någon tolkning eller praxis om hur detta ska tillämpas finns ännu inte. Ett av problemen, som ofta kommer på kollisionskurs med västerländsk juridik, är att urbefolkningar ofta ser sin egendom, materiell eller inte, som tillhörig alla i gruppen, och inte som individuell egendom.
Flera frågor kvar att lösa
Konventionen om biologisk mångfald ger alltså ett ramverk för att reglera frågor om ägande av genresurser, liksom urfolks och andra lokala samhällens rättigheter, men det är upp till varje enskilt land att utforma sina egna regler. Dessutom återstår vissa frågor att lösa i internationell rätt, t.ex. vissa patenteringsfrågor samt förhållandet mellan konventionen och WTO.