Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur viktigt det är med språk. Språk handlar om kommunikation mellan individer och är en förutsättning för överföring av erfarenheter över tid och rum. Civilisationer bygger på kommunikation. De som behärskar språket har makt. Dålig kommunikation kan leda till att man missar viktig kunskap eller att man gör om misstag som andra redan gjort.
Foto: Oloph Demker
Foto: Tommy Lennartsson
Ett av mänsklighetens viktigaste språk är biodiversitetska – det språk som definierar namnen på alla våra medspelande arter på jorden och vars grammatik handlar om hur dessa är besläktade med varandra och klassificeras. Tyvärr är det ett språk som ännu är långt ifrån komplett; massor av ord återstår att teckna ned och grammatiken är ofullständigt utredd. Läran om biodiversitetska brukar kallas taxonomi.
Ett oumbärligt språk
Det är ganska få människor som förstår biodiversitetska eller som kan mer än några enstaka ord. Gör det något, kan man undra? Ja, utan namn på saker kan vi inte kommunicera om dem. Tänk om vi inte hade namn på olika människor, platser, livsmedel, klädespersedlar, verktyg, böcker, filmer eller bilmodeller. Eller att människor hade sina egna namn på olika företeelser. Tänk vad komplicerat det skulle vare att prata eller skriva om saker i världen – hur mycket missförstånd skulle inte uppstå?
Ska vi kunna forska på och sedan förmedla och utbyta kunskap kring våra arter måste alla inblandade behärska eller ha lätt tillgång till biodiversitetska och språket måste vara pålitligt. Det duger inte att någon tror att en viss svamp heter ”vitgul flugsvamp”, en annan att den heter ”vit flugsvamp” och en tredje att den rätt och slätt heter ”flugsvamp”. Att inte behärska biodiversitetska kan vara direkt livsfarligt!
Det finns massor exempel på hur dåligt utredd taxonomi kan kosta stora resurser. Bland dessa kan nämnas konsekvenser av oförmåga att skilja på olika sorters malariamyggor, diverse invasiva arter eller arter som man försökt använda till biologisk bekämpning. Ännu värre är att dåliga kunskaper i biodiversitetska har förhindrat mycket god och samhällsnyttig forskning.
Kopplar ihop vetenskaperna
Biodiversitetskan kompletteras. I Svenska artprojektet satsas resurser på att finna och klassificera speciellt de dåligt kända organismerna, liksom att utbilda nya taxonomer som kan hjälpa oss att nå det viktiga målet att göra biodiversitetskan komplett. De nyfunna orden och dess grammatik nedtecknas både i vetenskapliga skrifter och i den ordlista som kallas Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna.
Biodiversitetska är en förutsättning för en lång rad andra vetenskaper i samhället – ekologi, zoologi, botanik, limnologi, naturvårdsbiologi, genetik, mikrobiologi, medicin, farmakologi, veterinärmedicin, agronomi med flera. Om inte alla pratar samma språk, kan vi inte veta om olika forskare menar samma sak med ett namn och då blir resultat svårtolkade eller i värsta fall helt missvisande. Därför är det så viktigt att hela språket är känt.
Har vi bra lexikon och språkutbildning bara om ryggradsdjur och kärlväxter så är det bara de grupperna som icke-taxonomen kan utforska i detalj. Hur många medicinska substanser, mekanismer och generella teorier som har undgått oss på grund av dålig biodiversitetska kan vi bara gissa. Detta är inte minst allvarligt eftersom samhället vilar på vetenskaper som bygger på god taxonomi. Ett ytterligare problem är att det saknas bra lexikon som översätter biodiversitetska till andra språk, i synnerhet ekonomiska. Här krävs krafttag!
Språk för glädje och för åtgärder
Man får ut mer av musik, fotboll och politik när man har namn och kan skilja på artisterna. Självklart är det också så med biologisk mångfald. God kunskap i biodiversitetska hjälper också oss enskilda människor att kunna läsa naturen, följa årstidernas skiften, upptäcka förändringar och njuta av de små detaljerna. Då kan vi glädjas åt svarthättans klara sång och att man kan skilja den från den snarlika pladdrande trädgårdssångaren, att den vackra fjärilen är en aurorafjäril, att det är rödmire – en numera tynande art – som växer i trädgårdslandet.
Och det krävs att man känner igen de olika aktörerna för att man på ett tidigt stadium ska kunna se – och bry sig – när förändringar sker. Det är kanske inte så förvånande att många företrädare för naturvårdande myndigheter har haft sina rötter i fältbiologin. De pratar flytande biodiversitetska och kan läsa naturen. Men hur många politiker och naturvårdstjänstemän som nu står på tillväxt har lika goda språkkunskaper? Riskerar vi framöver att förstöra viktiga resurser utan att varken ansvariga eller vanligt folk märker det i tid?
I grunden tror jag att människan är nyfiken på liv och arter. Ibland tar sig den här nyfikenheten smått märkliga uttryck, som när världen satsar massor miljarder på att försöka finna okänt liv i universum. Sannolikt är 90 % av allt liv på jorden okänt och saknas i biodiversitetsordboken. Det kunde säkert göras färdigt för en lägre penning än vad vi nu spenderar på att försöka hitta en enda mikrob på mars.
Det senaste decenniet har det också satsats en hel del resurser på att bygga upp databaser och samla den kunskap vi har om biodiversiteten i världen. Det är mycket bra, men det räcker inte. I vissa fall blir dessa gluggiga databaser mest ett dokument över vår okunskap när de fylls med glesa data om dåligt utforskade organismgrupper. Det är lite som att göra en förteckning över Strindbergs verk utifrån vad som finns på de gapande hyllorna i ett fattigt skolbibliotek. Att nedteckna hela biodiversitetskan är inte bara en god gärning utan också god samhällsekonomi.