På ett träd hänger ett antal frågor med koppling till världsarvet. Anderssons följer instruktionerna de fått i ryggsäcken. De slår en stor tärning med symboler, som motsvarar frågor i trädet.

– Landhöjningen, världens största! Det är därför det är världsarv, ropar ett av barnen redan innan frågan är uppläst.

– Men hur det såg ut här efter istiden? Och hur såg det ut där du bor idag?

Till varje fråga hör ett uppdrag, och snart är familjen fullt upptagna med att klura på hur landskapet påverkats av landhöjningen.

‒ Toppen av just det här berget måste ha stuckit upp som en ö för åtta tusen år sedan, men hemma hos oss simmade nog fiskar på den tiden!

I en liten anteckningsbok som är gömd på platsen skriver de sedan ett budskap till andra besökare, om vad de själva skulle vilja bevara för framtiden. Det blir en kort dikt och lycka till på aktivitetsstigen!

Stigen på Hornöberget är ännu inte färdigställd och familjen Andersson var en av de testfamiljer som i somras bjöds in för att prova dess innehåll och utformning. En sorts fokusgrupp för att se hur aktiviteten tas emot: Är stigen lagom lång? Innehållet intressant? Vilka i familjen gillar aktiviteterna, och vilka har

förslag på förbättringar? I enkäter och intervjuer berättade Familjen Andersson och ett tiotal andra grupper med barn och vuxna om sina upplevelser.

Biodiverse 1/20 Tema Goda exempel

Platsen och dess berättelser

Det konkreta testet av en familjeanpassad aktivitetsstig på Hornöberget kan tyckas nog så rättframt, men har föregåtts av ett stort arbete, mer än ett års planering av hur världsarvets värden och berättelser ska lyftas. Generellt kan man nog påstå att det finns minst tusen sätt att berätta om till en plats, och oräkneliga perspektiv att ta upp. Världsarvet Höga kusten/Kvarkens skärgård är inget undantag. Inte nog med att det stora området är delat av ett innanhav, en nationsgräns och språk; Malin Henriksson, världsarvskoordinator på finska Forststyrelsens naturtjänster berättar om pedagogiska utmaningar:

‒ Att dela världsarvets värden handlar långt om att få besökaren att uppleva och förstå områdets geologi, eftersom världsarvsstatusen beror på landhöjningen och spåren av den. Men geologi kan vara svårt att ta till sig, det handlar om långsamma processer, långa tidsperioder och storskaliga fenomen. Utmaningen ligger i att koppla det här till den enskilda besökaren och göra geologin relevant, påtaglig och intressant.

‒ Det finns många aktörer och många olika berättelser att lyfta fram här, fortsätter Malin Henriksson. För att göra naturvägledningen kring själva världsarvet tydligare, både för dem som jobbar med det och för besökarna, satsar vi på planeringen.

I projektet LYSTRA har finska Forststyrelsens naturtjänster tillsammans med Länsstyrelsen i Västernorrlands län under det gångna året bjudit in företagare inom turism, turistorganisationer, kommuner, skolor och boende i området till en rad workshops, för att tillsammans ringa in potentialen i kommunikation av världsarvet. Arbetet har faciliterats av SLU Centrum för naturvägledning (CNV). Gemensamt har man diskuterat frågor som: Vad är vår plats? Vad vill vi åstadkomma? Vilka är de unika värdena här? Vad vill vi berätta och varför? För vem? Var i världsarvet bör det ske? I besökarundersökningar har man identifierat vilka besökarna är, deras förkunskaper, önskemål och behov. Sammanställningen ska mynna ut i en naturvägledningsplan för hela världsarvet.

– Genom att göra planeringen grundligt tror vi dels att naturvägledningen i framtiden blir tydligare, säger Malin Henriksson. Det blir också tydligare vad vi ska prioritera och vilka platser vi kan och vill utveckla. Vi hoppas också att andra aktörer har nytta av naturvägledningsplanen i sitt arbete.

Patrik Bylund, världsarvssamordnare Höga kusten fyller i:

– Världsarvet är ett stort område som ska förvaltas med begränsade resurser. Det har lett till att naturvägledningsinsatser tidigare gjorts punktvis på speci-
fika platser och utan ett helhetstänk. Med en naturvägledningsplan för hela världsarvet så får vi nu en övergripande plan för hur det ska presenteras, vad som ska tas upp var och vilka målgrupper olika besöksplatser har. Nu kommer vi ha en färdig plan som vi kan konsultera när möjligheterna dyker upp att göra satsningar på olika besöksplatser och vi är säkra på att det finns ett helhetstänk över hela världsarvet.

Ökande intresse för planering

En övergripande naturväglednings-, eller interpretationsplan som det också kallas, är alltså ett verktyg till stöd för att planera, prioritera, följa upp och utveckla besöksmål utifrån platsens värden och berättelser. Planen ger struktur och överblick. Besökarnas upplevelser och de lokala aktörernas delaktighet är viktiga utgångspunkter. Den låter flera aktörer dela en gemensam vision och skapar kontinuitet, oavsett om organisationen, bemanningen eller samarbetspartners förändras över tid.

Inom naturvården finns många engagerade aktörer och folkbildare som vill bidra till lärande och engagemang hos allmänheten genom att lyfta unika värden i skyddade naturområden och landskapen runt oss. De finns hos länsstyrelser och kommuner, på universitet och museer och inte minst hos de ideella organisationerna. Intresset ökar också hos företag i takt med att den svenska landsbygden med dess natur- och kulturarv ses som en allt viktigare arena för turism. Intresset för att strukturerat planera för natur- och kulturarvskommunikation ökar i takt med en ökad efterfrågan på upplevelser och behov av förvaltning för besökare.

Inte minst ser ”tunga” aktörer inom förvaltning och tillgängliggörande av natur- och kulturarv för allmänheten, som Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet, värde i att främja planeringsarbete genom metodutveckling.

Flera verktyg har tagits fram

Som ett resultat finns idag ett antal metodhandledningar och praktiska verktyg för den som vill arbeta med interpretationsplanering.

Ett sådant är Platsens berättelser. Metodhandledning för interpretationsplanering som CNV tog fram på uppdrag av Riksantikvarieämbetet. Den är baserad på erfarenheterna från ett projekt i fem industrihistoriska platser i Bergslagen. Lokala aktörer gjorde varsin interpretationsplan i syfte att öka platsernas attraktivitet att besöka, leva och verka på. I handledningen beskrivs fördelarna med att planera, vinsterna med samverkan mellan aktörer och en rad verktyg, mallar och tips om angreppssätt för att i praktiken ta fram en interpretationsplan.

CNV har också, på uppdrag av och i samarbete med Naturvårdsverket, skrivit Naturvägledning i natur och kulturområden. Handbokens syfte är framför allt att vara ett stöd för förvaltare av till exempel nationalparker, naturreservat och kulturreservat. De arbetssätt som beskrivs är dock lika användbara i natur- och kulturlandskap i allmänhet.

I tillägg till dessa finns förstås en hel del internationella publikationer och exempel att fördjupa sig i för den som är intresserad av planering. James Carters Sense of Place har några år på nacken, men är fortfarande en tongivande metodhandledning för arbetet med interpretationsplanering. ”Telling the Jurassic Coast Story” är ett konkret exempel på en plan. Det handlar om arbetet med interpretation i världsarvet längs Englands sydkust, den geologiskt intressanta Jurakusten som löper från Devon till Dorset. Deras storybook och toolkit är verkligt intressanta exempel på hur man ur en naturvägledningsplan tagit fram konkreta arbetsverktyg för fördjupad planering.

Naturvägledning för alla

Planeringsprocessen i Världsarvet Höga kusten/Kvarkens skärgård går in i sitt slutskede, och implementeringen tar vid. På frågan om vad som är den stora behållningen med processen säger Patrik Bylund:

– Vi har tagit ett helhetsgrepp för att se till att besökare får ut så mycket som möjligt av sitt besök i världsarvet, oavsett om det är två timmar eller en vecka, och oberoende av vilka platser hen väljer att besöka. Det ska finnas genomtänkt naturvägledning för alla, oberoende av tid man vistas i området och vilket intresse man har!